Månad: januari 2014

Skriva om rösten – hur gör man det?

Publicerat den

Då och då är det dags för förändringar. I mitt fall gör jag dem ofta lite smygande sådär. Som när jag ska lämna styrelsen i Röstforum i vår. Då kommer det inte att bli någon uppslitande skilsmässa, eftersom jag i samma veva lovade arbeta som medredaktör för Röstläget, Röstforums eminenta tidning.
Nu börjar jag undra vad jag gett mig in på.
Uppenbarligen ska hårdhandskarna fram, så mycket har jag förstått. Texter ska levereras av andra än mig även om det sker under yttersta pina och under mycket tjat. (Det är kanske ännu en situation där moderskapet gett mig ovärderlig rutin!) Fast helt kommer det nog inte att räcka – jag räknar kallt med att något måste jag åstadkomma alldeles själv också.
Men hur ska man skriva? Jag är ingen forskare men beroende av andras forskning, som jag gärna vill lyfta fram. Jag är inte heller någon recensent, och är alldeles för konflikträdd för att skriva så mycket som en negativ stavelse om någon bok. Inte heller har jag tänkt något så djupsinnigt om rösten att det innebär någon större ahaupplevelse för läsaren.
Samtidigt är rösten ett underbart ämne, kanske det bästa. Den är både praktisk och översinnlig på samma gång. Den är en sjungande själ och sinnrikt muskelsystem. Den är slem, övertoner, överkänslighet för nervositet och samtidigt det ultimata instrumentet för att träffa i hjärteroten. Den är individen, den är du och jag.
Hur skriver man om sånt?
Jag tror jag ska börja med något fint citat, det brukar se lite beläst ut. Sedan får man väl veckla in sig i ett resonemang som rör sig från det extremt individuella till det totalt världsomspännande. Då kan man efter några utvikningar landa väldigt elegant i ”World Voice Day” som vi firar den 16 april, mitt i stilla veckan!
Fast jag tar till det äldsta knepet av alla: jag läser andras kloka ord. Så gör jag!

Singing and teaching singing
Bra bok, det där!
Annons

Med Gilbert, Sullivan och Alfredson på operettens blåa bölja

Publicerat den Uppdaterat den

Som nyanställd på Operan blev jag tillfrågad om jag ville vara med i operetten HMS Pinafore, som skulle sättas upp av Hans Alfredson på Oscarsteatern.
Jag blev helt häpen – vad kunde jag svara annat än ja!

Vad handlar Pinafore om? Jo, i korthet det här:
Den fryntlige kapten Corcoran (Erik Saedén)  som basar över den tjärdoftande båten HMS PInafore har en dotter, den ljuva och spåniga Josephine.
Corcoran ser sin chans att komma in i de fina kretsarna genom att gifta bort Josephine med den mycket adlige sjöministern, Sir Joseph (Hans Alfredson), som har uttryckt intresse för den ljuva.
Josephine å sin sida är räddningslöst förälskad i den raske och redlige matrosen Ralph (Sven-Erik Vikström) och känslorna är besvarade.
Med andra ord samma typ av intrig som finns i massor av komiska operor.
Hur det löser sig? Jo, mot slutet dyker Buttercup (Kerstin Meyer) upp som dea ex machina och bekänner till allmän häpnad att hon för länge, länge sedan i en plötslig impuls hade bytt ut bebisarna Corcoran och Potter mot varandra. Alltså är Corcoran egentligen Potter och adlig och behöver inte gifta bort sin dotter med Potter (eller då Corcoran?) för att komma in i de fina kretsarna. Josephine får den raske och redlige och fd Potter å sin sida hittar på nolltid en ersättare till Josephine, så han är nöjd han med. Slutet gott, allting gott precis som det ska vara!

Avgörande scen?
Avgörande scen?

