kulturpolitik
Metoo – från viskningar till rop
Ja, vi har vetat. Men inte allt, inte så mycket, inte så många detaljer.
Den som får höra av en kollega eller en student att det har varit problem med oönskade närmanden från en pedagog, en lärare, en dirigent, regissör eller kollega har bara precis så stor bild av helheten. Hur stort problemet egentligen är syns inte då. Men ja, vi pratar med kollegor ibland, varnar studenter och gör vårt bästa.
Men jag var absolut inte beredd på denna flodvåg av vittnesbörd. Att läsa andras berättelser gjorde mig sorgsen, äcklad och fruktansvärt arg och besviken. I läsningen av anonymiserade berättelser igenkände jag också människor jag har arbetat tillsammans med utan att ana vad de samtidigt gjorde mot andra. Det var svårt att tänka på och svårt att sova efter att ha förstått.
Vad som händer efter Metoo vet ingen av oss. Det är en unik uppslutning omkring uppropet, och berättelserna går inte att ignorera eller stoppa tillbaka i glömskan igen. De finns där, skaver, oroar och pockar på någon typ av handling.
Ingen av oss vill ha häxprocesser eller den rättslöshet som kan råda på nätet, där du är skyldig tills motsatsen bevisats. I rättssamhället är det som bekant tvärtom. Men den som blivit utsatt måste i möjligaste mån få slippa möta den som gjort sig skyldig till övergrepp. Skyddet av den som är utsatt måste gå först och tvinga skolledningar och chefer att agera.
Just det borde inte vara omöjligt. Det finns lagstiftning som har använts vid andra än konstnärliga högskolor, där man har kunnat lösa problemet.
Så jag hoppas, önskar och tror att Metoo-vrålet ska kunna rensa upp i en osund kultur. Att män som inte gillar trakasserier visar det. Och att operasångare fortsätter gå samman och ”sjunga ut ”. Utan rädsla för repressalier.
Västerås Sinfonietta hotas av nedläggning.
Med anledning av artikel i Västmanlands Läns Tidning 10 oktober 2015.
Nu är det på gång igen! Det som för inte så länge sedan handlade om musiklinjen vid Vadstena Folkhögskola handlar nu om Västerås Sinfonietta. Sinfoniettan har i dagsläget 33 musiker anställda på 60% och kostar årligen 20 miljoner kr.
Företrädare för kommunen försöker undvika att direkt bekräfta att det handlar om en regelrätt nedläggning utan pratar hellre om hur mycket spännande kultur man kan få för de där pengarna. När man lagt ner orkestern, alltså.
Sättet att tänka signalerar att där finns en utbytbarhet; vi kan lika gärna använda pengarna på något annat, det gör ändå ingen skillnad mer än att en annan verksamhet får ett tillskott. Alltså är det ett bra beslut, eftersom vi inte förlorar något på det. En fast orkester kan ersättas av gästande orkestrar och publiken märker ingen skillnad.
Ytterst handlar det naturligtvis om synen på kultur. Är det en tärande verksamhet eller finns där något att försvara. Och vad händer med oss om vi står utan den?
Listan på frågor kan göras lång.
- Vad händer med språket om biblioteken läggs ner?
- Vad händer med barnens utveckling (musikalisk och intellektuell) om kulturskolan höjer sina avgifter och får färre sökande barn?
- Och vad händer med vår förståelse för omvärlden om tillgången till kvalitetsfilm stryps?
Så här är det: kulturen är inte glasyren på kakan eller grädden på moset. Den är central för vår förståelse av den värld vi lever i och vår förståelse för våra medmänniskor. Musiken som framförs av Västerås Sinfonietta är inte en vara som levereras – det är en väg till upplevelser som många gånger är svåra att sätta ord på. Musikerna är en tillgång för Västerås.
Ingen, absolut ingen, skulle i dag hävda att skolan är en tärande elitistisk verksamhet som borde betalas bara av dem som gillar den. Men så går resonemanget om statligt eller kommunalt understödd musikverksamhet ibland.
Den som besöker Västerås kommuns hemsida kan hitta en redovisning för Sinfoniettans verksamhet. Från 2008. Mer intresserad verkar kommunen inte vara att hålla medborgarna uppdaterade om vad deras egen orkester gör och hur dess verksamhet ser ut. Vi får dock veta att orkestern medverkade i föreställningen ”I love musicals” den 9 oktober i år. Och på orkesterns hemsida finns just nu inget om den senaste utvecklingen.
