Vägen in i ryska rummet

Publicerat den 8 februari, 2013

Det är alldeles oanat kul att läsa språk på nytt! Aldrig hade jag väl trott att jag med glädje skulle svettas över ett tangentbord där de kyrilliska tecknen inte har något gemensamt med sina västerländska motsvarigheter (med glädjande undantag för C) och där jag måste köra med diverse minnesknep för att komma framåt över huvud taget.  Om och om igen letar jag och har i alla fall gjort megaframsteg under våra två studieveckor. Snigelfarten från de första dagarna börjar försvinna.

Ja, det är roligt med ryska! Det tycker både vi och lärarna och vissa lektioner förirrar(?) sig ut i intressanta diskussioner om den ryska folksjälen, kommunisttiden, ryssars känsla för det kollektiva, livegenskapen och annat som flödar fritt från alla associationers källa. Mycket skratt och nya världar som öppnas.
När jag var barn kunde jag inte föreställa mig att det fanns färger bakom järnridån. Hur skulle det kunna finnas?  – alla bilder från Sovjetunionen som jag såg under den tidigare delen av 50-talet var korniga tidningsbilder i svartvitt. Och förresten fanns det inte sommar bakom järnridån heller – det var jag säker på. Eftersom det då skulle funnits gröna löv och gräs. Så småningom gick det ändå upp för mig att jag hade missförstått något där, men det tog sin tid. Även teveprogrammen var ju svartvita på den tiden.

När jag numera slutat plugga för dagen känns det fint med belöning – gärna i form av rysk film. På YouTube hittade jag Tarkovskijs ”Stalker”, som jag såg när den var ny och som var helt oförglömlig. Nu såg jag om den. Det är fortfarande i mina ögon en helt makalös film. Vägvisaren och männen i den förbjudna zonen, de dolda farorna, de hemliga önskningarna som ska kunna bli sanna i det innersta rummet – allt berättat på ett suggestivt sätt. Drömlikt, i ett långsamt tempo följer man berättelsen.
Vad filmen innerst inne handlar om? Kanske om tron och trons kraft att förändra världen? Kanske om att möta sina innersta tankar i ett rum i en värld som vi måste erövra med svårighet?
Inga pekpinnar, bara andlöst spännande. Rysk folksjäl eller inte – en filmupplevelse är det i alla fall.
Det är alldeles oanat kul att läsa språk på nytt! Allt det där man inte visste, alla ord man inte tidigare kände igen, alla kulturupplevelser som väntar – vilken lyx!