Retorik i musik

Den här våren delar jag min tid mellan retorik och filmmusik. Och mer än en gång har jag funderat över kopplingarna mellan de båda ämnena och hur vår västerländska musik använder samma stilgrepp som den klassiska retoriken.
Det är inte bara uppbyggnaden av ett tal respektive en barockaria som man kan jämföra, utan också ett antal väldigt användbara retoriska  stilmedel som man lätt  hittar i musik, både i klassisk musik och kanske ännu mer i populärmusik.
Ett verkningsfullt stilmedel inom retoriken är “anaforer” dvs när samma ord inleder flera meningar efter varandra. Det mest kända exemplet är väl Martin  Luther KIngs berömda tal: I have a dream…”
Om man tittar på Tara- temat ur “Borta med vinden”  från 1939 så är det ett praktexempel på hur retorikens anaforer platsar alldeles utmärkt i populärmusik – temat “sätter sig” snabbt och fastnar i minnet. Musiken använder tydligt retoriska medel.  De stora sprången i temats början antyder starka känslor och upprepas förstärkande flera gånger, den tredje gången i högre läge i subdominanten.

Man kan fundera på musikens berättande funktion – att presentera ett ämne, utveckla det, kanske komma med något som motsäger den egna tesen (gärna i mollparallelltonarten) och sedan knyta ihop det hela på ett bra sätt. Det är nog inte så enkelt som att en bra berättad musik automatiskt blir bra musik, men det är lätt att fastna i funderingar om vad som gör’et!

 

 

 

Kanske en och annan anafor?

Karlfeldt fram och tillbaka.

Ett säkert sätt att roa sig är att använda Google översättning. Särskilt fram och sedan tillbaka – resultaten kan bli minst sagt överraskande. Eftersom jag drabbats av lite vårkänslor de senaste dagarna lade jag in Karlfeldts kända dikt “Intet är som väntanstider”, översatte den till koreanska och sedan tillbaka till svenska.

Karlfeldt målad av Carl Larsson.väntanstider" för översättning till koreanska och sedan tillbaka. Resultatet är minst sagt tankeväckande!

Först originalet:

Intet är som väntanstider,
vårflodsveckor, knoppningstider
Ingen maj en dager sprider
som den klarnande april!
Kom på stigens sista halka
skogen ger sin dävna svalka
och sitt djupa sus därtill
Sommarns vällust vill jag skänka
för de första strån som blänka
i en dunkel furusänka
och den första trastens drill.

Intet är som längtanstider
väntansår, trolovningstider,
Ingen vår ett skimmer sprider
som en hemlig hjärtanskär.
Sällan mötas, skiljas snarligt,
drömma om allt ljuvt och farligt
livet i sitt sköte bär!
Gyllne frukt må andra skaka
jag vill dröja och försaka ,
i min lustgård vill jag vaka, medan träden knoppas där.

och sedan den minst sagt fantasieggande översättningen:

Förvänta dig inte något liknande
Flood veckor, groning tid
Mån kan inte sprida mer ljus
April som förvandlar!
Slutligen vill berömmelse trail
Skogen ger honom en fin dävna
Relaterat till buller och djupa
De nöjen i sommar, ger jag upp
För den första skymt av hår
Keoteseo mörk tall
Svampinfektion och den första utbildningen.

Vid tiden allt är inte privat
väntansår, trolovningstider,
Nej skimmer sprider vi
Aga är en hemlighet.
Nästan aldrig träffat, och snart särskild skriftlig
Risken för alla drömma sött
Bär liv bröstet!
Golden frukter är näst skakar
Jag kommer att överge väntar
I min trädgård ser jag, träden under groning.

Undrar bara lite över “Svampinfektion och den första utbildningen” som dyker upp som en översättning av “och den första trastens drill”. Den kanske tillhör vårens farligheter?

Fritz Arlberg – igen!

“Jag har talat och räddat min själ.”

