Ingen kategori
Du och jag har ju alltid känt varandra, nästan hela mitt liv. Detta trots att min salig far gillade att köra runt familjen i en stor Opel när det begav sig. Men när jag blev större och kunde välja själv, så valde jag dig.
Vi funkade bra ihop, åtminstone tyckte jag det. Du sa inte så mycket, men körde mig pålitligt både hit och dit.
När jag tog ett studieår i Tyskland körde du mig, i alla fall till gränsen. Sedan fick dina kompisar ta över. När jag skulle söka jobb i Malmö och Stockholm körde du mig till provsjungningarna. Du har kört mig till kompisar och konferenser lite överallt. Du har kört mig till högskolekurser på andra platser och till den del av familjen som bor i Norge. Gamla kompisar från unga dagar har jag haft möjligheten att möta utan att behöva köra bil.
Men nu har något hänt. Det blev plötsligen en annan relation mellan oss. Lite mer kyla, liksom. Jag ser bara ryggtavlan på dig just nu, och den är tapetserad med skyhöga priser. Helst vill jag tro att det är en nolla för mycket på sina ställen, men jag har nog fel där också.
När slutade du gilla mig? Jag menar, jag har alltid vetat att jag inte är den enda – det ligger ju i sakens natur att du är lite polyamorös eller vad det heter. Men nu tror jag inte att du är amorös alls.
Och det där med att se sitt eget värde är väl fint. Att ta betalt för sina tjänster är naturligtvis också fint. Att vara transparent med varför man tar hutlöst betalt av människor som kanske inte har några andra resval vore fint på riktigt.
För hur tänker du? Hur ska det bli på julafton? Ska de proppmätta och sockerspeedade små barnen vänta förgäves på klappar medan farmor spelar orgel och sjunger ”SJ,SJ, gamle vän” i stället för ”Nu är det jul igen”.
Ska julrimmen handla om tomma paket, eftersom alla pengar gick till själva resan?
Men det är ju inte försent än, om du vill att vi ska börja om. Ett brev med en fet check och ett ”förlåt” vore en bra start.
/
Möte med Alexander eller När jag lider mot Jul
Det finns bra planering, det finns dålig planering, och så finns den där som på papperet ser helt OK ut, men som visar sig bli helt katastrofal.
Jag har varit i Skåne. Det har stormen Alexander också, och jag lyckades sammanstråla med ovädret som kom samtidigt som jag till Österlen. Fast lite blåst är ju ingenting, tänkte jag, och körde sista sträckan till huset som stod och väntade på mig. Det lyste välkomnande i fönstret, och jag klev in i ett ovanligt kallt kök, 6°. Så det var bara att gå ut i pannrummet och sätta upp värmen, tända lampor och göra det lite hemtrevligt. Då gick strömmen. Jag fick ett sms från Eon som talade om att strömmen hade gått. Jag tittade mot grannens fönster, och såg att de var snabba med att tända levande ljus. Efter ett par väldigt korta strömleveranser var den helt borta igen. Jag fick ett nytt sms från Eon om att strömmen hade gått.
Så där satt jag i ett utkylt hus utan ström. Dags för plan B. Plan B består i att tända upp en brasa i kaminen när man väl har hittat fram till den, och invänta varmare tider. Jag är dålig på att tända brasor, men hopskrynklade Aftonbladetsidor fick så småningom fart på veden. Eon skickade sms om att man fortfarande inte hade någon plan för när strömmen skulle komma tillbaka, men plan B möjliggjorde i alla fall varm dryck från kastruller uppe på kaminen. Det är första gången jag prövat eftersom jag inte varit tvungen tidigare, men nu vet jag att det går. Fast sakta.
Under natten kom på nytt sms från Eon, som först lovade strömmen tillbaka kl 10 på morgonen, men senare ändrade sig till kl. 3. Halv fyra small det till i värmesystemet och det var det vackraste ljudet jag hört på länge.
