Månad: januari 2013
Kjellbergska flickskolan och det undanstoppade musikstipendiet
En gång för länge, länge sedan gick jag i flickskola. Det var på 1900-talet. Det var en anrik och fin flickskola i Göteborg, Kjellbergska, som en gång i tiden kommit till i det lovvärda syftet att ge flickor en bra utbildning. Inte så bra att de kunde ta studenten eller så, men halvlång, liksom, femårig från sjunde klass. Från första dagen avskydde jag den. Instängd i ett i och för sig stiligt hus med enbart flickkompisar och nästan enbart kvinnliga lärare längtade jag bara ut till den stora och spännande världen.
Våra få manliga lärare i naturvetenskap hade det nog inte lätt – ett gäng fnissiga och stökiga tonårstjejer är ingen dröm precis.
Mina tre år på Kjellbergska var nog mina svartaste år i skolan. Min vantrivsel blev med tiden monumental och jag blev mer och mer ointresserad av att sköta skolan, utom de ämnen jag råkade gilla, och med undantag för sista året, som innebar möjligheten att söka till gymnasiet och äntligen få lite kul i skolan.
Att jag fick B i ordning säger nog inte så mycket för den unga generationen, men jag kan försäkra att det inte var ett bra betyg!
Det gjorde också att ett musikpremium jag skulle haft frös inne, och inte kom fram förrän man städade huset i samband med rivningen 1967. Det var ett häfte med blandad pianomusik, som jag då och då tar fram och roar mig med. ”Stimmen der Meister” heter det.
Mest är jag förvånad över att jag minns så lite av själva skolgången – det var i alla fall tre hela år. Men kanske var jag aldrig helt närvarande utan lät tankarna sväva ut i friheten utanför murarna. Där framtiden och äventyret väntade.
Ny riktning – denna gång österut
Snart – om bara några timmar ska jag bli en del av en för mig ny institution på SU, den slaviska. På något sätt har varje institution sin egen ton, åtminstone inbillar jag mig det. Vilken är den slaviska tonen?
Det är ryska som väntar, sk RyNyb, att utläsa ryska för nybörjare. Att jag småfuskat mig igenom några kurser på studieförbund för eoner av tid sedan känns ändå ganska bortglömt, så det där att börja på helt ny kula blir nog bra.
En rimligt ny grammatik hittade jag i en bokhylla, så det blir till att fräscha upp de gamla kunskaperna där med. Jag inser när jag bläddrar i den att det inte heter ”imperfekt” mer som det gjorde när jag gick i skolan. Någonstans på vägen har man bytt ut det i smyg. Numera heter det preteritum, något som kanske alla utom jag har koll på. Och predikatsfyllnad är också borta, så det var ju lika bra att jag ändå hade glömt vad det var för något.
”Älska grammatik! ”- det får bli mitt nya fältrop. Även om jag förgäves får leta efter predikatsfyllnaden.
Vincerò! Vincerò!
Efter de sista tonerna bryts hela föreställningen, tenoren kliver ut ur rollen och bugar och ler, sjunger för säkerhets skull arian en extra gång, och den som till äventyrs biter på naglarna och inte vet om Turandot VERKLIGEN tänker avrätta varenda kotte i Peking får vackert vänta.
Teveföreställningen från Verona utlovar extra allt, och rent visuellt är det säkert praktfullt för den som är där. Det är knepigare med kamerans närbilder när vi ser att sångarna sjunger till dirigenten och gör dialogerna rent ologiska på det sättet.
Fast mest, förutom sångarnas prestationer, så oroar jag mig för hur det ska gå med deras äktenskap, Calafs och Turandots alltså. Hon har verkligen problem, och den där isblicken hon har kan väl inte vara kul att möta vid frukostbordet över kaffet och frukostfrallan. Hennes statistik på mordoffer är också i värsta Jack-the-Ripper-stil. Vad är det som säger att hon verkligen slutat?
Kommer Calaf att oroa sig för eventuella återfall och ängsligt se sig över axeln? Känna efter om drinken före middagen har en besk bismak? Bittermandel???
Återfallsfrekvensen för Turandotar i avrättningssvängen är okänd. Men ett litet ”vincerò” kan kanske få henne på bättre tankar. Om inte annat kan man väl ta det två gånger.
Mellandagar, mellannätter, mellantankar
Rättstavningsprogrammet rödmarkerar mina ”mellantankar” – de finns alltså inte, fast fenomenen finns. I verkligheten.
En vilsen period i slutet av något innan det nya kommit igång. Som terminsskiften och tankeskiften. Jag fyller dagarna med aktivitet och osäkerhet. Tankarna har inget fäste. De är mellantankar.
Jag köper en ny kalender och fyller omsorgsfullt i framtiden. Som en egen spåkula ungefär. Sedan kommer säkert en massa annat att hända i verkliga livet, men det står inte där.
Jag tänker på den nya terminen när jag ska läsa ryska i stället för idéhistoria. Inget ont om idéhistoria, men när det blir alldeles ruskigt teoretiskt, då bleknar jag och längtar intensivt efter något handfast och konkret. Jag kommer att skiljas från ämnet med lättnad, fast det varit oavbrutet intressant. Det är nog inte en chans att jag varit filosof i ett tidigare liv!
Jag köper kläder som en god konsument. Av detta följer att de ekonomiska hjulen rullar och jag känner mig förnyad på ytan.
Insidan känns mer som den gamla.
Jag roar mig också med att frossa i udda kunskaper: att gibbonapor sjunger som sopraner när de andats in helium, eller att grottmännen älskade att sjunga för sisådär mellan 10.000 och 40.000 år sedan. Avsikten var att med ljudet ta reda på hur stora grottorna var. I artikeln står det just att grottmännen sjöng, men hur vet man det? Personligen tror jag att grottsopranerna gav dem en match. Inte giganternas kamp, men kanske formanternas.
Mellantid är det när man tor att det är vår fast det bevisligen bara är en nyss påbörjad blek januari. Det behöver inte vara sämre för det – det är tillochmed vackert på natten ibland. En promenad längs Skeppsbron på hemväg från Operan bjuder på nattligt skimmer över vattnet. Staden är en juvel, en sagostad.
Jag stannar och tittar. Tar en bild.
Allt andas lugn och skönhet.
Jag går därifrån i mellannatten. Jag tänker mellantankar.
Iwas blogg 