Så slutar han sin bok om sångteknik.
Han var prästson, Fritz, och ibland tycker jag att det slår igenom. Men hans formuleringskonst och mycket vassa penna gör det oavbrutet underhållande att umgås med honom.
Min uppsats om honom blev klar till slut. Det var förstås mycket som inte fick plats i den. Kanske borde jag citerat  tidningsklipp som talar om hur stilig han var och hur förälskade de teaterbesökande damerna blev? Hans stora genombrott kom 1855 på MIndre Teatern med   “Asmodeus” där han spelade titelrollen, en blandning mellan djävulen och Don Juan. Mycket farlig för damerna, med andra ord!
Det finns också andra anekdoter som man kan tolka så att han hatade att förlora, men gärna ville vinna på ett elegant sätt.

Arlberg som Asmodeus

När Musikaliska Akademin firade 100-årsjubileum talade kung Oskar II om Arlberg som: “en barytom med sällsynt fulländning i allmänhet och särskildt vid framställandet af det ädla, ridderliga elementet:” (citat Programbladet, Helsingfors 11 mars 1896).
Faktum är att hans mångsidiga begåvning på en rad områden också gjorde honom till en etablerad översättare på operan, och under en kortare period regisserade han. Dessutom  komponerade han, mest sånger, och allra helst med texter av Heine.
Under våren ska jag prata om honom vid två tillfällen, dels vid ett sångpedagogmöte i mitten av mars och sedan för släktforskare i Leksand en vecka senare. Det intressanta är att det inte alls kan bli samma föreläsning – jag tvivlar starkt på att släktforskarna bryr sig om Fritz tankar om stöd, tonansats  och artikulation – det är nog bättre att satsa på sånt som är relaterat till hans person.
Det har varit roligt att ha honom boende i huvudet, och ibland har jag haft en känsla av att goda makter velat hjälpa mig på traven  – så sent som för en vecka sedan gick jag in i en second hand- butik av ingen anledning alls, bläddrade i förbigående i högarna med LP-skivor och stod plötsligen med en skiva i handen där Lasse Lönndahl sjungit in en av de mest populära sångerna av Arlberg, nämligen: Med dina blåa ögon…

Originalet av Heine är vackert:

Om någon vill läsa min uppsats så skulle det glädja mig mycket Den finns nu på min hemsida att ladda ner och jag hoppas den bidrar till att en ganska bortglömd sångare blir aktuell igen.

Svenska romanser på export?

Den stora eran för romanskomponerande ligger redan långt tillbaka. På minussidan betyder det att mycket är bortglömt, mycket är svåråtkomligt (finns endast som ett enda exemplar och är så ömtåligt så att det inte tål vanlig kopiering), och framför allt att  mycket är okänt.  På plussidan betyder det att mycket av materialet är fritt för publicering. Men det återkommer jag till en annan gång.

Våra viktigaste  romanskomponister är ändå mest kända i Sverige, även om det finns enstaka glädjande tecken på intresse på annat håll. Nyligen läste  jag en artikel med rubriken: “An Introduction to Swedish Diction”  i senaste numret av Journal of Singing. Tidskriften ges ut av NATS, National Association of Teachers of Singing, som är det stora gemensamma sångpedagogförbundet i USA. Tidskriften innehåller ofta ambitiösa artiklar och redogörelser för forskningsresultat i röst. Att artikelförfattaren uppmärksammar Sverige är förstås glädjande. Förutom att försöka bena ut vårt knepiga uttal och olika språkliga accenter ger hon exempel på tonsättare och särskilda sånger och exemplifierar också med att föreslå inspelningar att lyssna på.
Det här blev jag glad åt att läsa, eftersom jag har försökt mig på att lobba för svenska romanser i liten skala inför systerorganisationer till SSTPF. Helt utan resultat hoppas jag att det inte har varit – åtminstone finns en skriftlig sammanfattning av en föreläsning kvar på spanska sångpedagogförbundets hemsida. Det är i sin tur resultatet av en Madridresa sommaren 2010 där jag tillsammans med Jacqueline Delman hade det stora nöjet att arbeta med några elever. Det var roligt och hjärtevärmande. Hugo Alfvéns   “Skogen sover”  låter läckert också när den sjungs av en  spansk tenor som får kämpa med de svenska u-ljuden!

Våra spanska tenorer.

Vi hade pauser också – ganska sköna minnen att tänka på i februarikylan!

Röstforum för allas rätt till en väl fungerande röst.

