Vad är ett namn?

Posted on Updated on

Namn

Mycket av det som dyker upp på Facebook är betydelselösa lekar: – vad var du i ditt tidigare liv? – vilket djur är du? – hur kommer din framtid att bli? Man klickar av bara farten, och ser att femton av ens vänner fått samma svar. Då är det inte lika spännande längre.

Fast häromsistens lockades jag med i en liten tankeväckande lek: vem hade jag varit med ett annat namn? Om jag hade hetat mitt andra förnamn och min mammas flicknamn – hade jag varit en annan person då?

Mitt andra jag, som jag inte är, och som inte finns, heter Cecilia Norling. Det är absolut helt glasklart att vi inte är samma person. Jag kan nämligen se henne framför mig: hon är lång och snygg, har ett stillsamt sinnelag, milda gråa ögon och mörkt hår i pagefrisyr. Hon är eftertänksam och sansad, svär inte ens när det är befogat och brister aldrig ut i omotiverade sopranskratt. Vad hon lever på är jag inte helt säker på, men skulle kunna tänka mig att hon är författare, skönlitterär sådan.

Det där med författare har att göra med att jag understundom lekt med tanken på att plötsligt skriva en deckare som blir en riktig kioskvältare. Den ska utspelas på  Södermalm eller i Onslunda, där jag fläckvis kan uppvisa en bländande lokalkännedom. Den kommer att få ett fantastiskt genomslag och jag blir rik som ett troll. Då kallar jag mig Cecilia eller Cilla Norling och blir intervjuad i Skavlan.

Hur har Cecilia haft det under sin uppväxt? Till att börja med har hon sluppit bli retad som barn på grund av sitt konstiga förnamn. Det var inte så vanligt med ovanliga namn i 50-talets Göteborg och toleransen var inte överväldigande.

Hon har säkert gått på flickskola några år, och sedan på flickläroverk. Jag gick också på flickskola under några rätt kämpiga år, och gladde mig storligen den dag jag själv fick välja mitt gymnasium och känna som om jag kom ut i friska luften. Den som i likhet med mig har gått i flickskola och vantrivts kan förstå vad jag menar.

Det där med namn är något att ta på allvar. Namnet påverkar hur man blir bemött. Cecilia får det nog helt OK i det avseendet. Och själv började jag trivas med mitt ovanliga namn i tonåren, och har fortsatt med det.

Så hur går det med mitt andra jag? Svårt att veta, eftersom hon inte finns, men får du en vänförfrågan på Facebook av Cecilia Norling, så kanske det är läge att fråga vart jag har tagit vägen.

Västerås Sinfonietta hotas av nedläggning.

Posted on

Bilden hämtad från Sinfoniettans hemsida
Bilden hämtad från Sinfoniettans hemsida

Med anledning av artikel i Västmanlands Läns Tidning 10 oktober 2015.

Nu är det på gång igen! Det som för inte så länge sedan handlade om musiklinjen vid Vadstena Folkhögskola handlar nu om Västerås Sinfonietta. Sinfoniettan har i dagsläget 33 musiker anställda på 60% och kostar årligen 20 miljoner kr.

Företrädare för kommunen försöker undvika att direkt bekräfta att det handlar om en regelrätt nedläggning utan pratar hellre om hur mycket spännande kultur man kan få för de där pengarna. När man lagt ner orkestern, alltså.

Sättet att tänka signalerar att där finns en utbytbarhet; vi kan lika gärna använda pengarna på något annat, det gör ändå ingen skillnad mer än att en annan verksamhet får ett tillskott. Alltså är det ett bra beslut, eftersom vi inte förlorar något på det. En fast orkester kan ersättas av gästande orkestrar och publiken märker ingen skillnad.

Ytterst handlar det naturligtvis om synen på kultur. Är det en tärande verksamhet eller finns där något att försvara. Och vad händer med oss om vi står utan den?

Listan på frågor kan göras lång.

