Ingen kategori
Att bekämpa de mörknande kvällarna…
… går riktigt bra med en klassisk skräckis, Doktor Caligaris Kabinett! Den är en av de legendariska stumfilmerna (Tyskland 1920) som jag har hört talas om under många år, men inte sett förrän i kväll. Som vanligt i stumfilm är gestiken rejält förstorad. Vi hör ju inget annat än musiken, som verkar pågå hela tiden medan människorna vi ser pratar, artikulerar och gestikulerar livligt.
Jag är lite svag för de här gamla filmerna, inte minst för att de tekniska begränsningarna inte verkar begränsa den kreativa förmågan och möjligheten att skapa. Scenografin är tjugotalsmodernistisk – många sneda vinklar och fantasifulla lösningar och man har arbetat medvetet med belysningen.
Historien beskriver en sentida läkare, som försöker efterlikna den medeltida doktor Caligari som reste runt med en sömngångare i en låda. Han lyckades suggerera sömngångaren att utföra mord. Den sentida efterföljaren gör samma sak – packar upp sin sömngångare ur trälådan och förevisar honom på marknader. När sömngångaren inte är på marknader och gör dystra förutsägelser om annalkande ond bråd död ligger han alltså i sin kartong. Vid ett tillfälle i filmen matar Caligari honom – oklart med vad.
Den ursprungliga berättelsen om sömngångeri var enligt filmen nedskriven på Uppsala Universitet år 1156, alltså några hundra år innan det grundades. Det är också en rolig detalj.
Tur att de mörka kvällarna kan motas bort med mörka filmer. Det borde väl vara samma princip som säger att det bästa man kan göra när det är riktigt hett ute är att bada bastu. Mer av samma sak, med andra ord.
Till skillnad från nyare filmer, så sitter man inte och biter på naglarna av en sån här film. Tidens gång har gjort den helt ofarlig ur den synpunkten och det skrämmande har ersatts av en förundran och respekt för vad man kunde redan då – för nittio år sedan!
Alla spår leder till Leipzig
Det finns resor man gör direkt – de blir bara av, helt enkelt. Sedan finns det de där önskningarna som man väntar länge med att förverkliga genom att hela tiden säga att ”jaa, det vore verkligen kul att komma dit!” men sedan inte göra mer.
Leipzig har varit ett sådant resmål för mig – under många år en stad dold bakom muren, sedan alltid en stad som jag velat besöka i framtiden någon gång.
Alla spår leder till Leipzig. Musikspåret, handelsspåret, kaffespåret, boktryckarspåret. Så mycket har jag fattat efter att ha varit där en vecka. Befolkningsmässigt är staden som Göteborg ungefär, men karaktären och upplevelsen är helt annorlunda. Tempot är högt, inte minst i trafiken som gav mig några nära-döden-upplevelser under de gångna dagarna.
I alla guideböcker framhålls stadens historia – handelsstaden, det strategiskt viktiga läget och de framgångsrika köpmännen som sponsrade kultur och bidrog till att göra staden till vad den blev. Idag, drygt tjugo år efter murens fall är mycket upprustat, och många hus har fått de gamla fasaderna kärleksfullt renoverade. Det byggs i varenda vrå, och även rejält nergångna hus räddas. Ändå finns många ödetomter mellan hus – små eller stora gräsplättar som ibland någon försöker hyra ut som parkeringsplatser.
Trots allt som finns att se, är inte Leipzig en stor turiststad. Eller rättare sagt, den turism som finns, verkar vara mest inhemsk. En konsekvens av det är att tyskan är det enda språket på en del av museerna, helt i linje med att utlänningarna är relativt få. Men den som gör sitt bästa med tyskan möts av oanad vänlighet och generositet.
Av de olika spåren är musikspåret kanske det starkaste med Bach, Mendelssohn och Schumann som de viktigaste historiskt. I nutid tillhör Gewandthausorkestern den yppersta eliten.