Det har varit en lugn helg och ett bra avslut på veckans studier och ideella arbete. I Röstfrämjandet hade vi möte i fredags kväll och inför årsmötet diskuterar vi nu våra visioner, våra mål och hur vi ska nå dit. Att det blir särskilt viktigt just nu har att göra med att våra lokalavdelningar växer till och förhoppningsvis blir fler.
Så, vad ska vi göra? Behövs vi?
Ja, intresset för oss är stort, och intresset för allt som har med rösten att göra är gigantiskt, känns det som. Våra visioner och mål blir både enkla och svåra. Det är hur lätt som helst  att säga något klokt om röstutbildning för lärare och förskollärare. Det är inte heller svårt att se behovet av röstträning för alla inom röstyrken av olika slag. Det är däremot vägen till målet som blir svårare. Vem ska man kontakta? Hur ska man kunna övertyga dem som är ansvariga för exempelvis lärarutbildning? Hur ska vår egen roll se ut?
Jag tror vi kommer att behöva ett nätverk med förgreningar ut till varenda vrå. Hur ska man annars nå så många som man vill?

Eftersom jag gör hemsidor till några föreningar får jag utskick från olika designtidningar och Internetworld. Oftast blir det inte att jag läser så mycket, men jag har intrycket av att allt fler artiklar handlar om sociala medier. Ungefär i stil med “Jag fick nytt jobb genom Twitter.” Kanske är det bra att försöka öka aktiviteten. Röstfrämjandet har bara startat och inte kommit så långt , men nu  finns vi i alla fall på Twitter under Rostforumriks.

Ses vi där?

Klassisk sångteknik kapitel I

Då och då är det någon som säger apropå sång att det var bättre förr. Inte allting, förstås, men sångutbildning och  operaröster hör dit. Problemet med “det-var-bättre-förr”-synpunkterna är att de sällan är preciserade. NÄR förr? Vid vilken tid? På vilken plats? Vilken sångskola refererar du till?
Det är intressant med klassisk sångteknik. Den repertoar det handlar om har inte kommit ur mode och vi vill veta och förstå hur sångarna tänkte. Och deras pedagoger.  I förlängningen handlar det om samma sak som stiltrohet – nyfikenheten på hur det egentligen kan ha låtit och om vi gör den gamla musiken rättvisa.
Under 1800-talet, som framstår som ett oerhört dynamiskt århundrade ju mer jag läser om det, skrevs det massor av litteratur om sång. Det hade förstås gjorts tidigare också, men behovet av förändrad sångteknik blev akut i och med den förändrade repertoaren. Enkelt uttryckt  handlade det om att hitta tekniska lösningar på problemet med större krav på volym, med  nya typer av roller och en orkester som klingade starkare. In på scenen klev Verdis dramatiska roller och Wagners  deklamatoriska sångstil. Det var ju inte bara den nya repertoaren som kom med nya krav – även äldre repertoar som spelades med nyare (och volymstarkare) instrument ställde till det för sångarna. i det läget försökte många sångare  övervinna problemen genom att se sjungandet som en kraftsport, något som alltför ofta ledde till vägs ände. Det var inte heller givet att pedagogerna kunde ge den hjälp som behövdes. Många goda röster gick förlorade.

Den som vill veta mer om hur man tänkte och hur det lät för så där drygt hundra år sedan har en hel del resurser till sitt förfogande. Det finns gott om gamla inspelningar från början av förra seklet, och gott om nedladdningsbara sångskolor. På http://imslp.org/ hittar man sångskolor av García (barnbarnet Albert Garcías  sammanfattning på engelska från 1924), Francesco Lamperti på engelska och italienska  och Giovanni Battista Lamperti på engelska (publicerade  tidigare under 1800-talet). Där finns också The Art of Singing av den engelske sångaren William Shakespeare. När man tröttnat på att läsa kan man ladda ner vokaliser (exempelvis Panofka) att roa sig med.

Precis som man kan förvänta sig så lägger de flesta författare stort fokus på andningen, och många verkar vara ganska överens om hur god sångarandning ska fungera. Fast en och annan reserverar sig något när det handlar om kvinnorna, som under vissa perioder under förrförra seklet är ganska hårt korsetterade. De får andas så gott det går, verkar det – den enda regeln är att andningen inte får hamna högt.

