Månad: maj 2014
På Capri är himlen alltid ny
Det går inte att tröttna på en utsikt som hela tiden förändras. Nu när jag skriver detta glimmar ljusen över havet på kvällen och luften stillnar.
Anacapri är ingen jättestad, men det hindrar inte att det nästan varje dag finns något nytt att upptäcka. Le Boffe i centrum är den äldsta delen, med smala slingrande gränder som inte har en rät vinkel någonstans. Centralt mitt i gyttret ligger en öppen plats och Chiesa di Santa Sofia. För en vecka sedan gick vi på konsert där. Det var oförglömligt. En mix av Bach, Pergolesi, Reger och Nino Rota piggar alltid upp, men mest fascinerad var jag av sångarna som ställt sig bakom altaret, med tre damer främst. Altaret hade inget antependium som hängde ner till golvet, så vi besökare kunde begrunda frånvaron av samstämmighet inte bara i intonationen, utan också i kjollängd. Alten hade långt och svart. Den ena sopranen, som också reciterade diverse texter, hade svarta långbyxor, och sopranen med starkaste rösten, mest vibrato och flest solopartier hade kortkort. Riktigt kortkort.
Av detta blir man på gott humör. Applåderna åskade efter varje stycke, och ibland helt opåkallat efter det att någon läst upp en text som skulle sjungas, men alla var väldigt glada. Prästen log. Organisten log brett mot menigheten när han fick applåder och de som satt längst fram i kyrkan dolde inte sin entusiasm.
Så vad gör det då med intonation som svävar och osynkad kjollängd?
Lämnar man Anacapri och går en fin gångväg (förmodligen den enda som inte går brant upp och ner hela tiden) så kan man så småningom hamna i en filosofisk park. Filosofen som har gjort den heter Gunnar Adler Karlsson, har ett hus mitt emot parken och har satt ut keramikskyltar i gräset med citat på diverse språk av de stora manliga tänkarna. Parken är ganska orensad och ser inte så parkaktig ut, men det är kul att se vilka citat man känner igen. Och vilka filosofer som man borde kommit ihåg efter idéhistorian, men som dessvärre känns som skuggor och borta. Lyckligtvis är det så väl ordnat, att det mitt emot denna samling ädla tankar finns en restaurang med fantastisk utsikt och mycket god mat. Där kan man sitta och se när ”havet kräver tillbaka sin Apollon”, som de gamla romarna beskrev solnedgången. Det är en mycket vacker tanke, som åtminstone fungerar när man är i hyfsad närhet till just havet.
Sett från San Michele är himlen alltid ny. Den förändras hela tiden. Och jag, som tagit på mig rollen som husets kompostflicka får min belöning varje gång jag med min fyllda plastlåda från IKEA klättrat uppför de branta trapporna till de två gröna tunnorna på höjden. Då stannar jag i andakt en stund. Då förändras himlen.
Stilla dagar i Anacapri
På Capri finns två samhällen, Capri och Anacapri. Vi bor i det senare, i en lugn och stillsam miljö. I Capri finns de flottaste affärerna, de flesta turisterna och en miljö där lyxhotell och lyxbutiker ligger tätt varvade med caféer och restauranger. Aldrig hade man fått ro att skriva i Capri – det får man däremot i Anacapri. Ingen turistinvasion att tala om här minsann. Den som vill ha det ska bo i Capri.
Fast turister finns det förstås, grupper som passerar precis utanför huset på Via Axel Munthe, målmedvetet på väg till Villa San Michele. Amerikaner, japaner, österrikare och schweizare, om jag nu ska våga gissa på de tyska dialekterna.
Efter frukost går jag i likhet med alla italienska damer här och handlar det som behövs för dagen. De lokala damerna är lite röststarkare när de hojtar sitt boun giorno i dörren på väg in i affären. Själv mumlar jag fortfarande lite försiktigt. Ofta måste man gå till mer än en affär för att få tag på det man vill ha. Grönsaker på ett ställe, fisk på ett annat, kött på ett tredje och så vidare. Det lokala snabbköpet har lite av varje, men då kan man inte välja på så mycket. Några timmars arbete på förmiddagen, lunch, några timmars eftermiddagsarbete, en promenad på eftermiddagen eller kvällen. Middag på terrassen med utsikt mot havet. Husets katt slår sina lovar kring oss för att se om det blir något. Det blir det inte. Katten har enligt ledningen här som uppdrag att fånga möss på San Michele, och det går nog bra. Inga möss har synts till, och katten ser mycket välmående ut. På terrassen sitter man kvar efter maten tills man börjar frysa.
Naturligtvis kan man ge sig själv tillåtelse att ta en ledig dag och sticka iväg. I går blev det äntligen av att se Pompeji. Herculaneum får vänta – några timmar i solen på Pompejis stengator har också sitt pris.