Som turist kan man alltså frossa hämningslöst i kulturupplevelser, och efteråt ha många angenäma minnen. En konsert i Thomaskyrkan förra fredagen med dess egen kör (gosskör med mansstämmor) presenterade musik av olika tonsättare som varit knutna till kyrkan under olika århundraden. Körklangen gav gåshud i de bästa stunderna – den var fyllig, tät och välbalanserad, och inte minst gossopranerna var fenomenala. Hur gamla de minsta barnen var, vågar jag inte riktigt gissa. Kanske sju år?
En liten medeltida stad i närheten av Leipzig heter Naumburg, som helt enkelt betydde ny borg. Den ligger uppe på en kulle och har under senare år renoverats för att behålla sin medeltida karaktär. Resultatet är mycket charmigt med fantasifulla fasader och låga hus som följer de slingrande gatorna innanför stadsmuren. Domkyrkan är romansk, från 1200-talet, och innehåller medeltida skulpturer och inredningsdetaljer från tiden. En trappa ner i källarplanet finns ytterligare en samling medeltida krucifix, madonnabilder och altarskåp – alltsammans helt svindlande vackert! Vid en liten gata nära muren ligger ett Nietzschemuseum i ett hus där han bodde under några år.
Leipzig är också på något sätt motsättningarnas stad – fina hus står vägg i vägg med nerslitna kåkar och det verkar finnas gott om lediga lägenheter. Många trottoarer är nedslitna och gropiga, och i springorna mellan gatstenarna växer gräset.
Huset jag såg från hotellrumsfönstret varje dag i en vecka tillhörde de nergångna och verkade övergivet, så när som på att en brevlåda vid en halvt sönderslagen port faktiskt tömdes av någon. Det verkade inte finnas el i huset – det lyste aldrig i något fönster.
Alla spår leder till Leipzig. Även kaffespåret – det får man inte glömma. Mitt i stan ligger det berömda ”Zum Arabischen Coffe Baum.” En kopp turkiskt kaffe där är bara ett måste!
Sommartid – deckartid!
Varje sommar är det likadant – jag utvecklar ett deckarberoende. Det är som sockersug ungefär, något som måste motarbetas med inslag av sundare litterär kost.
Men i likhet med många andra har jag förstås också snuddat vid tanken att skriva deckare. Det är bara det att det nog inte är så enkelt. Inte bara det där med att planera innehåll och skrivande, men efter flitigt botaniserande i genren inser jag att jag måste undvika de allra fetaste klichéerna för att inte bli totalt förutsägbar.
Alltså – hjälten! Hur ska hen vara? Man eller kvinna? Ung eller gammal? Boende på landet i avfolkningsbygd eller i ett litet samhälle som plågas av dolda och nedtystade händelser i det förflutna? Eller kanske brusande storstadsmiljö?
Deckarhjältar ser så olika ut, men har vissa gemensamma drag trots allt. Alkoholberoende, risiga äktenskap och problem med chefer kommer högt upp på listan. Några av dem profilerar sig som kulturkonsumenter men långt ifrån alla.
Problem nr två: platsen!
Stora delar av Sverige – framför allt längs kusterna – har varit bakgrund för fiktiva mord. Orter som invaderas av turister på sommaren är tacksamma att beskriva även när sommarfolket rest därifrån och tystnaden sänker sig. Frånvaron av människor ger utrymmer för fantasier, och vem vet vad bygdens original har haft för sig?
Problem nr tre: hur ska man börja?
Det är förstås särdeles viktigt att veta hur man ska börja för att fånga läsarens intresse. Helst ska första raden omedelbart förflytta läsaren till tiden och platsen där något kommer att hända. Ungefär så här:
Det var det plötsliga ljudet som väckte henne ur hennes tankar. Var det något tungt som föll i vattnet? Eller var det bara ljudet av en fågel?
Hon hade stått och väntat på honom i söndagsskymningen vid Ystads hamn med blicken på den stora silon som påminde henne om Böcklins Toteninsel. Det var helt tyst. Ända tills plasket hördes…..
Nej, det är nog inte så lätt det där! Fast kanske kul? -Vem vet!?
Helmer Osslund el. Värdet på mitt second-hand-fynd.