Vi hade en lycklig repetitionsperiod. Det skämtades friskt under repetitionerna, och kreativiteten sprudlade. Under en paus i en dialogrepetition föreslog Hans A bl a att jag skulle låta Josephine läspa. Riktigt rejält. Jag såg fram att testa detta på Erik S för att se hans reaktion. Så när det var dags spärrade jag upp ögonen och levererade allvarligt:  -Jag älÞkar honom!  Erik stirrade mållös på mig en bråkdels sekund, och brast sedan ut i ett smittsamt skratt. Då visste vi att det blev kul och kunde behålla det. En annan kväll bröts repetitionen för en ”skeppsskorpa” som visade sig vara en generös buffé med allehanda gott!
Den Alfredsonska översättningen var en pärla, fyndig och idérik.
Så jag slutar med ett citat ur en tersett i andra akten. Det här är Sir Josephs vers, där han förklarar hur han ser på det kommande äktenskapet med Josephine:

Skjut salut och hissa flaggan
det är dags att putsa vaggan.
Demokratisk är väl tanken
att hon delar min madrass.
Hennes anor ger jag fanken!
Hon är bara meeeedelklass!

Fast det är ju inget fel på det heller.

Att kliva in i det nya året på samma sätt som när man stoppar tårna i vattnet för att känna hur kallt det är.

Publicerat den

Den där rubriken lät lite feg, det ser jag nu, men årsbytet gick bra även i år. Tennyson på tv, i tankarna en kort resumé av det viktigaste som hände under förra året, och framför allt: förhoppningarna om det nya.
Det kan ju verka fånigt att gå och vänta sig en massa spännande och trevliga upplevelser, men tanken att göra tvärt om vore ju helt ruskig. Skulle man i så fall enbart förvänta sig elände och svårigheter eller kanske inget alls?
Själv använde jag den gångna timmen på absolut bästa sätt: jag lyssnade på Bodil Jönsson när hon pratade om åldrande och om att bli gammal. Och jo, man kan ha idoler i alla åldrar!
Framför allt intresserade jag mig för det hon sa om inlärning, och som jag själv hade upplevt, fast då trodde jag bara det handlade om mig. Hon sa ungefär att som äldre bygger man framför allt sammanhang när man lär sig. Det kan däremot vara knepigt med kunskap som man inte har sammanhang för. Det var precis det som hände när jag pluggade idéhistoria för ett år sedan och misslyckades rejält med en epok som var för rörig för mig. Killen som brukade sitta bredvid mig i föreläsningssalen hade däremot inga som helst problem – samma fakta bara flöt in i hjärnan på honom. Jag kämpade med helheten och fick inte ihop den, utan lyckades röra ihop några gubbar på ett lite olyckligt sätt.
Nu är jag i slutet av min filmmusikkurs, och jobbar entusiastiskt med hemtentan. Jag letar sammanhang eftersom min hjärna trivs med det, och blir oändligt glad när de plötsligt dyker upp. Det kan hända när som helst, men ofta när jag släpper taget om det hela och går ut och promenerar.
Nu ser jag fram mot nästa utmaning, en kurs i komposition och arrangering i Karlstad. Jag tycker det ska bli hur kul som helst att få nosa på detta. Egentligen vet jag inte varför jag inte har testat förr. Jag är ju uppvuxen med musikskapande hemma. Pappa satt vid Malmsjöflygeln på Linnégatan och komponerade. Idéerna skrev han ner med blyerts på notpapper, och sedan gjordes renskrivningen med särskild penna och bläck på sk transparanger, genomskinliga ark i en kvalitet som lite grann påminner om smörpapper.

Handskrivet!
Handskrivet!

De enda gångerna jag själv har försökt skriva musik var på Musikkkonservatoriet i Göteborg med obligatoriska tvåstämmiga pianosonater. Jag har en sådan liggande i ett gammalt block, och tro mig, där ligger den himla bra!
Men ska jag nu tro på Bodil Jönsson om ålderns kreativa sidor, så borde det ju bli bättre den här gången. Åtminstone så får jag veta. Och en nybörjarkurs är ju så där lagom försiktig. Ja, ungefär som när man stoppar tårna i vattnet för att känna hur kallt det är.