Egentligen skulle jag här lagt upp bildbevis från gårdagskvällen, men när jag försökte ta en bild på brasan med mobilen, såg den bara helt lila ut. Inget att ha. I övrigt var det helt svart, och det kan väl var och en tänka sig vad det blir för bild.
Hemresan blev desto bättre, med promenad i Lund innan jag gick på det varma och punktliga tåget hem.
Det finaste jag såg i dag var uret i domkyrkan i Lund, strax innan jag blev utkörd eftersom det skulle bli luciakonsert och icke ackrediterade personer måste lämna lokalen.
Tänk, så man uppskattar att vara i hemmets varma vrå efter en sådan här upplevelse! Och Alexander har smitit österut, såvitt jag förstår, saknad av ingen.
Vesslor på loftet!
Det trampar i taket ovanför mitt kök i Skåne. Det är snabba små steg av snabba små fötter. Jag vet att ingen borde finnas där uppe, men det är ett spring utan like. Någon eller snarare några har flyttat in. Jag går ut, tittar upp mot taket och får syn på en liten söt varelse som sticker ut nosen under takpannorna. Det är en vessla, och den bor inte ensam. Den tittar ut och tittar rakt på mig, och jag står så stilla jag över huvudtaget kan, för att inte skrämmas. Det hjälper inte. Den gillar inte mig och väs-morrar på ett sätt som jag inte hört förut, drar sig tillbaka några sekunder, tittar ut igen och väsmorrar igen. Jag är inte populär.
Jag läser på om vesslor. Förutom att de är söta (sant!) så äter de möss och sorkar (också sant, här verkar osedvanligt musfritt nu). Även våra mullvadar som under decennier underminerat vår gräsmatta och gett oss så många gråa hår är osynliga numera. Kanske har de också blivit lunch? Jag talar med grannen för att informera om de nya husdjuren. Det visar sig att hos grannen är det också mullvadsfritt. Vi är mycket glada.
Vesslornas toalett har jag också hittat, lokaliserad på en masonitskiva ute i ladugården. Allt samlat ordentligt på ett och samma ställe, vilket jag är tacksam för så länge de är här och den dagen det är dags för flyttstädning.
Till dess ska jag glädja mig åt deras sällskap, försöka kika efter dem då och då när jag hör att de har kommit hem och uppskatta den mus- och mullvadsfria tillvaron.
Så småningom kanske dagen kommer när jag likt Ture Sventon väser – ”Ständigt denna Vessla”, men just nu känns det är långt dit.
Trädgårdsdags
Framför mig vid datorn ligger en DVD med det lugnande namnet ”Perenner.” Omslaget är vackert rosablommigt. Den hade jag tänkt se. Den hade jag tänkt dra lärdom av, för att sedan ånga iväg till Rosenhagens plantskola och införskaffa ett gäng extremt tåliga växter.
Jag hoppade över perennstudierna och åkte direkt dit, träffade vänlig ung man, som tipsade mig om växter som tål nästan allting – kärleksört. Eftersom jag inte vet något alls om växter antar jag att han hade kunnat få mig att köpa precis vad som helst, bara han lovade evig överlevnad (för växterna) och noll problem (för mig).
Ibland undrar jag vad det är som är så motigt med trädgårdsarbete egentligen. Jag är alldeles extremt uppfinningsrik när det gäller att hitta på skäl att skjuta upp det som måste göras utomhus. Dessutom är jag medveten om att väldigt många människor verkar gilla detta med att påta i jorden. Att inte gilla är en lite skamlig åkomma.
Men trädgården är delvis en fientlig miljö, där ogräs och mullvadar drar det längsta strået. Kryddväxterna gillar inte sin placering, utan uppenbarar sig plötsligt på andra sidan huset (hur nu det gick till). Stockrosorna har bytt plats och färg. Mullvadarna i sin tur skulle bekämpas med något högteknologiskt som sände ut avskräckande ljudsignaler på mullvadsfrekvens under jord. Manicken installerades och grävdes ner alldeles lagom. Behöver jag säga att våra mullvadar älskade det där ljudet? Likt ivriga konsertbesökare flockades de kring den batteriförsedda pipande mullvadsfienden, skyfflade energiskt upp stora jordhögar och tvingade mig att kasta in handduken.
