Hans sanna hem är sagan, hans själ är lyra och dikt.

Publicerat den 9 maj, 2013 Uppdaterat den 9 maj, 2013

Det är en fin eftermiddag med soldis och värme när vi far till Simrishamn för att gå på körkonsert kl 18. Huvudnumret är Lars-Erik Larssons Förklädd Gud. Kyrkan är proppfull långt dessförinnan av förväntansfull publik och alla försöker nogsamt att undvika platserna i mitten av bänkraderna där man mest får stirra in de stora och breda pelarna. Tre körer har slagit sig ihop, musikerna kommer från Malmös symfoniorkester och recitatören och de två unga solisterna har också anknytning till Skåne.

Det blir en tankeväckande kväll, inte minst för att de medverkande körsångarna uttrycker sådan lycka, en känsla som blir alltmer påtaglig allteftersom kvällen går och som överskuggar mycket annat. Just då tänker jag inte på tonansats och intonation och allt det där jag annars har svårt att låta bli att tänka på när jag lyssnar på sång.

Jag tänker på människor, och människors behov av just detta – att fyllas av musik och att för en stund glömma allt det andra. Jag tänker på de mänskliga behov som inte kan fyllas av något man kan handla i närmaste köpcentrum. Jag tänker på skapandets lycka och de ögonblick då själen får vingar. Jag tänker på den vetenskapsnyhet som kablades ut häromsistens, nämligen att vi alla är gjorda av stjärnstoft. Jag ser på kören och tänker att var och en av oss är en bit av universum och vår sång en del av rymdernas sång.

Så är konserten slut, vi jublar och vi går ut, berörda och delaktiga. Fyllda av tankar, delar av ett och samma sjungande stjärnstoft går vi åt olika håll, promenerar eller sätter oss i våra bilar.

Vårt sanna hem är sagan, vår själ är lyra och dikt…