aktuellt

Metoo – från viskningar till rop

Posted on Updated on

Artikel i DN.
Artikel i DN.

Ja, vi har vetat. Men inte allt, inte så mycket, inte så många detaljer.

Den som får höra av en kollega eller en student att det har varit problem med oönskade närmanden från en pedagog, en lärare, en dirigent,  regissör eller kollega har bara precis så stor bild av helheten. Hur stort problemet egentligen är syns inte då. Men ja, vi pratar med kollegor ibland, varnar studenter och gör vårt bästa.

Men jag var absolut inte beredd på denna flodvåg av vittnesbörd. Att läsa andras berättelser gjorde mig sorgsen, äcklad och fruktansvärt arg och besviken. I läsningen av anonymiserade berättelser igenkände jag också människor jag har arbetat tillsammans med utan att ana vad de samtidigt gjorde mot andra. Det var svårt att tänka på och svårt att sova efter att ha förstått.

Vad som händer efter Metoo vet ingen av oss. Det är en unik uppslutning omkring uppropet, och berättelserna går inte att ignorera eller stoppa tillbaka i glömskan igen. De finns där, skaver, oroar och pockar på någon typ av handling.

Ingen av oss vill ha häxprocesser eller den rättslöshet som kan råda på nätet, där du är skyldig tills motsatsen bevisats. I rättssamhället är det som bekant tvärtom. Men den som blivit utsatt måste i möjligaste mån få slippa möta den som gjort sig skyldig till övergrepp. Skyddet av den som är utsatt måste gå först och tvinga skolledningar och chefer att agera.

Just det borde inte vara omöjligt. Det finns lagstiftning som har använts vid andra än konstnärliga högskolor, där man har kunnat lösa problemet. 

Så jag hoppas, önskar och tror att Metoo-vrålet ska kunna rensa upp i en osund kultur. Att män som inte gillar trakasserier visar det. Och att operasångare fortsätter gå samman och ”sjunga ut ”. Utan rädsla för repressalier.

Annonser

För vi ses väl på ICVT?

Posted on Updated on

Kungliga Musikhögskolan
Här ska vi vara!

Att det blir en internationell sångpedagogkongress i Stockholm i sommar är det många som vet. Men inte alla. Den som snabbt vill sätta sig in i vad det handlar om går till https://icvt2017.com och blir lite klokare, och den som vill anmäla sig har fortfarande en chans. Det går fint att köpa dagspass om man vill, och för att veta om man vill tar man sig en titt på programmet. Man behöver inte vara medlem någonstans heller, det är bara att anmäla sig.

Vi är många som kommer att medverka, och det enda negativa med det är väl att man missar någon annans kolossalt spännande presentation som äger rum samtidigt. Det är precis som vanligt, med andra ord. Under de år jag sjöng på Operan var jag ruskigt dålig på att gå på konserter själv, helt enkelt för att de lediga kvällarna under perioder var så få.

Men nu sitter jag hemma och förbereder. Det ska powerpointas, och på hygglig engelska dessutom. Det som är svårast med det är när man ska välja ett av flera tänkbara uttryck och känner sig osäker på de där fina nyanserna. Klavertrampet känns inte så långt borta, men jag hoppas förstås på lyssnarnas orubbliga välvilja.

Jag ska göra två föredragningar, en om Hiller och en om Levande musikarv, och jag sitter här och provpratar för mig själv och spelar in för att få en bild av hur det låter. Inspelningen raderar jag sedan kvickt som ögat innan jag har lyssnat, för jag vet precis var jag började staka mig och svära högt. Hjälpen är Google translate och Longman Dictionary of Contemporary English, New Edition från 1987. Och djupandning.

Lika nervös som man kan bli vid tanken på att det kommer någon som vill lyssna, lika jätteglad blir man ju när någon gör det. Så välkommen!

För vi ses väl på ICVT?

Västerås Sinfonietta hotas av nedläggning.

Posted on

Bilden hämtad från Sinfoniettans hemsida
Bilden hämtad från Sinfoniettans hemsida

Med anledning av artikel i Västmanlands Läns Tidning 10 oktober 2015.

Nu är det på gång igen! Det som för inte så länge sedan handlade om musiklinjen vid Vadstena Folkhögskola handlar nu om Västerås Sinfonietta. Sinfoniettan har i dagsläget 33 musiker anställda på 60% och kostar årligen 20 miljoner kr.

Företrädare för kommunen försöker undvika att direkt bekräfta att det handlar om en regelrätt nedläggning utan pratar hellre om hur mycket spännande kultur man kan få för de där pengarna. När man lagt ner orkestern, alltså.