Kanske var det lika bra. Jag stod inte ut med ljudet, som var lika avskräckande som fabrikanten utlovat.
Men trots allt, i år har jag gjort mer än jag brukar, jag har rensat, jag har sått och planterat, visserligen i liten skala, men ändå. Kampen pågår. Och om jag kroknar eller tappar sugen, så får jag väl annonsera: ”Mogen dam med mycket ogräs behöver rensas. Svar till ”Kärleksörten”.
”De andras liv” eller Vad händer med övervakaren?
Hela den senaste tiden med ständigt nya avslöjanden om massövervakning har jag funderat på två saker: dels vad som händer med övervakaren och dels hur man bär sig åt för att tråla upp något användbart ur ett hav med information. Hur hittar man det man är ute efter?
Frågan blir också gärna lite obehagligare än så, nämligen: vem kan vi lita på?
I min sluttenta på höstens kurs i filmusik har jag valt ”De andras liv” som film att analysera musiken i. Valet var inte svårt. Dels mindes jag den som en mycket bra film, alltså en som jag kan stå ut med att se om massor av gånger medan jag nystar upp hur musiken är använd och vad den uttrycker, dels är övervakningssamhället rykande aktuellt.
Jag minns också DDR-tiden hyfsat bra. Som vuxen var jag i Östberlin vid flera tillfällen, bl a en gång med Scenskolan i Göteborg. Vi åkte tåg, blev uppvaktade av tungt beväpnade soldater vid gränsen, och åkte nattåg genom Östtyskland utan att se mycket av det. Vårt hotell låg i väst, och sedan gick vi dagligen över till östsidan för att besöka skolor och teatrar.
Det uttalat gråa i husens exteriör känns igen i filmen. Torftigheten i miljöerna inomhus likaså. Men för oss som var elever var det också intressant att höra om det genomplanerade förhållningssättet man hade i den östtyska utbildningen. Medan vi svenska scenskoleelever visste med oss att vi levde ganska skyddat under studietiden för att senare utsättas för en obarmhärtig konkurrens om de få jobb som fanns, så hade de östtyska eleverna klart med sitt kommande kontrakt under sitt sista år på skolan. Man tog helt enkelt inte in fler elever än man visste skulle få jobb efteråt.
Man kan diskutera en sådan ordning, men kanske var det ändå lite skönt.
Om vi blev övervakade under vår vistelse i Berlin har jag ingen aning om. Något vettigt hade man säkert inte fått fram även om man lagt sin själ i tjuvlyssnandet.
Och för att återvända till frågan i rubriken: vad händer med övervakaren? Jo filmen jag valt handlar just om förändring, den möjliga och den nödvändiga, och att vara människa.
Viktigare än så blir det inte.
Om huru jag blev approcherad på Emmaus och förvandlad till hårmodell.
Mitt hår är det inget särskilt med. Det har sett ganska likadant ut i några decennier vid det här laget. Då och då blir det klippt och tonat, mest för att jag inte ska blekna bort mot en vit bakgrund. Lite färg i håret ger rosor på kinderna, klarare blick och spänstig gång – så är det bara!
Jag har flera frissor, både den ordinarie som frågar först och klipper måttfullt. Sedan finns det den sydliga frissan i Tomelilla, som inte bryr sig så mycket om att jag piper: ”Ta inte för mycket uppepå! ” För hon har saxen och därmed makten och så blir det rejält kortklippt hur jag än vädjar. Tanken kanske är att jag ska få valuta för pengarna – vem vet?
