Trädgårdsdags
Framför mig vid datorn ligger en DVD med det lugnande namnet ”Perenner.” Omslaget är vackert rosablommigt. Den hade jag tänkt se. Den hade jag tänkt dra lärdom av, för att sedan ånga iväg till Rosenhagens plantskola och införskaffa ett gäng extremt tåliga växter.
Jag hoppade över perennstudierna och åkte direkt dit, träffade vänlig ung man, som tipsade mig om växter som tål nästan allting – kärleksört. Eftersom jag inte vet något alls om växter antar jag att han hade kunnat få mig att köpa precis vad som helst, bara han lovade evig överlevnad (för växterna) och noll problem (för mig).
Ibland undrar jag vad det är som är så motigt med trädgårdsarbete egentligen. Jag är alldeles extremt uppfinningsrik när det gäller att hitta på skäl att skjuta upp det som måste göras utomhus. Dessutom är jag medveten om att väldigt många människor verkar gilla detta med att påta i jorden. Att inte gilla är en lite skamlig åkomma.
Men trädgården är delvis en fientlig miljö, där ogräs och mullvadar drar det längsta strået. Kryddväxterna gillar inte sin placering, utan uppenbarar sig plötsligt på andra sidan huset (hur nu det gick till). Stockrosorna har bytt plats och färg. Mullvadarna i sin tur skulle bekämpas med något högteknologiskt som sände ut avskräckande ljudsignaler på mullvadsfrekvens under jord. Manicken installerades och grävdes ner alldeles lagom. Behöver jag säga att våra mullvadar älskade det där ljudet? Likt ivriga konsertbesökare flockades de kring den batteriförsedda pipande mullvadsfienden, skyfflade energiskt upp stora jordhögar och tvingade mig att kasta in handduken.
Kanske var det lika bra. Jag stod inte ut med ljudet, som var lika avskräckande som fabrikanten utlovat.
Men trots allt, i år har jag gjort mer än jag brukar, jag har rensat, jag har sått och planterat, visserligen i liten skala, men ändå. Kampen pågår. Och om jag kroknar eller tappar sugen, så får jag väl annonsera: ”Mogen dam med mycket ogräs behöver rensas. Svar till ”Kärleksörten”.
Iwas blogg 