Om huru jag blev approcherad på Emmaus och förvandlad till hårmodell.

Mitt hår är det inget särskilt med. Det har sett ganska likadant ut i några decennier vid det här laget. Då och då blir det klippt och tonat, mest för att jag inte ska blekna bort mot en vit bakgrund. Lite färg i håret ger rosor på kinderna, klarare blick och spänstig gång – så är det bara!
Jag har flera frissor, både den ordinarie som frågar först och klipper måttfullt. Sedan finns det den sydliga frissan i Tomelilla, som inte bryr sig så mycket om att jag piper: ”Ta inte för mycket uppepå! ” För hon har saxen och därmed makten och så blir det rejält kortklippt hur jag än vädjar. Tanken kanske är att jag ska få valuta för pengarna – vem vet?
Nåväl, i går hände det förvånande att en ung person som nog spanat in mig lite tog kontakt med mig på Emmaus när jag stod djupt försjunken i en bok om svensk konst, som jag funderade på att köpa. Det visade sig att hon behövde en frivillig, och att jag såg ut att duga till detta. På onsdag kväll skulle hon klippa sig till någon sorts examen, och detta på den oerhört fashionabla salongen ”Toni & Guy” . Den är så fin så där har jag aldrig vågat slinka in. Men nu skulle det bli, så jag kunde se fram mot någon sorts välbehövlig förnyelse.
Så i kväll var det dags. Klockan 18 var jag där och blev färdig lite före 20. Det var nog världens längsta klippning, men väldigt  fint  blev det med vartenda hårstrå i rätt längd. Därav bildbeviset!

Nyklippt och angenämt förvånad.

Sens moralen, om det finns någon,  blir väl något i stil med: om du blir approcherad på Emmaus, tacka ja, så kan det hända något trevligt!

Annons