  • Vad händer med språket om biblioteken läggs ner?
  • Vad händer med barnens utveckling (musikalisk och intellektuell) om kulturskolan höjer sina avgifter och får färre sökande barn?
  • Och vad händer med vår förståelse för omvärlden om tillgången till kvalitetsfilm stryps?

Så här är det: kulturen är inte glasyren på kakan eller grädden på moset. Den är central för vår förståelse av den värld vi lever i och vår förståelse för våra medmänniskor. Musiken som framförs av Västerås Sinfonietta är inte en vara som levereras – det är en väg till upplevelser som många gånger är svåra att sätta ord på. Musikerna är en tillgång för Västerås.

Ingen, absolut ingen, skulle i dag hävda att skolan är en tärande elitistisk verksamhet som borde betalas bara av dem som gillar den. Men så går resonemanget om statligt eller kommunalt understödd musikverksamhet ibland.

Den som besöker Västerås kommuns hemsida kan hitta en redovisning för Sinfoniettans verksamhet. Från 2008. Mer intresserad verkar kommunen inte vara att hålla medborgarna uppdaterade om vad deras egen orkester gör och hur dess verksamhet ser ut. Vi får dock veta att orkestern medverkade i föreställningen ”I love musicals” den 9 oktober i år. Och på orkesterns hemsida finns just nu inget om den senaste utvecklingen.

Naturligtvis bemöts ett sådant här förslag på nedläggning inte med tystnad. Och beslutet är inte formellt fattat ännu. Bland andra har tonsättaren Anders Nilsson och dirigenten Patrik Ringborg har engagerat sig i debatten. Ringborg skriver en debattartikel i Svenska Dagbladet 14 oktober under rubriken: Varför får kultur inte kosta i Sverige? Han jämför där Västerås med dess tyska vänort Kassel och skillnaden i kultursyn som manifesteras i skillnaden i anslag.

Och Anders Nilsson har startat en namninsamling mot nedläggningen. Så nu är det upp till oss att agera!

http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=10317

Den som gör en resa har något att berätta.

Posted on Updated on

Det där citatet kändes som en klockren inledning till en liten reseberättelse. Jag tänkte flott hänvisa till Goethe innan jag upptäckte att det inte var han utan Claudius, alltså han med Flickan och döden, som hade kläckt det. Inte visste jag att dikten citatet kommer från var tonsatt heller, men det är den.

Wenn jemand...

Så något måste man berätta…

Jag har varit på släktforskardagar i Gotha. Min roll som medföljande var av understödjande karaktär. Jag vet noll och intet om släktforskning, höll låg profil och lyckades undvika frågor som skulle avslöjat min totala okunnighet. Framför allt såg jag som min uppgift att se till att alla praktiska saker omkring makens föredrag fungerade, och lite skulle jag medverka i föredraget också och tala om några utvalda stiliga herrar ur hans 1700-talssläkt. Vi hade kunnat välja svenska som språk, och det hade varit enklare. Nu brottades jag  med ett tyskt ordförråd som visserligen fanns men kändes lite snålt tilltaget. Det blir svårare att improvisera.

Men man kan njuta av de oförutsedda mötena. Och festerna. Och att bo på det anrika tryckeriet i Gotha, som tidigare tryckte alla(?) skivomslag till det som hette LP-skivor på den tiden.

Gotha är sevärt, men med tanke på att staden är så pass liten (ungefär 50 000 invånare) fanns det otroligt mycket bilar, hur många som helst verkade det som. Överallt. Själv tänkte jag på miljön och försökte undvika att bli överkörd. Cyklister fanns det inte många av, och man kan förstå varför. Det är inte alltid populärt att cykla på trottoaren, men det måste man där. Dags för cykelrevolution?

Jag kan nog inte skriva en reseberättelse om den här resan utan att nämna Oberbürgermeistern, en oerhört dynamisk person som har som mål att sätta Gotha på alla kartor som finns, åtminstone om jag förstod honom rätt. Han kommer säkert att lyckas också. Själv tycker jag det var en upplevelse att träffa honom. Och jag kan säga som Claudius hade sagt om han hade varit jag: Den som träffar Oberbürgermeisern i Gotha har något att berätta.

