Klåfingrighet eller okunskap? Turerna kring Stockholms Stadsteater

Publicerat den 15 mars, 2013 Uppdaterat den 15 mars, 2013

Det är dags igen! Den förra namninsamlingen för att rädda musik- och teaterbiblioteket undan hårdhänta neddragningar är ännu inte avslutad.

Och redan nu är Stockholms Stadsteater nästa måltavla: nu ska här outsourcas till varje pris!

Det som man inte betraktar som konstnärlig personal ska inte ingå i själva kärnverksamheten, utan tas över av inhyrd personal.

Hur i herrans namn det ska bli billigare (för det är väl som vanligt pengar man pratar om!?) framgår inte. Såvitt jag förstår ska ju också bemanningsföretaget ha sitt – det är väl det de lever på?

Nu vill man alltså hitta lämpliga entreprenörer som ska ersätta de anställda.

Vad man missar totalt i resonemanget är den helhet en fungerande teater är. Man missar den specialkompetens som bara den tekniker har som har varit i huset ett längre tag och som kan sitt hus utan och innan. Man missar dessutom vad detta kan göra för att ytterligare försämra arbetsklimatet på Stadsteatern. Clas Barkman skriver i DN:

Nyligen hamnade Stockholms stadsteater nära botten i den årliga medarbetarundersökningen om arbetsklimatet som Stockholms stad gör. Detta är en jumboplats som teatern haft även tidigare. Det största missnöjet fanns i dessa undersökningar bland den tekniska och administrativa personalen. Teaterledningen överväger nu att överlåta även denna fråga till en extern konsult för att hitta en lösning på problemen.

Och på Teaterförbundets hemsida kan man läsa:

”Det oroväckande med utredningen är själva frågeställningen. Madeleine Sjöstedts inskränkta syn på vad som är den konstnärliga kärnan står i kontrast till scenkonstens verklighet, där alla yrkesgrupper behövs för en framgångsrik konstnärlig verksamhet”, säger Jaan Kolk, Teaterförbundets förbundsdirektör.

För tre år sedan fanns det kurser i solosång och piano vid Uppsala Universitet. De hade startas i slutet av nittiotalet och utvecklats från en enterminskurs till fyra kurser, som innehöll olika repertoarmoment, avsedda att ge en introduktion i klassisk sång och pianoackompanjemang.

Kurserna var populära och hade många sökande. 2010 lades kurserna ner. Det som tagit åratal att utveckla försvann. Det var så enkelt, bara ett pennstreck, ett protokoll från ett styrelsemöte, och så var allt borta.

Det finns ingen proportion mellan det arbete och den tid som läggs ner på att bygga upp en fungerande verksamhet och hur otroligt lätt det är att lägga ner. Skulle någon vilja ha tillbaka det man lagt ner får man vackert börja från början.

Jag känner mig ibland som pojken i sagan som ropar: ”Vargen kommer!”

Någon som hör?

Varför envisas man med att tro att alla frågor är plånboksfrågor? Visst, det är väl trevligt med en slant extra, men inte om det betalas med en nedmontering av det gemensamma, det som vi äger tillsammans.

Min värld är större än min plånbok.