Månad: mars 2014

Klassisk sångteknik del 2: Lär dig drilla som Jenny Lind

Publicerat den

Den 16 mars 1914 skrev Gillis Bratt en lång kommentar till ett brev om sångteknik skrivet av Jenny Lind 1868. Hon hade blivit uppmanad att beskriva hur hon gjorde, hur hon tänkte och hur hon lärt sig sjunga.

Bratt ser henne som en av de största konstnärerna, men är samtidigt kritisk mot hennes röst, som han beskriver som skadad redan från tidiga år. Det är tydligt att han försöker balansera sin kritik – Jenny Lind var ju en ojämförligt stor artist. Man får också känslan av att han en aning stör sig på att hon i så hög grad ser sången byggd på intuition. Han var angelägen om att allt skulle kunna förklaras fysiologiskt och vetenskapligt medan hon kunde uttrycka sig så här:

-”Sångundervisningen är öfveralt miserabel. Jag har lärt mig själf att sjunga. Blott få saker kunde Garcia meddela mig – han förstod ej min individualitet – men det var så godt det – hvad jag synnerligast behövde veta voro 2 a 3 saker – ock dem hjälpte han mig med – resten visste jag sjelf – ock fåglarne med vår Herre till sångmästare gjorde det övriga.”

Bratt, som nog tycker hon kunde varit lite generösare mot alla sina lärare skriver i sin tur:

” – Omedelbart sticker hennes starka övertygelse i ögonen, att hon lärt sig i det närmaste allting själv genom eget arbete och trägna övningar. Oavsett om detta nu är rättvist mot alla dem, som lagt ner stor omsorg på hennes utbildning (Croelius, Berg, A.F. Lindblad, Garcia), så torde det sannolikt vara dessa oupphörliga och kanske icke alltid hälsosamma övningar, som gjorde hennes röst i förtid sliten.”
Fast i en annan mening säger han att hennes problem förmodligen grundades mycket tidigare, under tidiga tonår, när hon var tvungen att prestera på scenen.

Jenny Lind som Sömngångerskan som presterar massor av drillar i sömnen.
Jenny Lind som Sömngångerskan som presterar massor av drillar. I  sömnen.

När man läser ett brev av Jenny Lind hoppas man förstås på att få några häftiga tips. Och det får man! Problemet för min del är att jag inte förstår vad hon menar. Ta t ex det här med att öva drillar (absolut obligatoriskt för vissa typer av röster). Vi som sysslat med det här har säkert de flesta av oss utgått från övningar med snabba förflyttningar mellan två näraliggande toner. Och så småningom når man, om gud vill, fram till den där åtråvärda drillen. Men Jenny Linds recept behöver jag hjälp med att förstå.

Här kommer det i alla fall saxat ur brevet som en fortsättning på en beskrivning av hur man övar portamento:

– ” …Och tvärtom bindes nedåt drillen är ett alldeles egendomligt studium helt simpelt. Den lärde jag mig totalt ensam. I drillen är den öfversta noten hufvudsaken emedan den har samma svårighet – som när man vill hoppa uppåt nedifrån. Den nedersta tonen af drillen går af sig själf sedan den blifvit öfvad i sammanhang med den öfre. Drillen ska slås, ej sjungas. Det slaget fås ej på annat sätt än så här (ex) d.v.s. denna intervall – stora eller lilla secunden (denna sednaste svårare än den stora) är den sista öfningen för drillen. Den egentliga drill-öfningen bör börja med Octaven och så vidare, tills man kommer till lilla secunden (ex) den understa noten skall bara hänga i luften, men dock noga vidröra den ton man ämnar beröra, båda tonerna i drillen måste ledas, men den nedersta släppes af ok den öfversta hålles fast. Till slut blir det ett slag af – ok detta slag måste då repeteras. Denna öfning kan genast börjas med, ty ingenting stärker så för coloratur – portamento – piano som denna drillöfning då den göres rätt. Men den är ej lätt att med bläck och penna beskrifva. Sjunga en octave och binda upåt ok blott låta tonerna hänga tilsammans icke upphöra vid nedåtgåendet – är så nära jag kan beskriva:”

Här hänger jag bara delvis med, det måste erkännas. Portamentot är jag väl med på, och kanske till och med drillen som till att börja med övas med en oktavs fallhöjd. Och därefter upprepningar av frasen på två toner, om och om igen, om det nu är så hon menar. Man kan ju alltid testa. Sedan är det svårare att följa resonemanget för oss som inte är ruggigt intuitiva när det gäller det tekniska och som aldrig i livet hade klarat oss utan våra kloka pedagoger. Men det vore så kul om någon kunde klura ut vad hon menar, och om det möjligtvis bara är så att det ser krångligare ut än det är.
Dags alltså för vilda vokala experiment hemma och i studion! Vi får se vad som kommer ut. Kanske något helt nytt eller helt gammalt? Kanske en 1800-talsdrill – à la Jenny Lind?

 

Annons

Om stöld, lån, eller bara lite hederlig inspiration kl 03.37

Publicerat den

Då och då reser jag till Arvika för att lära mig om komposition.

Arvika första gången jag kom dit.
Arvika första gången jag kom dit.

Det är en sällsam upplevelse att skriva musik. Sällsam och uppslukande. Ofta märker jag inte att det har gått flera timmar förrän jag känner att ögonen svider och jag har vuxit fast i stolen och i tankarna.
Det finns förstås mycket gemensamt med att skriva text, men när det gäller musik är jag mycket osäkrare på vad som är min stil, och om jag över huvud taget har någon. Som sångare är det så självklart att rösten är unik och även det personliga uttrycket, men när man ger sig på något helt nytt och bara är nybörjare, så inser man vilken lång väg det är att gå.
Jag har inte alls behövt träla med kontrapunktövningar och andra nyttigheter. Skönt, egentligen! Jag får vila på gamla bortglömda lagrar och hoppas att något sitter där. Bach och Palestrina vakar väl över mig. Eller?
Nåja, jag har så fria händer att jag ibland inte vet vad jag ska börja med. Ibland vaknar jag (som i morse) runt halv-fyra-tiden med idéer som trängs och väsnas. Problemet är: vems idéer?
Mina? Någon specifik komponists? Allmängods? Stöld? Lån? Och varför känns den där frasen så bekant? Aha! – stulen från Samson et Dalila!!
Jag minns att pappa en gång berättade att han hade fått en sådan lysande musikalisk idé. Han var verkligen glad över den. Åtminstone tills han upptäckte att det var ledmotivet i Chaplins ”Rampljus”.
Nå, den hann aldrig bli publicerad, så ingen skada var skedd.
Jag har haft en föreställning om att inspiration (i den mån den existerar) kommer flytande ner ovanifrån som en blid ström av goda infall. Verkligheten är mer osövd, svettig och fylld av osäkerhet. Vad är en bra idé? Egentligen?
Fast ibland lägger jag rubbet åt sidan. Det är alldeles för mycket annat som måste tas om hand. Livet sköter sig inte själv. Ändå kan jag komma på mig själv med att  stå i Coop Extra, stirra på de omogna med vackert röda jordgubbarna tills någon knuffar på mig och fundera på om jag borde ta bort eller lägga till några takter i det där stycket jag håller på med. Eller om jag skulle arbeta om slutet (att få till ett slut är lite knepigt och borde faktiskt kräva en alldeles egen kurs).
Då och då reser jag till Arvika. Gissa om det är värt det!