Den perfekta att-göra-listan

Posted on Updated on

Att höstens kommande stordåd kräver en perfekt lista som stöd är en självklarhet.
Jag ska skriva, åstadkomma en tidning på bästa sätt, administrera provsjungningar och diverse annat.
Härom dagen kom jag ut ur vår närmaste pressbutik på Götgatan 32 med två publikationer som jag hoppas ska vara till hjälp: Skriva och Perfekt Deutsch. Det är inte något jag tänkt kombinera utan snarare använda var för sig.
Överst på den där att-göra-listan tronar nämligen min akademiska uppsats som är i behov av omfattande renovering. Det ska göras. Även denna renovering kommer att brytas ner i behändiga bitar som avverkas i lagom takt. Den får en egen lista.

Så här såg förra numret ut.
Så här såg förra numret ut.

Tidningen Röstläget är på något sätt lika spännande varje gång. Det är mitt tredje nummer som kommer ut senare i höst, och det blir alltid olika innehållsmässigt. Just höstnumret ska innehålla delar av vårens årsmöte och gärna aptitretare för framtida evenemang i Röstforum. Så innehållet präglas i hög grad av de skribenter jag får in texter från.
Mycket om sång blir det i höstens nummer.
Stipendier är roligt, särskilt den där delen när man får ringa upp och meddela de lyckliga att de kammat hem så mycket pengar så att det faktiskt räcker en bit. Jag sitter inte i juryn själv, utan tar hand om det jordiska på alla andra sätt med anmälningar, anskaffande av jury och pianister, schemaläggning av provet, fika under provdagen och genom att hålla i de sökande med järnhand, så att de håller tiden perfekt.
Höll nu på att glömma tyskan på den här listan. Så här är det: jag ska medfölja till släktforskardagar i Tyskland om några veckor. Jag kan inget om släktforskning, så jag tänkte att det är bra om jag åtminstone kan tyska. Ett år i Köln på 70-talet har plöjt språkliga spår i hjärnan, så jag hoppas det bästa.
Annars får jag göra en lista för det med.
En perfekt lista.

Eurovox 2015. Resedagbok.

Posted on Updated on

Onsdag den 17 juni.

Jag vaknar tidigt. I dag ska jag resa till Riga. Det gäller att bli klar med allting, så att packningen inte sker i sista minuten. Jag kollar biljetterna. Verkar OK, faktiskt. Jag kollar klockan. Den är 07.10. Planet går kl. 15.

Jag kollar passet för att se att det kommit med. Det är ruskigt dyrt med engångspass. Allt ser bra ut.

Jag tömmer resväskan för att se efter om  mobilladdaren och kameraladdaren kommit med. De ligger längst ner. Allt under kontroll. Jag packar om.

Jag kollar biljetterna.

Vankar runt i lägenheten och vattnar för säkerhets skull blommorna som håller på att dö av för mycket vatten.

Kollar om passet har gått ut. Det har det inte. Visserligen går tiden fort ibland, men ett pass som utfärdades i mars 2015 är fortfarande giltigt.

Jag kollar…..

Ungefär så där går det på i en nervös uppladdning innan jag ger mig av i sanslöst god tid till Arlanda.

Och sedan blir allt bättre!

Jag ska ju resa till Riga, där jag aldrig varit och dessutom ska jag vara deltagare utan personligt ansvar i Eurovox, europeiska sångpedagogers stora träff.

Flygresan är bekymmersfri, jag träffar en god vän på flygplatsen som också är i Riga i samma ärende som jag. Vi är sådana där som kommer dagen före. Men det är bra.

Kvällen avrundas med en god bouillabaise och småprat på en uteservering mitt emot Musikakademin där vi ska vara nästa dag.

Torsdag den 18 juni.

Vaknar och inser att det småregnar. Förmiddagen är ledig, så jag travar runt i gamla stan i Riga och njuter, regnet till trots. Det är verkligen fint utom domkyrkan som rent ut sagt är tråkig. Vad man betalar entré för att se är en gåta.

