Du och jag har ju alltid känt varandra, nästan hela mitt liv. Detta trots att min salig far gillade att köra runt familjen i en stor Opel när det begav sig. Men när jag blev större och kunde välja själv, så valde jag dig.
Vi funkade bra ihop, åtminstone tyckte jag det. Du sa inte så mycket, men körde mig pålitligt både hit och dit.
När jag tog ett studieår i Tyskland körde du mig, i alla fall till gränsen. Sedan fick dina kompisar ta över. När jag skulle söka jobb i Malmö och Stockholm körde du mig till provsjungningarna. Du har kört mig till kompisar och konferenser lite överallt. Du har kört mig till högskolekurser på andra platser och till den del av familjen som bor i Norge. Gamla kompisar från unga dagar har jag haft möjligheten att möta utan att behöva köra bil.
Men nu har något hänt. Det blev plötsligen en annan relation mellan oss. Lite mer kyla, liksom. Jag ser bara ryggtavlan på dig just nu, och den är tapetserad med skyhöga priser. Helst vill jag tro att det är en nolla för mycket på sina ställen, men jag har nog fel där också.
När slutade du gilla mig? Jag menar, jag har alltid vetat att jag inte är den enda – det ligger ju i sakens natur att du är lite polyamorös eller vad det heter. Men nu tror jag inte att du är amorös alls.
Och det där med att se sitt eget värde är väl fint. Att ta betalt för sina tjänster är naturligtvis också fint. Att vara transparent med varför man tar hutlöst betalt av människor som kanske inte har några andra resval vore fint på riktigt.
För hur tänker du? Hur ska det bli på julafton? Ska de proppmätta och sockerspeedade små barnen vänta förgäves på klappar medan farmor spelar orgel och sjunger ”SJ,SJ, gamle vän” i stället för ”Nu är det jul igen”.
Ska julrimmen handla om tomma paket, eftersom alla pengar gick till själva resan?
Men det är ju inte försent än, om du vill att vi ska börja om. Ett brev med en fet check och ett ”förlåt” vore en bra start.
/
Det är inte på riktigt förrän det är på Facebook
Äntligen!
Så här ser den ut, min lilla bok om sång. Alltsedan jag började skriva under en vistelse på San Michele 2014 har den liksom puttrat lite långsamt i kreativitetens gryta. Det har tagit tid. Mycket tid. Jag har av och till undrat om den blev för lång, eller kanske för kort eller helt enkelt hade fel urval. Men jag har fått hjälp av kloka människor, och insett att sådär totalnöjd blir man väl aldrig.
I början var det lätt att skriva. Lätt och angenämt. Några timmars arbete utomhus varje dag, och resten av dagen avkopplande stunder med andra gäster på San Michele.
Sedan kom jag hem till Sverige och började prokrastinera, alltså skjuta upp till morgondagen eftersom det gick fint att skjuta upp utan att någon jagade mig med blåslampa. Jag skulle arbeta flitigt om sommaren var tillräckligt regnig, tänkte jag. Nåja.
Projektet har räddats av att det ändå har varit roligt, hela tiden, och att jag, när jag väl har kommit igång, haft svårt för att sluta. Någon har sagt att ens vetande är som ett klot – ju större det är, desto större är dess yta mot det okända. Sant är att det är lätt att hamna i sidospår och följdfrågor, och att det alltså kan bli hur långt och ostrukturerat som helst, om man inte ser upp.
Men nu finns boken materialiserad och klar, ”Sångaren och notbilden”, min arbetstitel, som aldrig blev ändrad under dessa sju år. Och så får det helt enkelt vara.
Vem var det som ringde i går kl. 19.48?
Vi är på landet och sitter i soffan (fulsoffa men bekväm) på övervåningen och ser Rapport. Allt är som vanligt.
Då ringer telefonen. Jag blir förvånad. Telefonen på landet ringer nämligen aldrig. Att den ens finns kvar beror på att jag tror att vi måste behålla den för att behålla vårt långsamma och skakiga bredband.
Men det kan ju vara viktigt, så jag går ner till köket och tar telefonen. Tyst. Inget svar.
Men det luktar konstigt. Jag blänger på diskmaskinen, och undrar om det är den, men den är ju ny. Går in mot vardagsrummet, och möts av rök. Är det teven?
