Perenn odlingsångest

Publicerat den 5 april, 2015

Det där med odling har aldrig varit min grej. Förmodligen är jag lite rädd för okontrollerat växande som resulterar i fula växter som är svåra att ta bort. Inte kan jag skylla på något egentligen – trädgården i min barndoms sommarstuga i Kyrkenorum var välansad och det var på något sätt självklart att den skulle vara det. Själv har jag dragit mig undan trädgårdsarbete i möjligaste mån, och var och en kan ju tänka sig att det inte leder till något imponerande resultat. Till mig kommer inga bussresor att anordnas för att se den fantasieggande, vackert prunkande trädgården, ömt vårdad av undertecknad.
Men nu känns det som om jag har närmat mig en vändpunkt. Jag har beslutat mig för att försöka och hoppas att entusiasmen kommer med fliten, sådär som att det ska bli roligare bara för att jag försöker.
Så här har det gått hittills:
Perenner inköptes på Lidl (billigt, eftersom jag innerst inne tror att jag ska misslyckas och då inte vill slänga en massa pengar i sjön), förpackade i förföriskt blommiga små askar. Jag tittar på blomprakten som ska kunna bli en meter hög och fluffig därtill och försöker fantisera om hur det skulle se ut.
Paketen är pedagogiskt prydda med anvisningar om planteringsdjup och avstånd till andra plantor. Det verkar faktiskt inte så svårt när det kommer till kritan.
Det är inte förrän jag står med den blivande växten i hand som jag inser att jag hade behövt en anvisning till – nämligen om vad som är upp och ner på den. Det kan jag nämligen inte se. Men jag bestämmer mig i alla fall, och förföljs senare av en gnagande känsla av att jag borde lagt de här konstiga rotbitarna på tvären så att växten själv fick välja vad som skulle upp och vad som skulle ner.
Vad händer annars?
Då ser jag plötsligt sädesärlan på taknocken, några dagar tidigare än normalt, men så välkommen som ett av de bästa vårtecknen! Och vem bryr sig väl om rottrådar i sådana lägen?