Gamla stan, nära Sverigeporten
Gamla stan, nära Sverigeporten

Därefter dags att gå till Musikaliska Akademin. Med namnlapp på blusen orienterar jag mig mellan kända och okända deltagare, och efter en liten körkonsert håller talpedagogen Kristin Linklater ett lysande inledningsanförande. Därefter följer annat smått och gott med en workshop bland annat.

Vit, välklingande kör
Vit, välklingande kör

Sedan är vi i gång!

De som vill går på operan den kvällen. Själv följer jag med till en folkloristisk pub. Gott öl, god mat och trevligt  stimmigt. Levande musik i form av en dragspelare och en violinist går runt och vill ha igång oss med valfria folksånger. Vid mitt bord är vi lite olika folk men lyckas i alla fall enas om ”Vem kan segla.” Den finns inte bara i Sverige tydligen.

Fredag den 19 juni

Dagen inleddes med ett pass i gympasalen där vi skulle befria våra röster. Det gjorde vi säkert, och jag befriade mig från morgontröttheten på samma gång, så det blev en bra start.

Sedan diskussion om sångpedagogutbildningen i England och Tyskland. Sverige var inte uppe på tapeten, men vi har ändå högskoleutbildning till sångpedagog. Det finns nog inte på så många ställen, utan man försöker lösa utbildningsfrågan på diverse sätt i olika länder.

Masterclass på eftermiddagen. Olika stilar – det var kul!

Masterclass nummer två med tyska lieder leds av en inhoppad litauisk bas, eftersom ordinarie pedagog blivit sjuk.

Till min glädje förstod jag en del av vad han sa – han pratade ryska som många i Lettland. Det fanns förstås tolk, men jag märkte att det var lättare att förstå spontanprat än långa utläggningar när man hunnit glömma en del glosor.

På kvällen var jag och många andra på sångtävlingsfinal i operahuset.

Sex finalister kämpade om tre priser, fast i praktiken fanns det lite extrapriser också. Två sångare, en från utlandet och en inhemsk, fick exempelvis varsitt pris för att gjort det bästa framförandet av en sång av Jazeps Vitols, grundaren av både operan och musikakademin, och den tonsättare som gett tävlingen sitt namn. Det fanns ett ”Grand Prix” också, men det delades inte ut.

Stämningen var spontan, och publiken jublande ofta och gärna. En polsk sopran vann, och en norsk sopran kom tvåa. Själv höll jag tummarna för en armenisk bas, men det gjorde inte juryn så det hjälpte inte.

Sådant får man leva med, men det var en spännande avslutning på en välmatad dag.

Lördag den 20 juni

I dag är det dags för hemresa. Jag kollar biljetten och flygbussen lika ordentligt som vanligt, men bestämmer mig sedan för att bara ha kul!

Seminarier varvas med praktiska övningar där man inser att man kanske borde ha mer än två hjärnhalvor gör att hålla alla moment i huvudet samtidigt. Mycket prat i pauserna, som är generöst tilltagna (tack för det!).

På eftermiddagen lämnar jag kongressen och kliver ut i solskenet och trafikbullret. Det känns skönt att vara på hemväg också. Namnlappen sitter kvar på tröjan när jag kliver på flygbussen, fast nu spelar den ingen roll längre. Jag har avslutat min närvaro där, men de som finns kvar kan välja att vara med på ett nattligt midsommarfirande i kväll. Dans och sång till solen går upp!

Hemresan går fort,och jag får snart sparka av mig skorna, göra en kopp te, tanka ur kameran och skriva dessa rader. Jag undrar lite hur de andra har det på midsommarfirandet och tänker att jag har det bra.

Jag har haft roligt, och fått del av andras kloka tankar dessutom. Tack för det!