Brandvarnaren har inte gett ifrån sig ett pip ens, men någonstans händer något. Jag öppnar fönstren och försöker få luft.
Sedan vidare in i sovrummet, där luften är fruktansvärd.
Det brinner i en säng. Lukten av brinnande duntäcke blandad med lukten av brinnande madrass är hemsk.
Vi öppnar fönster för att överleva, drar ut sladdar till den värmedyna som tagit fyr och släcker med vatten. Det går fort.
Redan efter en halvtimme är det mesta bortstädat med brända och blöta täcken i sopsäckar ute på gården i regnet. Madrassen får också stå i regnet, så där för säkerhets skull.
Jag vädrar, sätter fat med ättika i rummen och överblickar eländet. Byter brandvarnare. Det har gått bra efter omständigheterna.
I dag till tippen där vi sorterade det brända som brännbart, för det var det ju. Sedan hem. Lukten finns egentligen bara kvar i sovrummet, och det tar säkert längre tid där att få bort den.
I morgon blir det Jysk i Simrishamn för återställande av sängen och beställning av nya moderna värmemadrasser.
Vi hade tur. Massor av tur.
Men fortfarande undrar jag:
Vem var det som ringde?
Metoo – från viskningar till rop
Ja, vi har vetat. Men inte allt, inte så mycket, inte så många detaljer.
Den som får höra av en kollega eller en student att det har varit problem med oönskade närmanden från en pedagog, en lärare, en dirigent, regissör eller kollega har bara precis så stor bild av helheten. Hur stort problemet egentligen är syns inte då. Men ja, vi pratar med kollegor ibland, varnar studenter och gör vårt bästa.
Men jag var absolut inte beredd på denna flodvåg av vittnesbörd. Att läsa andras berättelser gjorde mig sorgsen, äcklad och fruktansvärt arg och besviken. I läsningen av anonymiserade berättelser igenkände jag också människor jag har arbetat tillsammans med utan att ana vad de samtidigt gjorde mot andra. Det var svårt att tänka på och svårt att sova efter att ha förstått.
Vad som händer efter Metoo vet ingen av oss. Det är en unik uppslutning omkring uppropet, och berättelserna går inte att ignorera eller stoppa tillbaka i glömskan igen. De finns där, skaver, oroar och pockar på någon typ av handling.
Ingen av oss vill ha häxprocesser eller den rättslöshet som kan råda på nätet, där du är skyldig tills motsatsen bevisats. I rättssamhället är det som bekant tvärtom. Men den som blivit utsatt måste i möjligaste mån få slippa möta den som gjort sig skyldig till övergrepp. Skyddet av den som är utsatt måste gå först och tvinga skolledningar och chefer att agera.
Just det borde inte vara omöjligt. Det finns lagstiftning som har använts vid andra än konstnärliga högskolor, där man har kunnat lösa problemet.
Så jag hoppas, önskar och tror att Metoo-vrålet ska kunna rensa upp i en osund kultur. Att män som inte gillar trakasserier visar det. Och att operasångare fortsätter gå samman och ”sjunga ut ”. Utan rädsla för repressalier.
Kan en kurs förvandla en tafflig amatör till ett fullblodsproffs?
På en säng ligger ett antal kursböcker. De ingår i höstens projekt, en kurs i journalistik, som under en termin ska låta mig nosa på diverse olika genrer inom skrivandet. Arbetsuppgifterna är mestadels roliga att ge sig i kast med. Vissa saker är förstås lite svårare, exempelvis sånt som att höra av sig till myndigheter och be om handlingar. Det kan jag dåligt – jag tycker bara att jag stör, och eftersom det inte är ”på riktigt” så skäms jag för att ta upp andras tid med struntsaker. Däremot har det varit jätteroligt att skriva en nyhetsartikel som innebar att jag fick åka till Stockholms Tingsrätt och sitta med på en rättegång om grovt skattebrott. Mycket intressant faktiskt. Jag lärde mig en hel del bokföringsknep som jag aldrig kommer att tillämpa, och det är nog lika bra det. Helst hade jag velat vara med på tingsrättsförhandlingen om terroristbrott med Rakhmat Akilov också, men man kan inte få allt, och alla riktiga proffs och jag blev utslängda efter någon minut bara.
Varför gör jag då det här?
