Kjellbergska flickskolan och det undanstoppade musikstipendiet

En gång för länge, länge sedan gick jag i flickskola. Det var på 1900-talet. Det var en anrik och fin flickskola i Göteborg,  Kjellbergska, som en gång i tiden kommit till i det lovvärda syftet att ge flickor en bra utbildning. Inte så bra att de kunde ta studenten eller så, men halvlång, liksom, femårig från sjunde klass. Från första dagen avskydde jag den. Instängd i ett i och för sig stiligt hus med enbart flickkompisar och nästan enbart kvinnliga lärare längtade jag bara ut till den stora och spännande världen.
Våra få manliga lärare i naturvetenskap hade det nog inte lätt – ett gäng fnissiga och stökiga tonårstjejer är ingen dröm precis.

Kjellbergska Flickskolan

Mina tre år på Kjellbergska var nog mina svartaste år i skolan. Min  vantrivsel blev med tiden monumental och jag blev mer och mer ointresserad av att sköta skolan, utom de ämnen jag råkade gilla, och med undantag för sista året, som innebar möjligheten att söka till gymnasiet och äntligen få lite kul i skolan.
Att jag fick B i ordning säger nog inte så mycket för den unga generationen, men jag kan försäkra att det inte var ett bra betyg!
Det gjorde också att ett musikpremium jag skulle haft frös inne, och inte kom fram förrän man städade huset i samband med rivningen 1967. Det var ett häfte med blandad pianomusik, som jag då och då tar fram och roar mig med. ”Stimmen der Meister” heter det.
Mest är jag förvånad över att jag minns så lite av själva skolgången – det var i alla fall tre hela år. Men kanske var jag aldrig helt närvarande utan lät tankarna sväva ut i friheten utanför murarna. Där framtiden och äventyret väntade.

Annons