På Capri är himlen alltid ny

Publicerat den 19 maj, 2014

Det går inte att tröttna på en utsikt som hela tiden förändras. Nu när jag skriver detta glimmar ljusen över havet på kvällen och luften stillnar.

Anacapri är ingen jättestad, men det hindrar inte att det nästan varje dag finns något nytt att upptäcka. Le Boffe i centrum är den äldsta delen, med smala slingrande gränder som inte har en rät vinkel någonstans. Centralt mitt i gyttret ligger en öppen plats och Chiesa di Santa Sofia. För en vecka sedan gick vi på konsert där. Det var oförglömligt. En mix av Bach, Pergolesi, Reger och Nino Rota piggar alltid upp, men mest fascinerad var jag av sångarna som ställt sig bakom altaret, med tre damer främst. Altaret hade inget antependium som hängde ner till golvet, så vi besökare kunde begrunda frånvaron av samstämmighet inte bara i intonationen, utan också i kjollängd. Alten hade långt och svart. Den ena sopranen, som också reciterade diverse texter, hade svarta långbyxor, och sopranen med starkaste rösten, mest vibrato och flest solopartier hade kortkort. Riktigt kortkort.
Av detta blir man på gott humör.  Applåderna åskade efter varje stycke, och ibland helt opåkallat efter det att någon läst upp en text som skulle sjungas, men alla var väldigt glada. Prästen log. Organisten log brett mot menigheten när han fick applåder och de som satt längst fram i kyrkan dolde inte sin entusiasm.
Så vad gör det då med intonation som svävar och osynkad kjollängd?
Lämnar man Anacapri och går en fin gångväg (förmodligen den enda som inte går brant upp och ner hela tiden) så kan man så småningom hamna i en filosofisk park. Filosofen som har gjort den heter Gunnar Adler Karlsson, har ett hus mitt emot parken och har satt ut keramikskyltar i gräset med citat på diverse språk av de stora manliga tänkarna. Parken är ganska orensad och ser inte så parkaktig ut, men det är kul att se vilka citat man känner igen. Och vilka filosofer som man borde kommit ihåg efter idéhistorian, men som dessvärre känns som skuggor och borta. Lyckligtvis är det så väl ordnat, att det mitt emot denna samling ädla tankar finns en restaurang med fantastisk utsikt och mycket god mat. Där kan man sitta och se när ”havet kräver tillbaka sin Apollon”, som de gamla romarna beskrev solnedgången. Det är en mycket vacker tanke, som åtminstone fungerar när man är i hyfsad närhet till just havet.

Sett från San Michele är himlen alltid ny. Den förändras hela tiden. Och jag, som tagit på mig rollen som husets kompostflicka får min belöning varje gång jag med min fyllda plastlåda från IKEA klättrat uppför de branta trapporna till de två gröna tunnorna på höjden. Då stannar jag i andakt en stund. Då förändras himlen.