Perenn odlingsångest

Posted on

Det där med odling har aldrig varit min grej. Förmodligen är jag lite rädd för okontrollerat växande som resulterar i fula växter som är svåra att ta bort. Inte kan jag skylla på något egentligen – trädgården i min barndoms sommarstuga i Kyrkenorum var välansad och det var på något sätt självklart att den skulle vara det. Själv har jag dragit mig undan trädgårdsarbete i möjligaste mån, och var och en kan ju tänka sig att det inte leder till något imponerande resultat. Till mig kommer inga bussresor att anordnas för att se den fantasieggande, vackert prunkande trädgården, ömt vårdad av undertecknad.
Men nu känns det som om jag har närmat mig en vändpunkt. Jag har beslutat mig för att försöka och hoppas att entusiasmen kommer med fliten, sådär som att det ska bli roligare bara för att jag försöker.
Så här har det gått hittills:
Perenner inköptes på Lidl (billigt, eftersom jag innerst inne tror att jag ska misslyckas och då inte vill slänga en massa pengar i sjön), förpackade i förföriskt blommiga små askar. Jag tittar på blomprakten som ska kunna bli en meter hög och fluffig därtill och försöker fantisera om hur det skulle se ut.
Paketen är pedagogiskt prydda med anvisningar om planteringsdjup och avstånd till andra plantor. Det verkar faktiskt inte så svårt när det kommer till kritan.
Det är inte förrän jag står med den blivande växten i hand som jag inser att jag hade behövt en anvisning till – nämligen om vad som är upp och ner på den. Det kan jag nämligen inte se. Men jag bestämmer mig i alla fall, och förföljs senare av en gnagande känsla av att jag borde lagt de här konstiga rotbitarna på tvären så att växten själv fick välja vad som skulle upp och vad som skulle ner.
Vad händer annars?
Då ser jag plötsligt sädesärlan på taknocken, några dagar tidigare än normalt, men så välkommen som ett av de bästa vårtecknen! Och vem bryr sig väl om rottrådar i sådana lägen?

Perenner, snygga på bild.
Perenner, snygga på bild.

Sångskolor, sångskolor!

Posted on

Voglers sångskola
Voglers sångskola

Den här våren har jag pendlat mellan nutid och dåtid, så långt tillbaka som till början av 1800-talet. Man kan ju undra hur kul det är med vad man tänkte om sång då, men det är det! Och även om vi berömmer oss av att tänka historiskt eller försöka uppföra musik någotsånär som den uppfördes när det begav sig, så tycker jag det blir mer och mer tydligt att vi inte gör det. Kanske skulle vi inte gilla det heller?
I morgon kväll har jag fått uppdraget att summera 100 års sångskolor på 25 minuter, och var och en kan väl räkna ut hur mycket det blir utslaget per år. Fast det är förstås inte det som är det viktiga, utan att så gott det går försöka vaska fram intressanta särdrag, konflikter mellan olika ideal och annat som kan förgylla ett årsmötesföredrag i en sångintresserad förening. Helst ska  åhörarna bli lagom debattglada efteråt.  Så jag laddar, skriver stolpar, läser, pratar för mig själv och försöker hålla mig innanför ämnets gränser. Ämnet 1800-talets sångskolor är tämligen gränslöst, så det är bara att hoppas det bästa. Och till den som tror att det var bättre förr, så kan jag trösta med att det var det inte. Det har nog låtit tämligen förfärligt mången gång, inte minst i kyrkorna. De som levde för sådär tvåhundra år sedan hade aldrig i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig hundratals eller tusentals välsjungande musikskoleelever, där ungdomarna har nått total enighet om vad de sjunger, i vilket tempo det sker och vilka toner som gäller. Så var det inte alltid förr.
Sångskolorna innehöll alltså lite olika saker, beroende på om de hade som syfte att lyfta sångförmågan hos skolbarn eller hos operasångare. Och det finns förresten hur många sångskolor som helst på 1800-talet.
Mitt lilla föredrag heter Från hackskalor till Den yttersta egalité.
Och det är lätt att tro att hackskalor var något negativt. Det trodde i alla fall jag första gången jag stötte på begreppet. Men inte heller det stämmer. Tro mig,1800- talet är himla spännande, som en annan värld!