Nåväl, i går hände det förvånande att en ung person som nog spanat in mig lite tog kontakt med mig på Emmaus när jag stod djupt försjunken i en bok om svensk konst, som jag funderade på att köpa. Det visade sig att hon behövde en frivillig, och att jag såg ut att duga till detta. På onsdag kväll skulle hon klippa sig till någon sorts examen, och detta på den oerhört fashionabla salongen ”Toni & Guy” . Den är så fin så där har jag aldrig vågat slinka in. Men nu skulle det bli, så jag kunde se fram mot någon sorts välbehövlig förnyelse.
Så i kväll var det dags. Klockan 18 var jag där och blev färdig lite före 20. Det var nog världens längsta klippning, men väldigt fint blev det med vartenda hårstrå i rätt längd. Därav bildbeviset!
Sens moralen, om det finns någon, blir väl något i stil med: om du blir approcherad på Emmaus, tacka ja, så kan det hända något trevligt!
Gyllene dagar om hösten
Jag har den stora turen att fylla år tidigt i september. Är jag lyckosam kan dagen firas i flödande solsken och förförisk sensommarvärme. Samtidigt är det dags att rivstarta eller mjukstarta höstens och vinterns aktiviteter, som aldrig ter sig så lockande som innan man har börjat.
Min barndom tillbringade jag i Göteborg, och i samband med min födelsedag tog pappa med mig och mina bröder till Liseberg. Första helgen i september hade man på Liseberg ”Barnens Dag” och som barn upplevde jag det enormt privilegierande, att just min födelsedag sammanföll med vårt årliga besök på nöjesfältet. Jag kan inte minnas att mamma var med, men tillsammans med pappa och mina bröder kunde jag frossa i åkattraktioner.
Den gamla bergbanan fanns fortfarande då. Den älskade jag att åka! Det var hemskt och underbart på samma gång, och varje gång vagnen vi satt i passerade ett krön innan den skramlande satte fart neråt mot djupet tappade jag andan. Jag förstod inte att andra barn kunde skrika. Det går ju inte när man inte kan andas! Sista delen av åkturen planade ut mer och mer så andningen och ansiktsfärgen blev normal innan vi vacklade ut ur vagnen.
Pariserhjulet var också ett måste. Min höjdskräck har jag i viss mån kvar, men så illa att jag inte kunde åka Pariserhjul har det aldrig varit. I värsta fall har jag låtit bli att titta neråt. Ett klassiskt knep!
Mina födelsedagar nuförtiden firas på ett stillsammare sätt. Det har blivit så, bara.
Fast kanske borde jag utmana mig själv med någon av värstingattraktionerna på Gröna Lund och återuppväcka det åkglada barnet i mig. Förmodligen skulle min ansiktsfärg bli gröntonad och matcha namnet ”Gröna Lund”, men vem vet, det är kanske bästa medicinen mot höstens kommande spleen.
Och ett klockrent sätt att utnyttja höstens gyllene dagar.
Bilden från Lisebergs hemsida.
Händiga frun och Trisslotten
Kanske är det någon som biter på naglarna och undrar hur det gick med min toareparation härförleden. Jo, men fint! Eller rättare sagt: operationen lyckades, patienten dog. Alltså: jag gjorde allt jag kunde och lite till, lärde mig mycket om utgående modellers innandömen, skruvade isär och skruvade ihop och hoppades på det bästa.
Men så väl slutar inte alla berättelser att den glada amatören löser problemen och därefter självbelåtet korkar upp champagnen.
Nej, det blir som vanligt i vår familj: vår raske rörkille B kontaktas i ärendet via e-post eller sms. B svarar glatt att det där ska han ordna! Och si, det gör han!
Dag och tid avtalas och innan han ens har hunnit stanna bilen på gårdsplanen står han på trappan som ett aprilväder, kliver in (och skitar ner golven), lyckas befria den gamla toan från dess fäste och baxar in den nya. Den är mycket fin.
Den limmas fast och får bara beundras på håll under ett dygn sådär.
Därefter fixar han raskt några andra småsaker som har med rören att göra, och på väg ut vänder han sig om och säger: Jag är som en Trisslott, vet du! ”Plötsligt så händer det!”
Så sant!