Det hade varit fint att kunna inleda med promenaden i piskande regn och snålblåst i eftermiddags på Östgötagatan fram till Röda Korsets affär, sedan fortsätta med att jag helt oavsiktligt bara ramlade över mitt livs fynd, en HELMER OSSLUND. Och hur jag raskt tog dyrgripen under armen till kassan och försökte se oberörd ut över det svindlande fynd jag hade gjort, och hur jag sedan fick bekräftat av oberoende experter att den var äkta.
Men, nja, riktigt så var det inte. Det är en fin bild, fast självfallet inte i original, och de 40.000 originalet såldes för sist hade jag inte lagt ut på ett impulsköp i alla fall. Men Osslund gillar jag, Norrlands Gauguin! Och den som har ägt tavlan före mig har också gjort det och kostat på en fin ram. Så nu hänger han på en vägg i mitt arbetsrum och ger liv och färg.
Vad är en bild värd?
Det vet man nog inte förrän man haft den ett tag. När relationen blir mer personlig, och bilden får ett innehåll som man själv ger den.
Mitt fynd kostade bara hundra kronor. Men när jag går förbi den gläds jag.
Tomelilla konsthall missar jag inte.
Påsken går alltid i bildkonstens tecken om man tillbringar den på Österlen. På långfredagen är vi många som sätter oss i bilen med ÖSKG:s karta, gör upp planer på allt vi ska hinna med och ger oss ut och trängs på vägarna. Men det måste inte vara påsk för att bildkonsten ska vara nära till hands – för oss som har Tomelilla som centralort finns konsthallen inrymd i samma byggnad som biblioteket, snett emot Coop Extra. Några meter bort ligger det berömda torget, som uppenbarade sig i så många olika skepnader i Picassos Äventyr.
Men konsthallen ska man inte missa – den är mycket inbjudande och förutom utställningarna finns det en samling en trappa ner som är värd att se.
I dag var jag där, i samband med besök hos frissa, matinköp, biltvätt och annat praktiskt som skulle göras. Utställningen i den stora hallen just nu var av Carin Person Åström.
Nere i källaren finns alltså mera, bl a några av mina favoriter: Tora Vega Holmström
och Ellen Trotzig.
Och smyger man sedan vidare i gångarna därnere kommer man till Tomelilla Jazzarkiv med en imponerande skivsamling och verksamhet som också är öppen för alla intresserade.
Placeringen av konsthallen gör det så inbjudande med spontanbesök – man kan slinka in och titta på konst helt oplanerat. Det finns inga avstånd och inga trösklar. Och alltid hittar man något som man inte visste att det fanns!
Mullvadsvår.
Längtar till Skåne och funderar på vad som händer under jord i vår trädgård just nu.
Alf Henrikson har svaret:
Mullvaden vadar i mullen i södra Sverige
sökande lyckan av vilken jorden är full,
finnande kärlek, försörjning och natthärbärge.
Mullvaden vadar i sydliga Sveriges mull.
Jepp, det var väl det jag tänkte!
Helg med Harry Potter
Det har varit en trevlig fredag som innehållit lite av varje – ett förberedande möte om strategier för Röstfrämjandet i framtiden, lite undervisning och ovanpå det ett besök på Tyska Skolan och ett elevuppspel där.
Helgen får ägnas åt att förbereda nästa söndags föreläsning om Fritz Arlberg för sångpedagogförbundet och för att jobba vidare med hemtenta på Harry Potter. Samtidigt vill jag hinna med att höra Johannebergs Vokalensemble som gästspelar i Stockholm.
Mitt förhållande till Harry Potter är musikbaserat och handlar helt enkelt om en hemtenta på musiken i Harry Potter and the Sorcerer’s Stone. Från början var titeln Philosopher’s stone men av någon anledning ändrades den. Den svenska översättningen ”de vises sten” känns helt OK.
Så nu ser jag filmen om och om igen, stannar den, antecknar, sorterar musikaliska ledmotiv och ser hur de används.
Det viktigaste temat låter så här.