Sättet att tänka signalerar att där finns en utbytbarhet; vi kan lika gärna använda pengarna på något annat, det gör ändå ingen skillnad mer än att en annan verksamhet får ett tillskott. Alltså är det ett bra beslut, eftersom vi inte förlorar något på det. En fast orkester kan ersättas av gästande orkestrar och publiken märker ingen skillnad.

Ytterst handlar det naturligtvis om synen på kultur. Är det en tärande verksamhet eller finns där något att försvara. Och vad händer med oss om vi står utan den?

Listan på frågor kan göras lång.

  • Vad händer med språket om biblioteken läggs ner?
  • Vad händer med barnens utveckling (musikalisk och intellektuell) om kulturskolan höjer sina avgifter och får färre sökande barn?
  • Och vad händer med vår förståelse för omvärlden om tillgången till kvalitetsfilm stryps?

Så här är det: kulturen är inte glasyren på kakan eller grädden på moset. Den är central för vår förståelse av den värld vi lever i och vår förståelse för våra medmänniskor. Musiken som framförs av Västerås Sinfonietta är inte en vara som levereras – det är en väg till upplevelser som många gånger är svåra att sätta ord på. Musikerna är en tillgång för Västerås.

Ingen, absolut ingen, skulle i dag hävda att skolan är en tärande elitistisk verksamhet som borde betalas bara av dem som gillar den. Men så går resonemanget om statligt eller kommunalt understödd musikverksamhet ibland.

Den som besöker Västerås kommuns hemsida kan hitta en redovisning för Sinfoniettans verksamhet. Från 2008. Mer intresserad verkar kommunen inte vara att hålla medborgarna uppdaterade om vad deras egen orkester gör och hur dess verksamhet ser ut. Vi får dock veta att orkestern medverkade i föreställningen ”I love musicals” den 9 oktober i år. Och på orkesterns hemsida finns just nu inget om den senaste utvecklingen.

Naturligtvis bemöts ett sådant här förslag på nedläggning inte med tystnad. Och beslutet är inte formellt fattat ännu. Bland andra har tonsättaren Anders Nilsson och dirigenten Patrik Ringborg har engagerat sig i debatten. Ringborg skriver en debattartikel i Svenska Dagbladet 14 oktober under rubriken: Varför får kultur inte kosta i Sverige? Han jämför där Västerås med dess tyska vänort Kassel och skillnaden i kultursyn som manifesteras i skillnaden i anslag.

Och Anders Nilsson har startat en namninsamling mot nedläggningen. Så nu är det upp till oss att agera!

http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=10317

Den som gör en resa har något att berätta.

Posted on Updated on

Det där citatet kändes som en klockren inledning till en liten reseberättelse. Jag tänkte flott hänvisa till Goethe innan jag upptäckte att det inte var han utan Claudius, alltså han med Flickan och döden, som hade kläckt det. Inte visste jag att dikten citatet kommer från var tonsatt heller, men det är den.

Wenn jemand...

Så något måste man berätta…

Jag har varit på släktforskardagar i Gotha. Min roll som medföljande var av understödjande karaktär. Jag vet noll och intet om släktforskning, höll låg profil och lyckades undvika frågor som skulle avslöjat min totala okunnighet. Framför allt såg jag som min uppgift att se till att alla praktiska saker omkring makens föredrag fungerade, och lite skulle jag medverka i föredraget också och tala om några utvalda stiliga herrar ur hans 1700-talssläkt. Vi hade kunnat välja svenska som språk, och det hade varit enklare. Nu brottades jag  med ett tyskt ordförråd som visserligen fanns men kändes lite snålt tilltaget. Det blir svårare att improvisera.

Men man kan njuta av de oförutsedda mötena. Och festerna. Och att bo på det anrika tryckeriet i Gotha, som tidigare tryckte alla(?) skivomslag till det som hette LP-skivor på den tiden.

Gotha är sevärt, men med tanke på att staden är så pass liten (ungefär 50 000 invånare) fanns det otroligt mycket bilar, hur många som helst verkade det som. Överallt. Själv tänkte jag på miljön och försökte undvika att bli överkörd. Cyklister fanns det inte många av, och man kan förstå varför. Det är inte alltid populärt att cykla på trottoaren, men det måste man där. Dags för cykelrevolution?

Jag kan nog inte skriva en reseberättelse om den här resan utan att nämna Oberbürgermeistern, en oerhört dynamisk person som har som mål att sätta Gotha på alla kartor som finns, åtminstone om jag förstod honom rätt. Han kommer säkert att lyckas också. Själv tycker jag det var en upplevelse att träffa honom. Och jag kan säga som Claudius hade sagt om han hade varit jag: Den som träffar Oberbürgermeisern i Gotha har något att berätta.