Och där står jag med gapande mun.
Händiga frun – en chimär?
På sommaren är jag med hus. Det är lite som att vara bigamist – huset kräver i likhet med en make uppmärksamhet från en hyfsat kärleksfull maka och en hel del till.
Som många andra (tror jag) så har jag ett självförtroende när det gäller praktiska saker som ser ut som ett alplandskap, pendlande mellan euforiska höjder och nattsvarta misslyckanden. Jag fixar. Ibland går det bra – makens gamla PC fick ett nytt liv efter en resolut räddningsaktion. Ibland går det dåligt – mitt senaste försök att laga en punka på cykelns framdäck var precis lika katastrofalt som de tidigare. Ändå stod det att läsa på nätet att det var jättelätt och skulle ta max en kvart. Vems var felet? Artikelförfattarens eller mitt?
Nu i dag rev jag upp cisternen på en gammal toalett, fabrikat IDO från tidigt 80-tal. Den läcker hejdlöst, och nu står den stackarn på tur för att räddas av mig. Jag började alltså med att ta av locket, kavla upp ärmarna och köra ner händerna i cisternen. Precis då knackade det på dörren och där stod två förhoppningsfulla kaffegäster, så det blev ju en naturlig paus i arbetet. Sen tog jag fritt – är man hantverkare så är man!
I morgon startar jakten på lämpliga reservdelar – mitt skakiga självförtroende ( och toaletten) skulle må bra om jag lyckas med detta.
Annars får jag väl rodnande räta ut det där frågetecknet i rubriken och klä mig i säck och aska.
Borta men ändå hemma (fast bara på sätt och vis)
Helgen tillbringade jag i Göteborg, min gamla hemstad. Programmet var späckat: återträff med en gammal gymnasieförening jag hade glömt att jag varit medlem i, bevistande av musikalpremiär på Ale gymnasium, konstrunda på Röda Sten och fest med gymnasieföreningen (som jag alltså hade glömt att jag varit med i)!
Det blev en fin helg, med den där känslan av lätt svindel som man får när man inte helt har koll på hur det kommer att utveckla sig.
Jag gick några lovar om min gamla skola Majornas HAL innan jag anslöt till dem som väntade på gården. Vid ena gatan passerade jag det fik som låg närmast under studietiden, och där jag skam till sägandes då och då byte ut bambamaten mot köttbullsmacka, kaffe och Commerce. Inte något att skryta med nu efteråt. Nu senast hade där legat en affär där man sålde vinyl. Affären var stängd, men en hälsning till kunderna fanns där.
Rundvandringen på skolan blev kort för min del, eftersom jag skulle gå på musikal, men nästa dag sa alla att det inte gjorde något. Aulan var ombyggd, och orgelläktaren borta. Det var den jag helst hade hoppats på att återse. Där spelade jag alltsomoftast på morgonbönerna som var obligatoriska för de flesta av oss. Svårt att tänka sig idag. Fast jag gillade att spela, alldeles oavsett.
Att gå på musikalpremiär på fredagskvällen var kul och salongen var fylld av entusiastiska anhöriga. Man spelade Annie med den äran och alla var glada.
På lördagen ledde en promenad i flödande solsken till nästa begivenhet – konstrunda på Röda Sten som ligger fint längs älvmynningen.
Som vanligt blir man gladare över vissa verk än andra, men helheten med de gamla industribyggnaderna lockar och där har legat ett gammalt slott som man bara kan se några murrester av idag.
Festen med den gamla gymnasieföreningen då, hur blev den?
Jo, visst blev den bra, med förväntat antal nostalgitrippar! Funderingarna på hur livet delar upp sig efter var man bor och hur viktigt det förflutna är sköt jag upp till hemresan. Då tänkte jag klura på det. Men så fick jag en mycket pratglad herre bredvid mig på tåget till Stockholm och efter att jag snällt tagit del av den powerpoint han skulle visa i Estland så var resan slut. Och hemma är hemma ändå!
Iwas blogg 