Halvvägs till himlen på skärvor från antiken

Publicerat den 6 maj, 2014

Hon är vacker, även om näsan är lite avslagen rent bokstavligt. Marmorn är ljus, och hon ligger på ett bord hemma hos Axel Munthe. Håret är samlat i något som ser ut som en lös knut.

Jag betraktar henne och funderar över hur fort eller långsamt tiden går. Här bland original och kopior av antika föremål känns det inte alls länge sedan vägarna längs berget trampades av romerska fötter där amerikanska och japanska turistgrupper nu går fram. Skönhetsidealet från antiken verkar ändå tidlöst – ansikten och klädsel är vackra även i våra nutida ögon. Bland kejsarbysterna i huset kände jag bara igen Augustus, han som var kejsare vid Jesu födelse. Sedan visade det sig att  jag hade fel – bysten föreställde i stället Tiberius, som byggde åtskilliga pampiga byggnader på ön. Och apropå romerska kejsare – den som gillar action, intriger,  förgiftningar av närstående (svampstuvning) och andra utstuderade mord får sitt lystmäte genom att följa de makthungrigas väg till de högsta positionerna i romarriket  för tvåtusen år sedan!
När man som jag bor på San Michele arbetar man samtidigt med något. I mitt fall läser och skriver jag om uppförandepraxis i sång, och jag har sällan långtråkigt. Gamla sångmästare har undantagslöst mycket att säga om det förfall som ägt rum under deras livstid, och vore det sant, skulle den under hundratals år pågående vokala utförsbacken fört oss till ett läge, där egentligen ingen kunde ta en ton över huvud taget! Så är det självklart inte. Troligen är det väl så, att det vi lär oss som unga blir ett rättesnöre som vi hela tiden jämför med. Allt som avviker är automatiskt sämre. Det gäller säkert både sångskolning och språk, där många i min generation upplever att språket försämras.
I alla fall, jag hittar guldkorn medan jag läser beska och roliga kommentarer. Gamla sångmästare är ofta vältaliga. Och som avkoppling när jag på kvällen kryper upp i soffan i biblioteket i gästbostaden har jag  Romarinnor och romare av Tore Janson.
I Axel Munthes hus som är museum idag lever antiken sida vid sida med inredningsideal från förra sekelskiftet – stora tunga mörka möbler mot italienskt vita väggar. Utanför själva huset finns gott om antika och nyare föremål föremål och  till och med en sfinx! Och apropå Munthe – det var ju en släkting till honom som var förmyndare till Jenny Lind.
Men kvinnan på bilden, hon som jag inte vet vem hon har varit, får vara dagens tema. Vacker och något kantstött påminner hon oss om att det inte är det perfekta som är det vi uppskattar mest – det är i stället det som både hos ting och människor bär spår av liv och tid.