”De andras liv” eller Vad händer med övervakaren?
Hela den senaste tiden med ständigt nya avslöjanden om massövervakning har jag funderat på två saker: dels vad som händer med övervakaren och dels hur man bär sig åt för att tråla upp något användbart ur ett hav med information. Hur hittar man det man är ute efter?
Frågan blir också gärna lite obehagligare än så, nämligen: vem kan vi lita på?
I min sluttenta på höstens kurs i filmusik har jag valt ”De andras liv” som film att analysera musiken i. Valet var inte svårt. Dels mindes jag den som en mycket bra film, alltså en som jag kan stå ut med att se om massor av gånger medan jag nystar upp hur musiken är använd och vad den uttrycker, dels är övervakningssamhället rykande aktuellt.
Jag minns också DDR-tiden hyfsat bra. Som vuxen var jag i Östberlin vid flera tillfällen, bl a en gång med Scenskolan i Göteborg. Vi åkte tåg, blev uppvaktade av tungt beväpnade soldater vid gränsen, och åkte nattåg genom Östtyskland utan att se mycket av det. Vårt hotell låg i väst, och sedan gick vi dagligen över till östsidan för att besöka skolor och teatrar.
Det uttalat gråa i husens exteriör känns igen i filmen. Torftigheten i miljöerna inomhus likaså. Men för oss som var elever var det också intressant att höra om det genomplanerade förhållningssättet man hade i den östtyska utbildningen. Medan vi svenska scenskoleelever visste med oss att vi levde ganska skyddat under studietiden för att senare utsättas för en obarmhärtig konkurrens om de få jobb som fanns, så hade de östtyska eleverna klart med sitt kommande kontrakt under sitt sista år på skolan. Man tog helt enkelt inte in fler elever än man visste skulle få jobb efteråt.
Man kan diskutera en sådan ordning, men kanske var det ändå lite skönt.
Om vi blev övervakade under vår vistelse i Berlin har jag ingen aning om. Något vettigt hade man säkert inte fått fram även om man lagt sin själ i tjuvlyssnandet.
Och för att återvända till frågan i rubriken: vad händer med övervakaren? Jo filmen jag valt handlar just om förändring, den möjliga och den nödvändiga, och att vara människa.
Viktigare än så blir det inte.
Iwas blogg 