Stilla dagar i Anacapri
På Capri finns två samhällen, Capri och Anacapri. Vi bor i det senare, i en lugn och stillsam miljö. I Capri finns de flottaste affärerna, de flesta turisterna och en miljö där lyxhotell och lyxbutiker ligger tätt varvade med caféer och restauranger. Aldrig hade man fått ro att skriva i Capri – det får man däremot i Anacapri. Ingen turistinvasion att tala om här minsann. Den som vill ha det ska bo i Capri.
Fast turister finns det förstås, grupper som passerar precis utanför huset på Via Axel Munthe, målmedvetet på väg till Villa San Michele. Amerikaner, japaner, österrikare och schweizare, om jag nu ska våga gissa på de tyska dialekterna.
Efter frukost går jag i likhet med alla italienska damer här och handlar det som behövs för dagen. De lokala damerna är lite röststarkare när de hojtar sitt boun giorno i dörren på väg in i affären. Själv mumlar jag fortfarande lite försiktigt. Ofta måste man gå till mer än en affär för att få tag på det man vill ha. Grönsaker på ett ställe, fisk på ett annat, kött på ett tredje och så vidare. Det lokala snabbköpet har lite av varje, men då kan man inte välja på så mycket. Några timmars arbete på förmiddagen, lunch, några timmars eftermiddagsarbete, en promenad på eftermiddagen eller kvällen. Middag på terrassen med utsikt mot havet. Husets katt slår sina lovar kring oss för att se om det blir något. Det blir det inte. Katten har enligt ledningen här som uppdrag att fånga möss på San Michele, och det går nog bra. Inga möss har synts till, och katten ser mycket välmående ut. På terrassen sitter man kvar efter maten tills man börjar frysa.
Naturligtvis kan man ge sig själv tillåtelse att ta en ledig dag och sticka iväg. I går blev det äntligen av att se Pompeji. Herculaneum får vänta – några timmar i solen på Pompejis stengator har också sitt pris.
Det är inte så svårt att ta sig dit. Kortaste vägen härifrån går via Sorrento. Det går massor av båtar och det finns tidtabeller. Sedan går inte båtarna efter dem, plötligt finns det andra båtar som helt oförklarligt går vid andra tider. Fast huvudsaken är ju att man tar sig över. Pendeltåget från stationen i Sorrento tar en till ingången till Pompeji. Där utanför stora entrén finns restauranger och kaféer och försäljare som helt oblygt kastar sig över en för att sälja diverse.
Jag blir så lyrisk över allt man kunde för 2000 år sedan! Jag ser resterna av templen, av husen, och av den stora teatern, som har en mindre scen alldeles bredvid. Den är byggd i en sluttning, så att man har utnyttjat den naturliga nivåskillnaden, och jag misstänker att akustiken är bra. Gladiatorerna höll till bakom scenen i en särskild byggnad.
Mitt i staden något kvarter bakom torget med alla templen har man byggt ett helmodernt fik. Pizza, kakor, kaffe och dricka kan man köpa i nutida miljö.
Man kan tycka vad man vill om stilbrottet, men vi var många, som tyckte det var skönt med skugga och svalka och något att äta och dricka.
Sedan tillbakaresa med ett mer proppfullt förortståg, en jättelik bilfärja som bara medförde en bil och en handfull passagerare och därefter vår lokala buss från hamnen upp till Anacapri. Nu börjar jag vänja mig vid den där bussen. Har man ståplats är det ett bergfast grepp om närmaste stolpe som gäller och lätt bredbent position. Jag håller masken och stirrar in mot bergväggen fast delar av vägen fortfarande känns hemsk. Två spansktalande damer i går mådde inte så bra under bussens krängningar nära stupen och vacklade lättade av bussen vid Piazza Vittoria tillsammans med oss.
Skönt med fast mark under fötterna.
Anacapri tar emot med lugn och behaglig stämning. Turisterna gör något annat på kvällen och på muren ovanför ingången till huset sitter ett stenlejon och vaktar dag och natt. Inget kan störa. I Anacapri får man ro att skriva.
Iwas blogg 