Om stöld, lån, eller bara lite hederlig inspiration kl 03.37

Då och då reser jag till Arvika för att lära mig om komposition.

Arvika första gången jag kom dit.

Det är en sällsam upplevelse att skriva musik. Sällsam och uppslukande. Ofta märker jag inte att det har gått flera timmar förrän jag känner att ögonen svider och jag har vuxit fast i stolen och i tankarna.
Det finns förstås mycket gemensamt med att skriva text, men när det gäller musik är jag mycket osäkrare på vad som är min stil, och om jag över huvud taget har någon. Som sångare är det så självklart att rösten är unik och även det personliga uttrycket, men när man ger sig på något helt nytt och bara är nybörjare, så inser man vilken lång väg det är att gå.
Jag har inte alls behövt träla med kontrapunktövningar och andra nyttigheter. Skönt, egentligen! Jag får vila på gamla bortglömda lagrar och hoppas att något sitter där. Bach och Palestrina vakar väl över mig. Eller?
Nåja, jag har så fria händer att jag ibland inte vet vad jag ska börja med. Ibland vaknar jag (som i morse) runt halv-fyra-tiden med idéer som trängs och väsnas. Problemet är: vems idéer?
Mina? Någon specifik komponists? Allmängods? Stöld? Lån? Och varför känns den där frasen så bekant? Aha! – stulen från Samson et Dalila!!
Jag minns att pappa en gång berättade att han hade fått en sådan lysande musikalisk idé. Han var verkligen glad över den. Åtminstone tills han upptäckte att det var ledmotivet i Chaplins ”Rampljus”.
Nå, den hann aldrig bli publicerad, så ingen skada var skedd.
Jag har haft en föreställning om att inspiration (i den mån den existerar) kommer flytande ner ovanifrån som en blid ström av goda infall. Verkligheten är mer osövd, svettig och fylld av osäkerhet. Vad är en bra idé? Egentligen?
Fast ibland lägger jag rubbet åt sidan. Det är alldeles för mycket annat som måste tas om hand. Livet sköter sig inte själv. Ändå kan jag komma på mig själv med att  stå i Coop Extra, stirra på de omogna med vackert röda jordgubbarna tills någon knuffar på mig och fundera på om jag borde ta bort eller lägga till några takter i det där stycket jag håller på med. Eller om jag skulle arbeta om slutet (att få till ett slut är lite knepigt och borde faktiskt kräva en alldeles egen kurs).
Då och då reser jag till Arvika. Gissa om det är värt det!

Annons