Lamperti d.y.

Under hösten har jag ägnat mig åt att jämföra García- ,Masset-, och Lampertiskolorna med den skola som i Sverige utarbetades av Fritz Arlberg. Det finns mycket att säga om de olika inriktningarna, både vad de hade gemensamt och de stora skiljelinjerna. Det lär alltså bli fler bloggposter om det här ämnet. Därav siffran I i rubriken.

Dagmar Gustafsons Elever

Så, nu har jag klivit in i ytterligare en styrelse, återigen av pur intresse. Dagmar Gustafson var Rut Jacobsons sångpedagog, och alltså betraktas jag i föreningen som Dagmars barnbarn. Detta familjära sätt att se på mig fick mig omedelbart att känna mig hemma, och på mitt första styrelsemöte lovade  jag glatt att  se till att Dagmar skulle  få sin rättmätiga plats på den stora vida webben. Sagt och gjort, redan nästa dag startade jag  en blogg för föreningen. Nu kan vi enkelt  marknadsföra evenemang och och även synas för dem som inte känner oss.
Det som verkligen  förvånade mig var när jag idag, efter fyra dagar, kunde se att Google hade hittat bloggen redan efter någon dag. Det var nästan chockerande snabbt. Nu i kväll har jag i alla fall fyllt på text om Dagmar och om föreningen. Och snart blir det dags att slå på trumman för ett spännande evenemang i samarbete med Röstakademin på SMI.

Praktisk retorik. Upprop för reserver.

Klockan är några minuter före ett och vi är en samling människor som häckar utanför ingången  till rum D 329.  Vi undviker att titta på varann . Vi är där av samma orsak – alla vill vi komma med på kursen i praktisk retorik.
Några minuter före ett öppnas dörren, och vi fyller rummet. Alla är tysta. Vi är en liten grupp – någonstans mellan tjugo och tjugofem personer, det ser jag med en snabb blick.
En pigg administratör tar plats och talar om att det är sjutton platser totalt, och att alla inte kommer med.
Jag har bestämt mig för att jag inte ska ta så allvarligt på det här. Egentligen står jag rätt långt bak i kön, så det är bara att acceptera faktum.  Alldeles oavsett hur det går ska jag alltså ta det med stoiskt lugn.
Man så hör jag mitt namn – jag ÅR verkligen med, och nu får jag lämna rummet. Helt orimligt glad.

Cicero - ska han bli min nya idol?

Canto 5 (brev)

I kväll: bara en dikt av Bengt af Klintberg

Öppna ett tomt kuvert med båda händerna

och tala ljudligt in i det.

tillslut sen hastigt kuvertet

och sänd det till dess adress.

Bengt af Klintberg, dagens diktare.

Ordet&Tonen – en kärleksförklaring till romanskonsten.

Det har gått ett antal år sedan Ordet&Tonen-projektet avslutades. Pengarna hade använts  väl  till ett antal seminarier,studiedagar och  konserter. Det hela kulminerade med ett stort Romansmaraton i Stockholm 2004, och några år senare ett i Malmö. Hela projektet syftade till att fästa uppmärksamheten på just romansen, som lever sitt liv i anspråkslöshet och medieskugga. När ser man någonsin en recension av en romanskonsert? Inte ofta! Och ändå sjungs det romanser, denna konstform som är sångarens och pianistens eget finsnickeri och detaljarbete.
Margareta Jonth hörde av sig idag. Kammarmusikförbundet, som stod bakom oss i arbetsgruppen på den tiden det begav sig, hade tagit bort all info från sina webbsidor.
SSTPF (Svenska Sång- och Talpedagogförbundet) hade också Ordet&Tonen- info på sina sidor som jag som hade lagt  upp. Men när jag nu när jag tittade efter saknades vissa dokument. Snabb genomletning av gammal dator hjälpte, men på en CD fanns allt sparat. Puh! Så nu känns det bättre….
Så här såg i alla fall reklamen för Malmömaran ut. Poetiskt och humoristiskt.

Sista Skriket i Malmö.