Månad: februari 2013
Musik- och Teaterbiblioteket del 2. Språket och det förlorade förtroendet.
Det har stormat kring besparingarna på Musik- och Teaterbiblioteket.
Vi är många som oroar oss för vad som händer innanför väggarna på Musikverket. Så naturligtvis har verkets generaldirektör (är det bara jag som tycker ”generaldirektör” säger något om hur man ser på kulturen däruppe i maktens boningar?) gått ut med lugnande besked. Vi som oroar oss har förstås fel. Så här låter det:
”- Jag kan lugna dem direkt – de förändringar som nu skett inom Musikverket och som väckt oro i musiklivet innebär ingen försämrad service. Uppdraget från regeringen står kvar, det finns inga planer på att försämra servicen till låntagare eller andra användare av Musikverkets tjänster.”
Det finns ett avgörande problem, hur många verbala luftpastejer man än lägger upp: finns det någon som längre tror på vad som sägs?
Visst, det går att förstå att generaldirektören får order uppifrån, väger sina ord på massor med guldvågar för att inget olämpligt ska komma med och hänvisar till den kompetenta personalen.
Hon avslutar med att säga ”Vi kommer att lösa det här tillsammans:” (SvD 13 feb).
Men om det inte finns några problem finns väl inget att lösa?! Då är väl allt bara fint, och vi alla misstrogna har inte förstått någonting alls.
Men det finns ett problem som inte nämns. Ordens värde och innehåll. Trovärdigheten. Orden som sägs för att lugna stormen är märkligt devalverade och utan innehåll. De betyder ingenting och kommer inte att betyda någonting. Det är illa. När orden byter mening, när talet om den kompetenta personalen bara nödtorftigt försöker skyla att de som är kvar ska jobba dubbelt för att täcka upp för dem som har fått gå, då förlorar vi det gemensamma språket.
Och vem återupprättar det förbrukade förtroendet? Det som är det dyrbaraste av allt.
Musik- och Teaterbiblioteket. Nu under hot.
Den här texten vill jag inte behöva skriva. Det tar emot av det enkla skälet att det som föranleder den inte borde få hända.
I press och radio har vi under veckan fått information om att Musikverket skär ner, och framför allt låter nedskärningarna drabba Musik- och Teaterbiblioteket.
Jag går till verkets hemsida för att ta reda på vad som är verkets uppdrag. Där kan jag läsa följande:
Statens musikverk ska främja ett varierat musikaliskt utbud präglat av konstnärlig förnyelse och hög kvalitet. Myndigheten ska också bevara, främja och tillgängliggöra teaterns, dansens och musikens kulturarv.
Den andra meningen handlar alltså om bibliotekets uppdrag: bevara, främja och tillgängliggöra kulturarv.
Just detta ämnar man nu uppfylla genom att skära ner bibliotekets personal med 25%. I det sammanhanget tar man dessutom bort överbibliotekarien, vilket kan försvaga bibliotekets ställning inom verket, där det slås samman med annan verksamhet. (Lyssna på intervjun med Veslemøy Heintz).
Berit Nygren på SR konstaterar i sin artikel om Musikverkets nedskärningar att just biblioteket är särskilt drabbat, och tittar man på hur nedskärningarna är fördelade så är det uppenbart.
Vad jag däremot helt saknar är en förklaring på varför just biblioteket ses som mindre viktigt – det servar ju faktiskt hela landet! Likaså saknar jag ett försök till analys av konsekvenserna av så kraftiga nedskärningar. På vilket sätt kommer de att få betydelse för dem/oss som använder biblioteket? Vilken typ av service kommer att minska? Blir det kortare öppettider? Blir det svårare att som låntagare få hjälp?
Vi är många som är beroende av att biblioteket finns och fungerar, att den vänliga, kunniga och hjälpsamma personalen får vara kvar, att biblioteket som är en gemensam kunskapskälla inte ska drabbas hårdare än andra avdelningar inom Musikverket.
Alldeles för många frågor är obesvarade. Och det vi har fått veta hittills är djupt oroande.
Vägen in i ryska rummet
Det är alldeles oanat kul att läsa språk på nytt! Aldrig hade jag väl trott att jag med glädje skulle svettas över ett tangentbord där de kyrilliska tecknen inte har något gemensamt med sina västerländska motsvarigheter (med glädjande undantag för C) och där jag måste köra med diverse minnesknep för att komma framåt över huvud taget. Om och om igen letar jag och har i alla fall gjort megaframsteg under våra två studieveckor. Snigelfarten från de första dagarna börjar försvinna.
Ja, det är roligt med ryska! Det tycker både vi och lärarna och vissa lektioner förirrar(?) sig ut i intressanta diskussioner om den ryska folksjälen, kommunisttiden, ryssars känsla för det kollektiva, livegenskapen och annat som flödar fritt från alla associationers källa. Mycket skratt och nya världar som öppnas.
När jag var barn kunde jag inte föreställa mig att det fanns färger bakom järnridån. Hur skulle det kunna finnas? – alla bilder från Sovjetunionen som jag såg under den tidigare delen av 50-talet var korniga tidningsbilder i svartvitt. Och förresten fanns det inte sommar bakom järnridån heller – det var jag säker på. Eftersom det då skulle funnits gröna löv och gräs. Så småningom gick det ändå upp för mig att jag hade missförstått något där, men det tog sin tid. Även teveprogrammen var ju svartvita på den tiden.
När jag numera slutat plugga för dagen känns det fint med belöning – gärna i form av rysk film. På YouTube hittade jag Tarkovskijs ”Stalker”, som jag såg när den var ny och som var helt oförglömlig. Nu såg jag om den. Det är fortfarande i mina ögon en helt makalös film. Vägvisaren och männen i den förbjudna zonen, de dolda farorna, de hemliga önskningarna som ska kunna bli sanna i det innersta rummet – allt berättat på ett suggestivt sätt. Drömlikt, i ett långsamt tempo följer man berättelsen.
Vad filmen innerst inne handlar om? Kanske om tron och trons kraft att förändra världen? Kanske om att möta sina innersta tankar i ett rum i en värld som vi måste erövra med svårighet?
Inga pekpinnar, bara andlöst spännande. Rysk folksjäl eller inte – en filmupplevelse är det i alla fall.
Det är alldeles oanat kul att läsa språk på nytt! Allt det där man inte visste, alla ord man inte tidigare kände igen, alla kulturupplevelser som väntar – vilken lyx!
Iwas blogg 