Månad: oktober 2015
Västerås Sinfonietta hotas av nedläggning.
Med anledning av artikel i Västmanlands Läns Tidning 10 oktober 2015.
Nu är det på gång igen! Det som för inte så länge sedan handlade om musiklinjen vid Vadstena Folkhögskola handlar nu om Västerås Sinfonietta. Sinfoniettan har i dagsläget 33 musiker anställda på 60% och kostar årligen 20 miljoner kr.
Företrädare för kommunen försöker undvika att direkt bekräfta att det handlar om en regelrätt nedläggning utan pratar hellre om hur mycket spännande kultur man kan få för de där pengarna. När man lagt ner orkestern, alltså.
Sättet att tänka signalerar att där finns en utbytbarhet; vi kan lika gärna använda pengarna på något annat, det gör ändå ingen skillnad mer än att en annan verksamhet får ett tillskott. Alltså är det ett bra beslut, eftersom vi inte förlorar något på det. En fast orkester kan ersättas av gästande orkestrar och publiken märker ingen skillnad.
Ytterst handlar det naturligtvis om synen på kultur. Är det en tärande verksamhet eller finns där något att försvara. Och vad händer med oss om vi står utan den?
Listan på frågor kan göras lång.
- Vad händer med språket om biblioteken läggs ner?
- Vad händer med barnens utveckling (musikalisk och intellektuell) om kulturskolan höjer sina avgifter och får färre sökande barn?
- Och vad händer med vår förståelse för omvärlden om tillgången till kvalitetsfilm stryps?
Så här är det: kulturen är inte glasyren på kakan eller grädden på moset. Den är central för vår förståelse av den värld vi lever i och vår förståelse för våra medmänniskor. Musiken som framförs av Västerås Sinfonietta är inte en vara som levereras – det är en väg till upplevelser som många gånger är svåra att sätta ord på. Musikerna är en tillgång för Västerås.
Ingen, absolut ingen, skulle i dag hävda att skolan är en tärande elitistisk verksamhet som borde betalas bara av dem som gillar den. Men så går resonemanget om statligt eller kommunalt understödd musikverksamhet ibland.
Den som besöker Västerås kommuns hemsida kan hitta en redovisning för Sinfoniettans verksamhet. Från 2008. Mer intresserad verkar kommunen inte vara att hålla medborgarna uppdaterade om vad deras egen orkester gör och hur dess verksamhet ser ut. Vi får dock veta att orkestern medverkade i föreställningen ”I love musicals” den 9 oktober i år. Och på orkesterns hemsida finns just nu inget om den senaste utvecklingen.
Naturligtvis bemöts ett sådant här förslag på nedläggning inte med tystnad. Och beslutet är inte formellt fattat ännu. Bland andra har tonsättaren Anders Nilsson och dirigenten Patrik Ringborg har engagerat sig i debatten. Ringborg skriver en debattartikel i Svenska Dagbladet 14 oktober under rubriken: Varför får kultur inte kosta i Sverige? Han jämför där Västerås med dess tyska vänort Kassel och skillnaden i kultursyn som manifesteras i skillnaden i anslag.
Och Anders Nilsson har startat en namninsamling mot nedläggningen. Så nu är det upp till oss att agera!
Den som gör en resa har något att berätta.
Det där citatet kändes som en klockren inledning till en liten reseberättelse. Jag tänkte flott hänvisa till Goethe innan jag upptäckte att det inte var han utan Claudius, alltså han med Flickan och döden, som hade kläckt det. Inte visste jag att dikten citatet kommer från var tonsatt heller, men det är den.
Så något måste man berätta…
Jag har varit på släktforskardagar i Gotha. Min roll som medföljande var av understödjande karaktär. Jag vet noll och intet om släktforskning, höll låg profil och lyckades undvika frågor som skulle avslöjat min totala okunnighet. Framför allt såg jag som min uppgift att se till att alla praktiska saker omkring makens föredrag fungerade, och lite skulle jag medverka i föredraget också och tala om några utvalda stiliga herrar ur hans 1700-talssläkt. Vi hade kunnat välja svenska som språk, och det hade varit enklare. Nu brottades jag med ett tyskt ordförråd som visserligen fanns men kändes lite snålt tilltaget. Det blir svårare att improvisera.
Men man kan njuta av de oförutsedda mötena. Och festerna. Och att bo på det anrika tryckeriet i Gotha, som tidigare tryckte alla(?) skivomslag till det som hette LP-skivor på den tiden.
Gotha är sevärt, men med tanke på att staden är så pass liten (ungefär 50 000 invånare) fanns det otroligt mycket bilar, hur många som helst verkade det som. Överallt. Själv tänkte jag på miljön och försökte undvika att bli överkörd. Cyklister fanns det inte många av, och man kan förstå varför. Det är inte alltid populärt att cykla på trottoaren, men det måste man där. Dags för cykelrevolution?
Jag kan nog inte skriva en reseberättelse om den här resan utan att nämna Oberbürgermeistern, en oerhört dynamisk person som har som mål att sätta Gotha på alla kartor som finns, åtminstone om jag förstod honom rätt. Han kommer säkert att lyckas också. Själv tycker jag det var en upplevelse att träffa honom. Och jag kan säga som Claudius hade sagt om han hade varit jag: Den som träffar Oberbürgermeisern i Gotha har något att berätta.
Iwas blogg 