Naturligtvis bemöts ett sådant här förslag på nedläggning inte med tystnad. Och beslutet är inte formellt fattat ännu. Bland andra har tonsättaren Anders Nilsson och dirigenten Patrik Ringborg har engagerat sig i debatten. Ringborg skriver en debattartikel i Svenska Dagbladet 14 oktober under rubriken: Varför får kultur inte kosta i Sverige? Han jämför där Västerås med dess tyska vänort Kassel och skillnaden i kultursyn som manifesteras i skillnaden i anslag.
Och Anders Nilsson har startat en namninsamling mot nedläggningen. Så nu är det upp till oss att agera!
Om Vadstena Musiklinje, Almqvist och en sturig tysk
Varje gång något viktigt nedläggningshotas, blir man påmind om hur lätt det är att riva ner, och hur oerhört lång tid det tar att bygga upp. I veckan har ett upprop gått ut för att vi som vet hur viktig musikutbildningen i Vadstena är, ska skriva på namninsamlingen, engagera våra vänner och fästa uppmärksamheten på vad som skulle kunna hända. Och det är inte första gången. Kanske är det för att makthavare ser på konst och kultur som en trevlig dekoration vid olika evenemang, eller som något som har med talang att göra och som är så himla roligt att utövarna gärna lever på barkbröd i årtionden bara för att få ägna sig åt det.
Det grundläggande problemet tror jag är att man inte ser konst som kunnande eller kunskap. Det faller under radarn på så vis. Värdet blir då bara ett ekonomiskt värde (hur mycket är jag beredd att betala för den där konserten?) och alltså relativt, eftersom olika människor kommer att ge olika svar på den frågan. Och så blir det reducerat till något som bara har med tycke och smak att göra, ungefär som vilken kaffesort man föredrar.
Man kan ifrågasätta hur mycket kulturarbetare ska ägna sig åt teoretiska resonemang, men några av oss bör nog göra det. Ihärdigt ska vi påpeka att ingen av den musik som förgyller vår tillvaro kommer från ingenstans utan har uppstått utav en kombination av passion och hårt arbete. Och kunskap.
Det här terminen ska jag åstadkomma ännu en musikvetenskaplig uppsats, och än en gång har jag fastnat för en bråkig typ, nämligen Hæffner. Min förre bråkige typ, Arlberg, blev på sin tid ursäktad för sitt beteende med att han kom från Dalarna, och kommer man därifrån är man liksom lite dålig på att kompromissa. Vad man sade om Hæffner vet jag inte riktigt än. Kanske var det att han kom från Tyskland och liksom var lite dålig på att kompromissa? Vem vet?
Jag vet inte så mycket om honom, så jag kan lika gärna vädra mina fördomar offentligt tills dess att jag vet bättre:
1. Han fördärvade psalmsången och gjorde den vansinnigt tråkig, för det fick jag lära mig redan som barn så det är alltså sant.
2. Han fick sparken från det ena jobbet efter det andra. Han fick också sparken av sin fru. Se punkt 3.
3. Han var kolerisk och argsint och allmänt svårbegriplig när han röt på en grötig blandning av svenska och tyska.
4. Som kulturman var han inte i närheten av Hugo Rask i dragningskraft. Ingen Ester trånade där, så vitt jag vet idag.
Men spännande blir det att ta reda på vad som faktiskt hände, för visst gjorde han nytta också!
Och vad Almqvist anbelangar, så har det trevliga inträffat, att mina gamla inspelningar som har legat på en LP har digitaliserats och ingår i Lennart Hedwalls nya bok. I samband med digitaliseringen för cd-n i boken förklarade skivbolaget Bluebell, att vi fick göra precis vad vi ville med inspelningarna. Så då gör jag helt enkelt det! Nu ligger de tillgängliga på min hemsida, så den som vill är välkommen att lyssna.
Vad får opera kosta?
Jag läser i Ystads Allehanda en insändare av Rickard Bark angående en ansökan om pengar till Ystadoperan. Förutom att det bara är sorgligt hela historien med anslagen så får man inte glömma vad Ystadoperan under Bark och Nilzén faktiskt har betytt från 1978 och framåt.
För mig var Ystadoperan ett sommarmåste under många år. Den lilla 1800-talsteatern är en pärla i sig, och extra lockande var det att man bestämde sig för att inte tänka kommersiellt, utan våga satsa på ganska okända verk. Om jag minns rätt så spelades något tidigare i Sverige ospelat verk vartannat år, och de andra åren ett 1900-talsverk. Det betydde att man alltid kom till föreställningen fylld av förväntan och nyfikenhet. Och som grädde på moset fick jag uppleva flera av mina framgångsrika sångarkollegor i början av sina karriärer.