Jo, sedan några år är jag redaktör för Röstläget, Röstforums medlemstidning. Det var inte så att jag var särskilt kvalificerad när jag började, snarare tvärtom. Så känslan av att jag nog borde göra något åt det infann sig efter ett tag. Och efter två misslyckade försök att komma med på en distanskurs i journalistik vid Karlstads Universitet, så gick det slutligen vägen i höstas.
Så nu gör jag skrivläxor för kursen varje vecka, nyhetsartiklar, notiser och personresearch. Allt lämnas in elektroniskt, och egentligen saknar jag att inte se någon av lärarna någon enda gång.
När jag försöker omsätta det jag lärt mig och skriver för Röstläget blir det mestadels referat av möten och program och ibland utskrifter och sammanställningar av inspelningar. Till vårnumret ska jag försöka få till någon intressant intervju. Till den som vill läsa kan jag bara säga: välkommen att gå med i Röstforum! Det är rekommendabelt av en massa skäl.
Nu i kväll skickade Bokus en förfrågan om jag ville recensera en av kursböckerna. Svaret är nej. Läsläxorna hoppar mellan olika böcker och avsnitt och det blir nästintill omöjligt att säga något vettigt om en viss bok utan att sätta sig ner med den ett varv till. Det överlåter jag till någon som tycker det är kul att sätta poäng. Jag klarar mig så bra utan. Jag skriver hellre en stump: ett referat, en liten artikel eller en puff för ett kommande program.
För vi ses väl på ICVT?
Att det blir en internationell sångpedagogkongress i Stockholm i sommar är det många som vet. Men inte alla. Den som snabbt vill sätta sig in i vad det handlar om går till https://icvt2017.com och blir lite klokare, och den som vill anmäla sig har fortfarande en chans. Det går fint att köpa dagspass om man vill, och för att veta om man vill tar man sig en titt på programmet. Man behöver inte vara medlem någonstans heller, det är bara att anmäla sig.
Vi är många som kommer att medverka, och det enda negativa med det är väl att man missar någon annans kolossalt spännande presentation som äger rum samtidigt. Det är precis som vanligt, med andra ord. Under de år jag sjöng på Operan var jag ruskigt dålig på att gå på konserter själv, helt enkelt för att de lediga kvällarna under perioder var så få.
Men nu sitter jag hemma och förbereder. Det ska powerpointas, och på hygglig engelska dessutom. Det som är svårast med det är när man ska välja ett av flera tänkbara uttryck och känner sig osäker på de där fina nyanserna. Klavertrampet känns inte så långt borta, men jag hoppas förstås på lyssnarnas orubbliga välvilja.
Jag ska göra två föredragningar, en om Hiller och en om Levande musikarv, och jag sitter här och provpratar för mig själv och spelar in för att få en bild av hur det låter. Inspelningen raderar jag sedan kvickt som ögat innan jag har lyssnat, för jag vet precis var jag började staka mig och svära högt. Hjälpen är Google translate och Longman Dictionary of Contemporary English, New Edition från 1987. Och djupandning.
Lika nervös som man kan bli vid tanken på att det kommer någon som vill lyssna, lika jätteglad blir man ju när någon gör det. Så välkommen!
För vi ses väl på ICVT?
Vad är ett namn?
Mycket av det som dyker upp på Facebook är betydelselösa lekar: – vad var du i ditt tidigare liv? – vilket djur är du? – hur kommer din framtid att bli? Man klickar av bara farten, och ser att femton av ens vänner fått samma svar. Då är det inte lika spännande längre.
Fast häromsistens lockades jag med i en liten tankeväckande lek: vem hade jag varit med ett annat namn? Om jag hade hetat mitt andra förnamn och min mammas flicknamn – hade jag varit en annan person då?
Mitt andra jag, som jag inte är, och som inte finns, heter Cecilia Norling. Det är absolut helt glasklart att vi inte är samma person. Jag kan nämligen se henne framför mig: hon är lång och snygg, har ett stillsamt sinnelag, milda gråa ögon och mörkt hår i pagefrisyr. Hon är eftertänksam och sansad, svär inte ens när det är befogat och brister aldrig ut i omotiverade sopranskratt. Vad hon lever på är jag inte helt säker på, men skulle kunna tänka mig att hon är författare, skönlitterär sådan.