Den perfekta att-göra-listan

Posted on Updated on

Att höstens kommande stordåd kräver en perfekt lista som stöd är en självklarhet.
Jag ska skriva, åstadkomma en tidning på bästa sätt, administrera provsjungningar och diverse annat.
Härom dagen kom jag ut ur vår närmaste pressbutik på Götgatan 32 med två publikationer som jag hoppas ska vara till hjälp: Skriva och Perfekt Deutsch. Det är inte något jag tänkt kombinera utan snarare använda var för sig.
Överst på den där att-göra-listan tronar nämligen min akademiska uppsats som är i behov av omfattande renovering. Det ska göras. Även denna renovering kommer att brytas ner i behändiga bitar som avverkas i lagom takt. Den får en egen lista.

Så här såg förra numret ut.
Så här såg förra numret ut.

Tidningen Röstläget är på något sätt lika spännande varje gång. Det är mitt tredje nummer som kommer ut senare i höst, och det blir alltid olika innehållsmässigt. Just höstnumret ska innehålla delar av vårens årsmöte och gärna aptitretare för framtida evenemang i Röstforum. Så innehållet präglas i hög grad av de skribenter jag får in texter från.
Mycket om sång blir det i höstens nummer.
Stipendier är roligt, särskilt den där delen när man får ringa upp och meddela de lyckliga att de kammat hem så mycket pengar så att det faktiskt räcker en bit. Jag sitter inte i juryn själv, utan tar hand om det jordiska på alla andra sätt med anmälningar, anskaffande av jury och pianister, schemaläggning av provet, fika under provdagen och genom att hålla i de sökande med järnhand, så att de håller tiden perfekt.
Höll nu på att glömma tyskan på den här listan. Så här är det: jag ska medfölja till släktforskardagar i Tyskland om några veckor. Jag kan inget om släktforskning, så jag tänkte att det är bra om jag åtminstone kan tyska. Ett år i Köln på 70-talet har plöjt språkliga spår i hjärnan, så jag hoppas det bästa.
Annars får jag göra en lista för det med.
En perfekt lista.

Eurovox 2015. Resedagbok.

Posted on Updated on

Onsdag den 17 juni.

Jag vaknar tidigt. I dag ska jag resa till Riga. Det gäller att bli klar med allting, så att packningen inte sker i sista minuten. Jag kollar biljetterna. Verkar OK, faktiskt. Jag kollar klockan. Den är 07.10. Planet går kl. 15.

Jag kollar passet för att se att det kommit med. Det är ruskigt dyrt med engångspass. Allt ser bra ut.

Jag tömmer resväskan för att se efter om  mobilladdaren och kameraladdaren kommit med. De ligger längst ner. Allt under kontroll. Jag packar om.

Jag kollar biljetterna.

Vankar runt i lägenheten och vattnar för säkerhets skull blommorna som håller på att dö av för mycket vatten.

Kollar om passet har gått ut. Det har det inte. Visserligen går tiden fort ibland, men ett pass som utfärdades i mars 2015 är fortfarande giltigt.

Jag kollar…..

Ungefär så där går det på i en nervös uppladdning innan jag ger mig av i sanslöst god tid till Arlanda.

Och sedan blir allt bättre!

Jag ska ju resa till Riga, där jag aldrig varit och dessutom ska jag vara deltagare utan personligt ansvar i Eurovox, europeiska sångpedagogers stora träff.

Flygresan är bekymmersfri, jag träffar en god vän på flygplatsen som också är i Riga i samma ärende som jag. Vi är sådana där som kommer dagen före. Men det är bra.

Kvällen avrundas med en god bouillabaise och småprat på en uteservering mitt emot Musikakademin där vi ska vara nästa dag.

Torsdag den 18 juni.

Vaknar och inser att det småregnar. Förmiddagen är ledig, så jag travar runt i gamla stan i Riga och njuter, regnet till trots. Det är verkligen fint utom domkyrkan som rent ut sagt är tråkig. Vad man betalar entré för att se är en gåta.

Gamla stan, nära Sverigeporten
Gamla stan, nära Sverigeporten

Därefter dags att gå till Musikaliska Akademin. Med namnlapp på blusen orienterar jag mig mellan kända och okända deltagare, och efter en liten körkonsert håller talpedagogen Kristin Linklater ett lysande inledningsanförande. Därefter följer annat smått och gott med en workshop bland annat.

Vit, välklingande kör
Vit, välklingande kör

Sedan är vi i gång!

De som vill går på operan den kvällen. Själv följer jag med till en folkloristisk pub. Gott öl, god mat och trevligt  stimmigt. Levande musik i form av en dragspelare och en violinist går runt och vill ha igång oss med valfria folksånger. Vid mitt bord är vi lite olika folk men lyckas i alla fall enas om ”Vem kan segla.” Den finns inte bara i Sverige tydligen.

Fredag den 19 juni

Dagen inleddes med ett pass i gympasalen där vi skulle befria våra röster. Det gjorde vi säkert, och jag befriade mig från morgontröttheten på samma gång, så det blev en bra start.