Nu verkar det vara slut. Och visst, jag förstår att det inte går att driva vidare Ystadoperan med den grad av idealitet som var motorn under ett par decennier. Ändå känns det sorgligt att man inte erkänner Ystadoperans betydelse – inte minst som ögonöppnare för okända verk. De som hittade till operan som konstform på grund av Ystadoperan är nu såvitt jag förstår hängivna fans av de digitala operasändningarna. Publiken finns kvar. Det är pengarna som inte finns, men pris och värde är inte samma sak.
Jag kommer ihåg att vi fick fylla i enkäter på teatern för att man skulle se varifrån vi kom, vi som var publik. Och vi var förstås många utsocknes, medan Ystads kommun fick stå för fiolerna. Kanske kan man i en framtid logga in digitalt i sin sommarkommun och betala sin kommunalskatt där, så att man bidrar? Det skulle kännas fint, de skånska kommunerna skulle få ett välbehövligt tillskott, och kanske, kanske, hade Ystadoperan kunnat leva vidare.
Röstforums årsmöte 2013: ”Från cell till klingande röst”
Så var det över – det stora årsmötet! Både nytt och samtidigt välbekant, precis som det brukar vara. Ny miljö och nya presentationer, men lika välarrangerat och kul som vanligt. ”Något för alla” var det någon som sa, när vi stillsamt troppade ut till treans blåbuss som tog oss in till stan, ett gäng i taget. Och inte bara det – man får ju inte bara det man förväntar sig, utan mer än så.
Det kändes helt OK med mitt ”skarvseminarium” som jag kämpat med, och själva årsmötet förde oss ännu ett steg närmare en förbundsstruktur, som ska göra det lättare att komma igång med lokala grupper. Själv drömmer jag om den dagen vi bildar en riktig gräsrotsröströrelse. Denna folkliga vokala resning kommer då ofelbart att leda till att utbildnings- och kulturministrar inser sitt ansvar och inför röstträning inom lärarutbildning och alla andra utbildningar där det behövs.
Kanske är det där bara en dröm? Men vem vet? – tankens makt är större än vi tror och laddningen inför World Voice Day på tisdag där många enskilda envetna eldsjälar har bidragit till att Sverige ligger i topp med antalet evenemang gör att jag vet att det omöjliga och otroliga går det också. Möjligtvis tar det lite längre tid bara.
Konsten vid kusten
Mitt påskfirande inkluderar sedan många år en så kallad konstrunda. Man tar en karta, man sätter sig i bilen och åker ut, helst i gott sällskap. Olika rutter blir det varje år, men årets bildkavalkad är från kusten i närheten av Kivik.
Starten i år var Fabriken i Bästekille som bjöd på en blandning av olika stilar, olika tekniker och olika konstarter i en gammal fabrik.Trångt i såpass hög grad att det ibland var svårt att får tillräcklig plats att se allt, men å andra sidan något för de flesta. Massor av besökare som fick ställa bilen i stora lerpölar och sedan försöka ta sig fram utan att trampa i modd ända upp till till skoskaften.
Etapp två låg vid kusten i en vacker och harmonisk utställningslokal, Rosentorp, med blånande hav utanför. Inomhus bilder och textil. Behaglig stämning. En av utställarna konstaterade att många besökare drogs till fönstret med den fina utsikten i stället för till konsten. Själv var jag väldigt nära att köpa ett vackert lapptäcke.
Det finns konst som är som påskgodis, smakar gott och är lättsmält. Sedan finns det konst som strävar mot, som inte riktigt låter sig beskrivas eller katalogiseras. Något som stannar kvar. Man har inte svaren i samma ögonblick som man ser konsten. Det blir en annan upplevelse, som oftast dröjer kvar längre.
Men det är aldrig fel med överraskningar. Allra gladast blev jag av dagens spontanbesök på Tomelilla Konsthall med glaskonst av Elna Jolom.
Läckert, fantasifullt och varierat!
Så Tomelilla får man inte glömma även om kusten är vacker.
Klåfingrighet eller okunskap? Turerna kring Stockholms Stadsteater
Det är dags igen! Den förra namninsamlingen för att rädda musik- och teaterbiblioteket undan hårdhänta neddragningar är ännu inte avslutad.
Och redan nu är Stockholms Stadsteater nästa måltavla: nu ska här outsourcas till varje pris!
Det som man inte betraktar som konstnärlig personal ska inte ingå i själva kärnverksamheten, utan tas över av inhyrd personal.
