Månad: april 2013
Borta men ändå hemma (fast bara på sätt och vis)
Helgen tillbringade jag i Göteborg, min gamla hemstad. Programmet var späckat: återträff med en gammal gymnasieförening jag hade glömt att jag varit medlem i, bevistande av musikalpremiär på Ale gymnasium, konstrunda på Röda Sten och fest med gymnasieföreningen (som jag alltså hade glömt att jag varit med i)!
Det blev en fin helg, med den där känslan av lätt svindel som man får när man inte helt har koll på hur det kommer att utveckla sig.
Jag gick några lovar om min gamla skola Majornas HAL innan jag anslöt till dem som väntade på gården. Vid ena gatan passerade jag det fik som låg närmast under studietiden, och där jag skam till sägandes då och då byte ut bambamaten mot köttbullsmacka, kaffe och Commerce. Inte något att skryta med nu efteråt. Nu senast hade där legat en affär där man sålde vinyl. Affären var stängd, men en hälsning till kunderna fanns där.
Rundvandringen på skolan blev kort för min del, eftersom jag skulle gå på musikal, men nästa dag sa alla att det inte gjorde något. Aulan var ombyggd, och orgelläktaren borta. Det var den jag helst hade hoppats på att återse. Där spelade jag alltsomoftast på morgonbönerna som var obligatoriska för de flesta av oss. Svårt att tänka sig idag. Fast jag gillade att spela, alldeles oavsett.
Att gå på musikalpremiär på fredagskvällen var kul och salongen var fylld av entusiastiska anhöriga. Man spelade Annie med den äran och alla var glada.
På lördagen ledde en promenad i flödande solsken till nästa begivenhet – konstrunda på Röda Sten som ligger fint längs älvmynningen.
Som vanligt blir man gladare över vissa verk än andra, men helheten med de gamla industribyggnaderna lockar och där har legat ett gammalt slott som man bara kan se några murrester av idag.
Festen med den gamla gymnasieföreningen då, hur blev den?
Jo, visst blev den bra, med förväntat antal nostalgitrippar! Funderingarna på hur livet delar upp sig efter var man bor och hur viktigt det förflutna är sköt jag upp till hemresan. Då tänkte jag klura på det. Men så fick jag en mycket pratglad herre bredvid mig på tåget till Stockholm och efter att jag snällt tagit del av den powerpoint han skulle visa i Estland så var resan slut. Och hemma är hemma ändå!
Röstforums årsmöte 2013: ”Från cell till klingande röst”
Så var det över – det stora årsmötet! Både nytt och samtidigt välbekant, precis som det brukar vara. Ny miljö och nya presentationer, men lika välarrangerat och kul som vanligt. ”Något för alla” var det någon som sa, när vi stillsamt troppade ut till treans blåbuss som tog oss in till stan, ett gäng i taget. Och inte bara det – man får ju inte bara det man förväntar sig, utan mer än så.
Det kändes helt OK med mitt ”skarvseminarium” som jag kämpat med, och själva årsmötet förde oss ännu ett steg närmare en förbundsstruktur, som ska göra det lättare att komma igång med lokala grupper. Själv drömmer jag om den dagen vi bildar en riktig gräsrotsröströrelse. Denna folkliga vokala resning kommer då ofelbart att leda till att utbildnings- och kulturministrar inser sitt ansvar och inför röstträning inom lärarutbildning och alla andra utbildningar där det behövs.
Kanske är det där bara en dröm? Men vem vet? – tankens makt är större än vi tror och laddningen inför World Voice Day på tisdag där många enskilda envetna eldsjälar har bidragit till att Sverige ligger i topp med antalet evenemang gör att jag vet att det omöjliga och otroliga går det också. Möjligtvis tar det lite längre tid bara.
Om skarvar i rösten och att läsa ryska på danska
Kommande helg (ja, tiden dit krymper med förfärande hastighet) kommer jag att tala om skarvar i rösten och ge praktiska exempel på hur man kan jobba bort dem eller åtminstone minska problemet. När jag blev tillfrågad om att medverka vid Röstforums årsmöte och prata om detta, svarade jag glatt – Ja, det kan jag väl! För jag tror ju alltid att allting ordnar upp sig.
Det som har hänt (nå, förutom att jag har förberett detta skarvseminarium) är att det gått upp för mig att just det här med skarvar tydligen är både väldigt intressant och engagerande. Det lär kunna utlösa kontroverser och starka känslor eftersom det handlar om register.
Jag vet inte alls om det är sant – det lär jag väl få se – men det är ju inte så att det vimlar av glada små handböcker med lyckliga människor på omslaget som blivit av med sina skarvar genom en eller annan förträfflig metod. Alltså verkar det finnas ett hyfsat stort intresse som kanske blir ännu större just därför.
Några hemligheter om vad jag kommer att göra avslöjas däremot inte i denna blogg.
Mestadels läser jag dock ryska. Läroboken är dansk, och är man som jag lite smålat orkar man inte alltid ta fram det svenska lexikonet utan slår i den rysk-danska ordlistan bak i boken. Det går ganska bra. Knepigare är det på andra hållet, när jag måste tänka ut vad det svenska ordet heter på danska innan jag söker. Det är alls inget fel på boken, men innehållsmässigt märks att den inte är svensk. Om den hade varit det hade inte den ryska familjen Ivanovij druckit så mycket vodka och vin. Tror jag.
Så helt klart kommer jag inte att ha några bekymmer att inhandla starkvaror nästa gång jag kommer till Ryssland, Jag kommer säkert att till och med böja dem i rätt kasus!
Konsten vid kusten
Mitt påskfirande inkluderar sedan många år en så kallad konstrunda. Man tar en karta, man sätter sig i bilen och åker ut, helst i gott sällskap. Olika rutter blir det varje år, men årets bildkavalkad är från kusten i närheten av Kivik.
Starten i år var Fabriken i Bästekille som bjöd på en blandning av olika stilar, olika tekniker och olika konstarter i en gammal fabrik.Trångt i såpass hög grad att det ibland var svårt att får tillräcklig plats att se allt, men å andra sidan något för de flesta. Massor av besökare som fick ställa bilen i stora lerpölar och sedan försöka ta sig fram utan att trampa i modd ända upp till till skoskaften.
Etapp två låg vid kusten i en vacker och harmonisk utställningslokal, Rosentorp, med blånande hav utanför. Inomhus bilder och textil. Behaglig stämning. En av utställarna konstaterade att många besökare drogs till fönstret med den fina utsikten i stället för till konsten. Själv var jag väldigt nära att köpa ett vackert lapptäcke.
Det finns konst som är som påskgodis, smakar gott och är lättsmält. Sedan finns det konst som strävar mot, som inte riktigt låter sig beskrivas eller katalogiseras. Något som stannar kvar. Man har inte svaren i samma ögonblick som man ser konsten. Det blir en annan upplevelse, som oftast dröjer kvar längre.
Men det är aldrig fel med överraskningar. Allra gladast blev jag av dagens spontanbesök på Tomelilla Konsthall med glaskonst av Elna Jolom.
Läckert, fantasifullt och varierat!
Så Tomelilla får man inte glömma även om kusten är vacker.
Iwas blogg 