Sedan diskussion om sångpedagogutbildningen i England och Tyskland. Sverige var inte uppe på tapeten, men vi har ändå högskoleutbildning till sångpedagog. Det finns nog inte på så många ställen, utan man försöker lösa utbildningsfrågan på diverse sätt i olika länder.

Masterclass på eftermiddagen. Olika stilar – det var kul!

Masterclass nummer två med tyska lieder leds av en inhoppad litauisk bas, eftersom ordinarie pedagog blivit sjuk.

Till min glädje förstod jag en del av vad han sa – han pratade ryska som många i Lettland. Det fanns förstås tolk, men jag märkte att det var lättare att förstå spontanprat än långa utläggningar när man hunnit glömma en del glosor.

På kvällen var jag och många andra på sångtävlingsfinal i operahuset.

Sex finalister kämpade om tre priser, fast i praktiken fanns det lite extrapriser också. Två sångare, en från utlandet och en inhemsk, fick exempelvis varsitt pris för att gjort det bästa framförandet av en sång av Jazeps Vitols, grundaren av både operan och musikakademin, och den tonsättare som gett tävlingen sitt namn. Det fanns ett ”Grand Prix” också, men det delades inte ut.

Stämningen var spontan, och publiken jublande ofta och gärna. En polsk sopran vann, och en norsk sopran kom tvåa. Själv höll jag tummarna för en armenisk bas, men det gjorde inte juryn så det hjälpte inte.

Sådant får man leva med, men det var en spännande avslutning på en välmatad dag.

Lördag den 20 juni

I dag är det dags för hemresa. Jag kollar biljetten och flygbussen lika ordentligt som vanligt, men bestämmer mig sedan för att bara ha kul!

Seminarier varvas med praktiska övningar där man inser att man kanske borde ha mer än två hjärnhalvor gör att hålla alla moment i huvudet samtidigt. Mycket prat i pauserna, som är generöst tilltagna (tack för det!).

På eftermiddagen lämnar jag kongressen och kliver ut i solskenet och trafikbullret. Det känns skönt att vara på hemväg också. Namnlappen sitter kvar på tröjan när jag kliver på flygbussen, fast nu spelar den ingen roll längre. Jag har avslutat min närvaro där, men de som finns kvar kan välja att vara med på ett nattligt midsommarfirande i kväll. Dans och sång till solen går upp!

Hemresan går fort,och jag får snart sparka av mig skorna, göra en kopp te, tanka ur kameran och skriva dessa rader. Jag undrar lite hur de andra har det på midsommarfirandet och tänker att jag har det bra.

Jag har haft roligt, och fått del av andras kloka tankar dessutom. Tack för det!

Perenn odlingsångest

Posted on

Det där med odling har aldrig varit min grej. Förmodligen är jag lite rädd för okontrollerat växande som resulterar i fula växter som är svåra att ta bort. Inte kan jag skylla på något egentligen – trädgården i min barndoms sommarstuga i Kyrkenorum var välansad och det var på något sätt självklart att den skulle vara det. Själv har jag dragit mig undan trädgårdsarbete i möjligaste mån, och var och en kan ju tänka sig att det inte leder till något imponerande resultat. Till mig kommer inga bussresor att anordnas för att se den fantasieggande, vackert prunkande trädgården, ömt vårdad av undertecknad.
Men nu känns det som om jag har närmat mig en vändpunkt. Jag har beslutat mig för att försöka och hoppas att entusiasmen kommer med fliten, sådär som att det ska bli roligare bara för att jag försöker.
Så här har det gått hittills:
Perenner inköptes på Lidl (billigt, eftersom jag innerst inne tror att jag ska misslyckas och då inte vill slänga en massa pengar i sjön), förpackade i förföriskt blommiga små askar. Jag tittar på blomprakten som ska kunna bli en meter hög och fluffig därtill och försöker fantisera om hur det skulle se ut.
Paketen är pedagogiskt prydda med anvisningar om planteringsdjup och avstånd till andra plantor. Det verkar faktiskt inte så svårt när det kommer till kritan.
Det är inte förrän jag står med den blivande växten i hand som jag inser att jag hade behövt en anvisning till – nämligen om vad som är upp och ner på den. Det kan jag nämligen inte se. Men jag bestämmer mig i alla fall, och förföljs senare av en gnagande känsla av att jag borde lagt de här konstiga rotbitarna på tvären så att växten själv fick välja vad som skulle upp och vad som skulle ner.
Vad händer annars?
Då ser jag plötsligt sädesärlan på taknocken, några dagar tidigare än normalt, men så välkommen som ett av de bästa vårtecknen! Och vem bryr sig väl om rottrådar i sådana lägen?

Perenner, snygga på bild.
Perenner, snygga på bild.