Hur i herrans namn det ska bli billigare (för det är väl som vanligt pengar man pratar om!?) framgår inte. Såvitt jag förstår ska ju också bemanningsföretaget ha sitt – det är väl det de lever på?
Nu vill man alltså hitta lämpliga entreprenörer som ska ersätta de anställda.
Vad man missar totalt i resonemanget är den helhet en fungerande teater är. Man missar den specialkompetens som bara den tekniker har som har varit i huset ett längre tag och som kan sitt hus utan och innan. Man missar dessutom vad detta kan göra för att ytterligare försämra arbetsklimatet på Stadsteatern. Clas Barkman skriver i DN:
Nyligen hamnade Stockholms stadsteater nära botten i den årliga medarbetarundersökningen om arbetsklimatet som Stockholms stad gör. Detta är en jumboplats som teatern haft även tidigare. Det största missnöjet fanns i dessa undersökningar bland den tekniska och administrativa personalen. Teaterledningen överväger nu att överlåta även denna fråga till en extern konsult för att hitta en lösning på problemen.
Och på Teaterförbundets hemsida kan man läsa:
”Det oroväckande med utredningen är själva frågeställningen. Madeleine Sjöstedts inskränkta syn på vad som är den konstnärliga kärnan står i kontrast till scenkonstens verklighet, där alla yrkesgrupper behövs för en framgångsrik konstnärlig verksamhet”, säger Jaan Kolk, Teaterförbundets förbundsdirektör.
För tre år sedan fanns det kurser i solosång och piano vid Uppsala Universitet. De hade startas i slutet av nittiotalet och utvecklats från en enterminskurs till fyra kurser, som innehöll olika repertoarmoment, avsedda att ge en introduktion i klassisk sång och pianoackompanjemang.
Kurserna var populära och hade många sökande. 2010 lades kurserna ner. Det som tagit åratal att utveckla försvann. Det var så enkelt, bara ett pennstreck, ett protokoll från ett styrelsemöte, och så var allt borta.
Det finns ingen proportion mellan det arbete och den tid som läggs ner på att bygga upp en fungerande verksamhet och hur otroligt lätt det är att lägga ner. Skulle någon vilja ha tillbaka det man lagt ner får man vackert börja från början.
Jag känner mig ibland som pojken i sagan som ropar: ”Vargen kommer!”
Någon som hör?
Varför envisas man med att tro att alla frågor är plånboksfrågor? Visst, det är väl trevligt med en slant extra, men inte om det betalas med en nedmontering av det gemensamma, det som vi äger tillsammans.
Min värld är större än min plånbok.
Musik- och Teaterbiblioteket del 2. Språket och det förlorade förtroendet.
Det har stormat kring besparingarna på Musik- och Teaterbiblioteket.
Vi är många som oroar oss för vad som händer innanför väggarna på Musikverket. Så naturligtvis har verkets generaldirektör (är det bara jag som tycker ”generaldirektör” säger något om hur man ser på kulturen däruppe i maktens boningar?) gått ut med lugnande besked. Vi som oroar oss har förstås fel. Så här låter det:
”- Jag kan lugna dem direkt – de förändringar som nu skett inom Musikverket och som väckt oro i musiklivet innebär ingen försämrad service. Uppdraget från regeringen står kvar, det finns inga planer på att försämra servicen till låntagare eller andra användare av Musikverkets tjänster.”
Det finns ett avgörande problem, hur många verbala luftpastejer man än lägger upp: finns det någon som längre tror på vad som sägs?
Visst, det går att förstå att generaldirektören får order uppifrån, väger sina ord på massor med guldvågar för att inget olämpligt ska komma med och hänvisar till den kompetenta personalen.
Hon avslutar med att säga ”Vi kommer att lösa det här tillsammans:” (SvD 13 feb).
Men om det inte finns några problem finns väl inget att lösa?! Då är väl allt bara fint, och vi alla misstrogna har inte förstått någonting alls.
Men det finns ett problem som inte nämns. Ordens värde och innehåll. Trovärdigheten. Orden som sägs för att lugna stormen är märkligt devalverade och utan innehåll. De betyder ingenting och kommer inte att betyda någonting. Det är illa. När orden byter mening, när talet om den kompetenta personalen bara nödtorftigt försöker skyla att de som är kvar ska jobba dubbelt för att täcka upp för dem som har fått gå, då förlorar vi det gemensamma språket.
Och vem återupprättar det förbrukade förtroendet? Det som är det dyrbaraste av allt.
Musik- och Teaterbiblioteket. Nu under hot.