Böckerna och filmerna har nått en helt enorm popularitet. Jag har funderat på varför, och tror att en viktig ingrediens handlar om det klassiska sagotemat att växa upp och bli det man är ämnad att bli, även om ens bakgrund lämnar en del övrigt att önska. Också det att ett barn kan bli lika starkt som de vuxna och försvara sig och andra mot orättvisor är en viktig ingrediens i sagor över huvud taget.
Eller som alla bra sagor – det handlar om livet och hur det ska levas. Allt förpackat på ett spännande sätt.
Själv inser jag att jag är en mugglare, något jag förstås varit hela mitt liv utan att veta om det. Men det gör inget!
Men nu går JAG Bananas!*
Nej, jag brukar inte bli så himla arg när jag är ute och handlar middagsmat, men idag när jag gick in på Hemköp bara för att det låg bra till på min hemväg, så fick jag en rejäl blodtryckshöjare!
En jättepacke med Dolebananer rakt i ansiktet precis innanför ingången. Ingen lär missa dem!
Vad sysslar man med på Hemköp?? Är man bara oinformerad och allmänt aningslös eller är det så att man faktiskt står upp för att man struntar i yttrandefrihetsfrågor?
En kund mindre fick de i alla fall idag. Det kommer knappat att märkas eftersom jag är sällankund. Men kanske är det någon mer som tröttnar på arrogansen?
”Det är dags för de snälla att bli fly förbannade”
Tage Danielsson
Praktisk retorik. Upprop för reserver.
Klockan är några minuter före ett och vi är en samling människor som häckar utanför ingången till rum D 329. Vi undviker att titta på varann . Vi är där av samma orsak – alla vill vi komma med på kursen i praktisk retorik.
Några minuter före ett öppnas dörren, och vi fyller rummet. Alla är tysta. Vi är en liten grupp – någonstans mellan tjugo och tjugofem personer, det ser jag med en snabb blick.
En pigg administratör tar plats och talar om att det är sjutton platser totalt, och att alla inte kommer med.
Jag har bestämt mig för att jag inte ska ta så allvarligt på det här. Egentligen står jag rätt långt bak i kön, så det är bara att acceptera faktum. Alldeles oavsett hur det går ska jag alltså ta det med stoiskt lugn.
Man så hör jag mitt namn – jag ÅR verkligen med, och nu får jag lämna rummet. Helt orimligt glad.
Längtan till västerhavet
Torsdag kväll.
Det har varit en bra dag med teorilektion på morgonen (musikanalys), besök på Operan på eftermiddagen och nu en lugn kväll vid datorn där jag försöker få ordning på föregående säsongs protokoll i Röstfrämjandet.
Men nu sitter jag här och längtar. Så här är det: för snart två år sedan åkte jag till Grebbestad och tillbringade en helg nära platsen för mina västkustska rötter. Och sedan dess har jag längtat tillbaka.
Rötterna finns på en liten ö, Kalvö, utanför Havsstensund i Tanums kommun. Där levde min fars släkt, faktiskt i flera hundra år. Fattiga fiskare med små gårdar, magra små, små jordlotter mellan bergen.
Men en gris, en ko, några höns och ett potatisland höll tillsammans med fisket svälten borta.
Nu finns min kusin och hans familj där, någon att besöka när jag kommer dit.
Jag kommer att gå till Grebbestads kyrka med den lilla kyrkogården och leta upp alla från Kalvö med namnet Sörensson, och tänka på att vi faktiskt är släkt. Alla dem jag aldrig hann träffa och några jag träffade som barn.
MIn far dokumenterade med text och flitigt fotograferande livet på ön – myllrande för bara ett par generationer sedan – idag nästan obefintligt. När hösten kommer ligger de idag välskötta husen tomma. Jag är glad att det är bevarat, men det är ett sovande samhälle, nästan overkligt.
Och så är jag kär i dialekten! Det låter så fint, och som grädde på moset finns det ett nedladdningsbart dialektlexikon på kommunens hemsida.
Avrundar alltså med visdomsord därifrån.
- ← Föregående
- 1
- 2
- 3
- 4
- Nästa →
Iwas blogg 