Publicerat den 10 november, 2022

Du och jag har ju alltid känt varandra, nästan hela mitt liv. Detta trots att min salig far gillade att köra runt familjen i en stor Opel när det begav sig. Men när jag blev större och kunde välja själv, så valde jag dig. 

Vi funkade bra ihop, åtminstone tyckte jag det. Du sa inte så mycket, men körde mig pålitligt både hit och dit.

När jag tog ett studieår i Tyskland körde du mig, i alla fall till gränsen. Sedan fick dina kompisar ta över. När jag skulle söka jobb i Malmö och Stockholm körde du mig till provsjungningarna. Du har kört mig till kompisar och konferenser lite överallt. Du har kört mig till högskolekurser på andra platser och till den del av familjen som bor i Norge. Gamla kompisar från unga dagar har jag haft möjligheten att möta utan att behöva köra bil.

Men nu har något hänt. Det blev plötsligen en annan relation mellan oss. Lite mer kyla, liksom. Jag ser bara ryggtavlan på dig just nu, och den är tapetserad med skyhöga priser. Helst vill jag tro att det är en nolla för mycket på sina ställen, men jag har nog fel där också.

När slutade du gilla mig? Jag menar, jag har alltid vetat att jag inte är den enda – det ligger ju i sakens natur att du är lite polyamorös eller vad det heter. Men nu tror jag inte att du är amorös alls.

Och det där med att se sitt eget värde är väl fint. Att ta betalt för sina tjänster är naturligtvis också fint. Att vara transparent med varför man tar hutlöst betalt av människor som kanske inte har några andra resval vore fint på riktigt. 

För hur tänker du? Hur ska det bli på julafton? Ska de proppmätta och sockerspeedade små barnen vänta förgäves på klappar medan farmor spelar orgel och sjunger ”SJ,SJ, gamle vän” i stället för ”Nu är det jul igen”. 

Ska julrimmen handla om tomma paket, eftersom alla pengar gick till själva resan?

Men det är ju inte försent än, om du vill att vi ska börja om. Ett brev med en fet check och ett ”förlåt” vore en bra start.

/