Det där med författare har att göra med att jag understundom lekt med tanken på att plötsligt skriva en deckare som blir en riktig kioskvältare. Den ska utspelas på Södermalm eller i Onslunda, där jag fläckvis kan uppvisa en bländande lokalkännedom. Den kommer att få ett fantastiskt genomslag och jag blir rik som ett troll. Då kallar jag mig Cecilia eller Cilla Norling och blir intervjuad i Skavlan.
Hur har Cecilia haft det under sin uppväxt? Till att börja med har hon sluppit bli retad som barn på grund av sitt konstiga förnamn. Det var inte så vanligt med ovanliga namn i 50-talets Göteborg och toleransen var inte överväldigande.
Hon har säkert gått på flickskola några år, och sedan på flickläroverk. Jag gick också på flickskola under några rätt kämpiga år, och gladde mig storligen den dag jag själv fick välja mitt gymnasium och känna som om jag kom ut i friska luften. Den som i likhet med mig har gått i flickskola och vantrivts kan förstå vad jag menar.
Det där med namn är något att ta på allvar. Namnet påverkar hur man blir bemött. Cecilia får det nog helt OK i det avseendet. Och själv började jag trivas med mitt ovanliga namn i tonåren, och har fortsatt med det.
Så hur går det med mitt andra jag? Svårt att veta, eftersom hon inte finns, men får du en vänförfrågan på Facebook av Cecilia Norling, så kanske det är läge att fråga vart jag har tagit vägen.
Västerås Sinfonietta hotas av nedläggning.
Med anledning av artikel i Västmanlands Läns Tidning 10 oktober 2015.
Nu är det på gång igen! Det som för inte så länge sedan handlade om musiklinjen vid Vadstena Folkhögskola handlar nu om Västerås Sinfonietta. Sinfoniettan har i dagsläget 33 musiker anställda på 60% och kostar årligen 20 miljoner kr.
Företrädare för kommunen försöker undvika att direkt bekräfta att det handlar om en regelrätt nedläggning utan pratar hellre om hur mycket spännande kultur man kan få för de där pengarna. När man lagt ner orkestern, alltså.
Sättet att tänka signalerar att där finns en utbytbarhet; vi kan lika gärna använda pengarna på något annat, det gör ändå ingen skillnad mer än att en annan verksamhet får ett tillskott. Alltså är det ett bra beslut, eftersom vi inte förlorar något på det. En fast orkester kan ersättas av gästande orkestrar och publiken märker ingen skillnad.
Ytterst handlar det naturligtvis om synen på kultur. Är det en tärande verksamhet eller finns där något att försvara. Och vad händer med oss om vi står utan den?
Listan på frågor kan göras lång.
- Vad händer med språket om biblioteken läggs ner?
- Vad händer med barnens utveckling (musikalisk och intellektuell) om kulturskolan höjer sina avgifter och får färre sökande barn?
- Och vad händer med vår förståelse för omvärlden om tillgången till kvalitetsfilm stryps?
Så här är det: kulturen är inte glasyren på kakan eller grädden på moset. Den är central för vår förståelse av den värld vi lever i och vår förståelse för våra medmänniskor. Musiken som framförs av Västerås Sinfonietta är inte en vara som levereras – det är en väg till upplevelser som många gånger är svåra att sätta ord på. Musikerna är en tillgång för Västerås.
Ingen, absolut ingen, skulle i dag hävda att skolan är en tärande elitistisk verksamhet som borde betalas bara av dem som gillar den. Men så går resonemanget om statligt eller kommunalt understödd musikverksamhet ibland.
Den som besöker Västerås kommuns hemsida kan hitta en redovisning för Sinfoniettans verksamhet. Från 2008. Mer intresserad verkar kommunen inte vara att hålla medborgarna uppdaterade om vad deras egen orkester gör och hur dess verksamhet ser ut. Vi får dock veta att orkestern medverkade i föreställningen ”I love musicals” den 9 oktober i år. Och på orkesterns hemsida finns just nu inget om den senaste utvecklingen.
Naturligtvis bemöts ett sådant här förslag på nedläggning inte med tystnad. Och beslutet är inte formellt fattat ännu. Bland andra har tonsättaren Anders Nilsson och dirigenten Patrik Ringborg har engagerat sig i debatten. Ringborg skriver en debattartikel i Svenska Dagbladet 14 oktober under rubriken: Varför får kultur inte kosta i Sverige? Han jämför där Västerås med dess tyska vänort Kassel och skillnaden i kultursyn som manifesteras i skillnaden i anslag.