Det är inte så svårt att ta sig dit. Kortaste vägen härifrån går via Sorrento. Det går massor av båtar och det finns tidtabeller. Sedan går inte båtarna efter dem, plötligt finns det andra båtar som helt oförklarligt går vid andra tider. Fast huvudsaken är ju att man tar sig över. Pendeltåget från stationen i Sorrento tar en till ingången till Pompeji. Där utanför stora entrén finns restauranger och kaféer och försäljare som helt oblygt kastar sig över en för att sälja diverse.
Jag blir så lyrisk över allt man kunde för 2000 år sedan! Jag ser resterna av templen, av husen, och av den stora teatern, som har en mindre scen alldeles bredvid. Den är byggd i en sluttning, så att man har utnyttjat den naturliga nivåskillnaden, och jag misstänker att akustiken är bra. Gladiatorerna höll till bakom scenen i en särskild byggnad.
Mitt i staden något kvarter bakom torget med alla templen har man byggt ett helmodernt fik. Pizza, kakor, kaffe och dricka kan man köpa i nutida miljö.
Man kan tycka vad man vill om stilbrottet, men vi var många, som tyckte det var skönt med skugga och svalka och något att äta och dricka.
Sedan tillbakaresa med ett mer proppfullt förortståg, en jättelik bilfärja som bara medförde en bil och en handfull passagerare och därefter vår lokala buss från hamnen upp till Anacapri. Nu börjar jag vänja mig vid den där bussen. Har man ståplats är det ett bergfast grepp om närmaste stolpe som gäller och lätt bredbent position. Jag håller masken och stirrar in mot bergväggen fast delar av vägen fortfarande känns hemsk. Två spansktalande damer i går mådde inte så bra under bussens krängningar nära stupen och vacklade lättade av bussen vid Piazza Vittoria tillsammans med oss.
Skönt med fast mark under fötterna.
Anacapri tar emot med lugn och behaglig stämning. Turisterna gör något annat på kvällen och på muren ovanför ingången till huset sitter ett stenlejon och vaktar dag och natt. Inget kan störa. I Anacapri får man ro att skriva.
Halvvägs till himlen på skärvor från antiken
Hon är vacker, även om näsan är lite avslagen rent bokstavligt. Marmorn är ljus, och hon ligger på ett bord hemma hos Axel Munthe. Håret är samlat i något som ser ut som en lös knut.
Jag betraktar henne och funderar över hur fort eller långsamt tiden går. Här bland original och kopior av antika föremål känns det inte alls länge sedan vägarna längs berget trampades av romerska fötter där amerikanska och japanska turistgrupper nu går fram. Skönhetsidealet från antiken verkar ändå tidlöst – ansikten och klädsel är vackra även i våra nutida ögon. Bland kejsarbysterna i huset kände jag bara igen Augustus, han som var kejsare vid Jesu födelse. Sedan visade det sig att jag hade fel – bysten föreställde i stället Tiberius, som byggde åtskilliga pampiga byggnader på ön. Och apropå romerska kejsare – den som gillar action, intriger, förgiftningar av närstående (svampstuvning) och andra utstuderade mord får sitt lystmäte genom att följa de makthungrigas väg till de högsta positionerna i romarriket för tvåtusen år sedan!
När man som jag bor på San Michele arbetar man samtidigt med något. I mitt fall läser och skriver jag om uppförandepraxis i sång, och jag har sällan långtråkigt. Gamla sångmästare har undantagslöst mycket att säga om det förfall som ägt rum under deras livstid, och vore det sant, skulle den under hundratals år pågående vokala utförsbacken fört oss till ett läge, där egentligen ingen kunde ta en ton över huvud taget! Så är det självklart inte. Troligen är det väl så, att det vi lär oss som unga blir ett rättesnöre som vi hela tiden jämför med. Allt som avviker är automatiskt sämre. Det gäller säkert både sångskolning och språk, där många i min generation upplever att språket försämras.
I alla fall, jag hittar guldkorn medan jag läser beska och roliga kommentarer. Gamla sångmästare är ofta vältaliga. Och som avkoppling när jag på kvällen kryper upp i soffan i biblioteket i gästbostaden har jag Romarinnor och romare av Tore Janson.
I Axel Munthes hus som är museum idag lever antiken sida vid sida med inredningsideal från förra sekelskiftet – stora tunga mörka möbler mot italienskt vita väggar. Utanför själva huset finns gott om antika och nyare föremål föremål och till och med en sfinx! Och apropå Munthe – det var ju en släkting till honom som var förmyndare till Jenny Lind.
Men kvinnan på bilden, hon som jag inte vet vem hon har varit, får vara dagens tema. Vacker och något kantstött påminner hon oss om att det inte är det perfekta som är det vi uppskattar mest – det är i stället det som både hos ting och människor bär spår av liv och tid.
Iwas blogg 