Musik- och Teaterbiblioteket del 2. Språket och det förlorade förtroendet.

Det har stormat kring besparingarna på Musik- och Teaterbiblioteket.
Vi är många som oroar oss för vad som händer innanför väggarna på Musikverket. Så naturligtvis har verkets generaldirektör (är det bara jag som tycker ”generaldirektör” säger något om hur man ser på kulturen däruppe i maktens boningar?) gått ut med lugnande besked. Vi som oroar oss har förstås fel. Så här låter det:
”- Jag kan lugna dem direkt – de förändringar som nu skett inom Musikverket och som väckt oro i musiklivet innebär ingen försämrad service. Uppdraget från regeringen står kvar, det finns inga planer på att försämra servicen till låntagare eller andra användare av Musikverkets tjänster.”
Det finns ett avgörande problem, hur många verbala luftpastejer man än lägger upp: finns det någon som längre tror på vad som sägs?
Visst, det går att förstå att generaldirektören får order uppifrån, väger sina ord på massor med guldvågar för att inget olämpligt ska komma med och hänvisar till den kompetenta personalen.
Hon avslutar med att säga ”Vi kommer att lösa det här tillsammans:” (SvD 13 feb).
Men om det inte finns några problem finns väl inget att lösa?! Då är väl allt bara fint, och vi alla misstrogna har inte förstått någonting alls.
Men det finns ett problem som inte nämns. Ordens värde och innehåll. Trovärdigheten. Orden som sägs för att lugna stormen är märkligt devalverade och utan innehåll. De betyder ingenting och kommer inte att betyda någonting. Det är illa. När orden byter mening, när talet om den kompetenta personalen bara nödtorftigt försöker skyla att de som är kvar ska jobba dubbelt  för att täcka upp för dem som har fått gå, då förlorar vi det gemensamma språket.
Och vem återupprättar det förbrukade förtroendet? Det som är det dyrbaraste av allt.

Annons