Den här texten vill jag inte behöva skriva. Det tar emot av det enkla skälet att det som föranleder den inte borde få hända.
I press och radio har vi under veckan fått information om att Musikverket skär ner, och framför allt låter nedskärningarna drabba Musik- och Teaterbiblioteket.
Jag går till verkets hemsida för att ta reda på vad som är verkets uppdrag. Där kan jag läsa följande:
Statens musikverk ska främja ett varierat musikaliskt utbud präglat av konstnärlig förnyelse och hög kvalitet. Myndigheten ska också bevara, främja och tillgängliggöra teaterns, dansens och musikens kulturarv.
Den andra meningen handlar alltså om bibliotekets uppdrag: bevara, främja och tillgängliggöra kulturarv.
Just detta ämnar man nu uppfylla genom att skära ner bibliotekets personal med 25%. I det sammanhanget tar man dessutom bort överbibliotekarien, vilket kan försvaga bibliotekets ställning inom verket, där det slås samman med annan verksamhet. (Lyssna på intervjun med Veslemøy Heintz).
Berit Nygren på SR konstaterar i sin artikel om Musikverkets nedskärningar att just biblioteket är särskilt drabbat, och tittar man på hur nedskärningarna är fördelade så är det uppenbart.
Vad jag däremot helt saknar är en förklaring på varför just biblioteket ses som mindre viktigt – det servar ju faktiskt hela landet! Likaså saknar jag ett försök till analys av konsekvenserna av så kraftiga nedskärningar. På vilket sätt kommer de att få betydelse för dem/oss som använder biblioteket? Vilken typ av service kommer att minska? Blir det kortare öppettider? Blir det svårare att som låntagare få hjälp?
Vi är många som är beroende av att biblioteket finns och fungerar, att den vänliga, kunniga och hjälpsamma personalen får vara kvar, att biblioteket som är en gemensam kunskapskälla inte ska drabbas hårdare än andra avdelningar inom Musikverket.
Alldeles för många frågor är obesvarade. Och det vi har fått veta hittills är djupt oroande.
Vägen in i ryska rummet
Det är alldeles oanat kul att läsa språk på nytt! Aldrig hade jag väl trott att jag med glädje skulle svettas över ett tangentbord där de kyrilliska tecknen inte har något gemensamt med sina västerländska motsvarigheter (med glädjande undantag för C) och där jag måste köra med diverse minnesknep för att komma framåt över huvud taget. Om och om igen letar jag och har i alla fall gjort megaframsteg under våra två studieveckor. Snigelfarten från de första dagarna börjar försvinna.
Ja, det är roligt med ryska! Det tycker både vi och lärarna och vissa lektioner förirrar(?) sig ut i intressanta diskussioner om den ryska folksjälen, kommunisttiden, ryssars känsla för det kollektiva, livegenskapen och annat som flödar fritt från alla associationers källa. Mycket skratt och nya världar som öppnas.
När jag var barn kunde jag inte föreställa mig att det fanns färger bakom järnridån. Hur skulle det kunna finnas? – alla bilder från Sovjetunionen som jag såg under den tidigare delen av 50-talet var korniga tidningsbilder i svartvitt. Och förresten fanns det inte sommar bakom järnridån heller – det var jag säker på. Eftersom det då skulle funnits gröna löv och gräs. Så småningom gick det ändå upp för mig att jag hade missförstått något där, men det tog sin tid. Även teveprogrammen var ju svartvita på den tiden.
När jag numera slutat plugga för dagen känns det fint med belöning – gärna i form av rysk film. På YouTube hittade jag Tarkovskijs ”Stalker”, som jag såg när den var ny och som var helt oförglömlig. Nu såg jag om den. Det är fortfarande i mina ögon en helt makalös film. Vägvisaren och männen i den förbjudna zonen, de dolda farorna, de hemliga önskningarna som ska kunna bli sanna i det innersta rummet – allt berättat på ett suggestivt sätt. Drömlikt, i ett långsamt tempo följer man berättelsen.
Vad filmen innerst inne handlar om? Kanske om tron och trons kraft att förändra världen? Kanske om att möta sina innersta tankar i ett rum i en värld som vi måste erövra med svårighet?
Inga pekpinnar, bara andlöst spännande. Rysk folksjäl eller inte – en filmupplevelse är det i alla fall.
Det är alldeles oanat kul att läsa språk på nytt! Allt det där man inte visste, alla ord man inte tidigare kände igen, alla kulturupplevelser som väntar – vilken lyx!
Iwas blogg 