Och Anders Nilsson har startat en namninsamling mot nedläggningen. Så nu är det upp till oss att agera!
Den som gör en resa har något att berätta.
Det där citatet kändes som en klockren inledning till en liten reseberättelse. Jag tänkte flott hänvisa till Goethe innan jag upptäckte att det inte var han utan Claudius, alltså han med Flickan och döden, som hade kläckt det. Inte visste jag att dikten citatet kommer från var tonsatt heller, men det är den.
Så något måste man berätta…
Jag har varit på släktforskardagar i Gotha. Min roll som medföljande var av understödjande karaktär. Jag vet noll och intet om släktforskning, höll låg profil och lyckades undvika frågor som skulle avslöjat min totala okunnighet. Framför allt såg jag som min uppgift att se till att alla praktiska saker omkring makens föredrag fungerade, och lite skulle jag medverka i föredraget också och tala om några utvalda stiliga herrar ur hans 1700-talssläkt. Vi hade kunnat välja svenska som språk, och det hade varit enklare. Nu brottades jag med ett tyskt ordförråd som visserligen fanns men kändes lite snålt tilltaget. Det blir svårare att improvisera.
Men man kan njuta av de oförutsedda mötena. Och festerna. Och att bo på det anrika tryckeriet i Gotha, som tidigare tryckte alla(?) skivomslag till det som hette LP-skivor på den tiden.
Gotha är sevärt, men med tanke på att staden är så pass liten (ungefär 50 000 invånare) fanns det otroligt mycket bilar, hur många som helst verkade det som. Överallt. Själv tänkte jag på miljön och försökte undvika att bli överkörd. Cyklister fanns det inte många av, och man kan förstå varför. Det är inte alltid populärt att cykla på trottoaren, men det måste man där. Dags för cykelrevolution?
Jag kan nog inte skriva en reseberättelse om den här resan utan att nämna Oberbürgermeistern, en oerhört dynamisk person som har som mål att sätta Gotha på alla kartor som finns, åtminstone om jag förstod honom rätt. Han kommer säkert att lyckas också. Själv tycker jag det var en upplevelse att träffa honom. Och jag kan säga som Claudius hade sagt om han hade varit jag: Den som träffar Oberbürgermeisern i Gotha har något att berätta.
Den perfekta att-göra-listan
Att höstens kommande stordåd kräver en perfekt lista som stöd är en självklarhet.
Jag ska skriva, åstadkomma en tidning på bästa sätt, administrera provsjungningar och diverse annat.
Härom dagen kom jag ut ur vår närmaste pressbutik på Götgatan 32 med två publikationer som jag hoppas ska vara till hjälp: Skriva och Perfekt Deutsch. Det är inte något jag tänkt kombinera utan snarare använda var för sig.
Överst på den där att-göra-listan tronar nämligen min akademiska uppsats som är i behov av omfattande renovering. Det ska göras. Även denna renovering kommer att brytas ner i behändiga bitar som avverkas i lagom takt. Den får en egen lista.
Tidningen Röstläget är på något sätt lika spännande varje gång. Det är mitt tredje nummer som kommer ut senare i höst, och det blir alltid olika innehållsmässigt. Just höstnumret ska innehålla delar av vårens årsmöte och gärna aptitretare för framtida evenemang i Röstforum. Så innehållet präglas i hög grad av de skribenter jag får in texter från.
Mycket om sång blir det i höstens nummer.
Stipendier är roligt, särskilt den där delen när man får ringa upp och meddela de lyckliga att de kammat hem så mycket pengar så att det faktiskt räcker en bit. Jag sitter inte i juryn själv, utan tar hand om det jordiska på alla andra sätt med anmälningar, anskaffande av jury och pianister, schemaläggning av provet, fika under provdagen och genom att hålla i de sökande med järnhand, så att de håller tiden perfekt.
Höll nu på att glömma tyskan på den här listan. Så här är det: jag ska medfölja till släktforskardagar i Tyskland om några veckor. Jag kan inget om släktforskning, så jag tänkte att det är bra om jag åtminstone kan tyska. Ett år i Köln på 70-talet har plöjt språkliga spår i hjärnan, så jag hoppas det bästa.
Annars får jag göra en lista för det med.
En perfekt lista.
Iwas blogg 