Noter, noter noter! Men vart är jag på väg?

Publicerat den 13 februari, 2014 Uppdaterat den 13 februari, 2014

Det går väl alltid framåt på något sätt. Just nu går det framåt efter noter för mig. Jag skriver fler noter, jag börjar skriva snabbare, jag har till och med kopplat ihop ett lånat keyboard med datorn, och då går  det undan ännu mer. All denna teknik och min ökade arbetshastighet i notskrivningen råder dock inte bot på ett problem: nämligen min högt utvecklade förmåga att gå vilse.

På det helt reella planet har jag ett risigt lokalsinne, som jag försöker trimma och testa så gott det går. Senast idag på väg till Gallerian från Sergels torg bestämde jag mig för att ha total koll så att jag visste åt vilket håll Hamngatan skulle ligga när jag väl kom in i Gallerian från små sneda gångar förbi godis och mackor. Jag kom in i Gallerian, glad som en speleman, visste precis åt vilket håll Hamngatan skulle ligga, och så låg den åt FEL håll! Fortfarande förstår jag inte hur det gick till.
Lite samma sak är det med den musik jag börjat skriva sedan snart två veckor. Det startar fint,  jag är full av självförtroende och goda uppslag, men efter ett tag inser jag att jag tappat orienteringen. Jag stirrar misstroget på noterna, lyssnar igenom härligheten ytterligare fem gånger och undrar hur i hela friden jag kunde landa så fel, så konstigt och ologiskt! Hur kom jag hit?
Jo, jag vet värdet av att göra en skiss innan man sätter igång, att ha en plan och sedan hålla sig till den. Det är bara det att någonstans på vägen tappar jag greppet och åker ur spår. Sedan vaknar jag svettig i vargtimmen i högsta beredskap för att lösa problemet. Går inte.
Nu betyder det här inte att jag ständigt kör fast och trasslar in mig. Skriver jag bara en tillräckligt kort låt brukar det ordna sig. Så kanske har jag redan nu funnit min musikaliska nisch –  specialiserad på låtar som närapå hinner sluta innan de börjat.  Och så tråkar man inte ut folk heller!

Till Arvika med en deppig liten vals

Publicerat den 4 februari, 2014

Jag sökte kursen i höstas, men har inte varit säker på att den skulle bli av. Men i morgon ska jag äntligen iväg till Ingesund för första lektionen i ”komposition och arrangering.” Det visade sig så sent som i går att jag skulle medtaga några av mig komponerade verk. Det gick snabbt att konstatera att det inte fanns några, och att det var bäst att ta tjuren vid hornen och kasta sig in i komponerandets ljuva värld utan några som helst förberedelser.
Det är som bekant aldrig någon idé att invänta inspiration. Det är klart bättre att bara göra, och helst med samma inställning som när det gäller cykling: det måste gå undan. Annars tappar man både balansen och sugen. I en skrivarkurs jag gick för några år sedan övade vi att vrålskriva under några minuter, så snabbt att vi inte hann vara självkritiska. Alltså tänkte jag tillämpa samma spelregler på musik.

Så nu sitter jag här med en dyster liten vals under rubriken ”Trasiga skor”. Just tanken på trasiga skor gav mig lite sorgset Ferlinsk stämning så att jag kunde komma igång. Och när jag var klar med den blev det en liten visa till text av en av mina favoriter, Gabriel Jönsson. Betydligt mer uppåt, och en ljuvlig text som får mig att längta alldeles våldsamt till våren i Skåne.

Nybörjare är nybörjare. Men det här var otroligt kul! Eller är väl i alla fall tills jag får min dom i morgon…