kulturpolitik
Katarina Kyrka kl.20
En på många sätt angenäm dag fick sin final i kyrkan. En konsert med Roland Pöntinen på piano och Gregory Lloyd på Katarinas stora utmärkta fyllde kyrkan till närapå sista plats.
Andäktik stämning, ingen som hostade och ett kolossalt jubel när finalen i Rachmaninovs pianokonsert i c-moll var slut!
Piano och orgel – jodå, det går fint, även om pianisten behöver en skärm där han ser organisten i realtid. Akustiken i Katarina är ganska svårhanterlig, så att gå efter det man hör kan resultera i att man tappar kontakten. Men kvällens konsert var andlöst bra!
Häromdagen sändes första avsnittet av ett nytt lekprogram i teve där kändisar med eller utan notkunskaper ska snabbutbildas till dirigenter på några veckor. Inget ont om de medverkande och de lärare de har gör uppenbarligen ett kanonjobb. Slutprodukten är småtrevlig och rätt underhållande. Men det handlar mer om lek än om klassisk musik. Kanske är man rädd att det inte ska attrahera tittare annars.
Jämför man med kvällens konsert så är den på fullaste allvar – stor rysk romantik utan skyddsnät presenterad av två eminenta artister!
Sist men inte minst – det var fri entré. Precis i min smak – det bästa ska vara tillgängligt för alla. Och så var det i kväll!
Mellandagar med bokfynd: Birgit Nilsson ”Minnesbilder”
I skarven mellan en sommar som aldrig riktigt kom igång och en hösttermin som inte heller har kommit igång infinner sig mellandagar. Jag försöker ta initiativ, fast de blir halvhjärtade. Jag försöker förbereda det som går, men tycker att det inte är någon brådska. Jag drabbas plötsligt av akut glömska och upptäcker nu i kväll att jag lovat gå på en konsert men aldrig kom dit.
Nåväl – idag kan jag skylla på flera timmars planlöst strosande bland bokborden på Drottninggatan – något som fick mig att totalt glömma klockan Egentligen var det hela som en alltför välfylld buffé – man vet inte var man ska börja och inser att man skulle ledigt tillbringa en vecka bland boklådorna om man tittade lite mer noga på vad som finns. Min vilja att bära hem ytterligare böcker har också minskat med tiden – det är rätt skönt att inte äga allting. Ett spontanfynd blev det i alla fall – en bok av Birgit Nilsson med titeln: Mina minnesbilder: Alltså mycket välmatad med bildmaterial och operahistoria.
Gamla kollegor från Operan dyker upp på bilderna varvat med diverse berömdheter inklusive Richard Nixon. Så nu ser jag fram mot att umgås med den slagfärdiga ”La Nilsson” när de höstmörka kvällarna rycker närmare!
Vems matsal i Wanås?
För första gången kom jag till Wanås i går. Jag har länge varit nyfiken, ändå inte kommit iväg, men initiativ från nära och kära fick mig så äntligen dit.
SMHI hade lovat fint väder, men i verkligheten regnade det hela tiden. Egentligen gjorde det inte så mycket när det handlar om upplevelserna – dem kunde vi ändå njuta av. I konsthallen fanns vackra och fantasifulla installationer och i naturen olika konstverk och byggnader, röda klot i träden, stegar och annat spännande. Kameran gick varm. Och blöt.
”Den förtrollade skogen” skulle kunna vara överskriften eller presentationen av parken. För det är just så jag upplever den.
En favorit var ”Dining Room” av Melissa Martin. Träden växer rakt igenom stolar och bord och spränger långsamt isär plankorna. Fönster och dörr gör att gränsen mellan ”ute” och ”inne” är tydlig. – det är ett rum man kan gå in i.Vems rum är det? Naturens? Några utflyttade människors? Idag är naturen middagsgästen – vi människor kan bara titta på och låta tankarna färdas fritt. Det finns ju inga svar och tur är väl det.
En annan favorit var klotet som ser ut som om det har kläckts som ett ägg ungefär.
Och kameran – jodå, den torkade upp och fungerade igen senare på kvällen.
Skånska Operan: Den vilseförda på Skolgatan
Den vilseförda. Ja, så heter eller hette Verdis opera La Traviata på svenska. En stackars kvinna som alltså hamnat på fel väg.
Skånska Operan, ett kärt sommarnöje, spelar La Traviata på svenska som årets operauppsättning. Konceptet känner man igen, svensk text, närhet till sångarna och en liten (men naggande god!) orkester som förvånansvärt väl lyckas ge en ”Verdisk” klangbild. Föreställningen jag såg ägde rum i Ungdomens Hus i Malmö under överinseende av Hjalmar Branting som tronar på ena väggen.
Jag har den varmaste beundran för dem som arbetar fram och genomför föreställningarna, ingen nämnd och ingen glömd. Jag tror dessutom att deras föreställningar kan vara en idealisk ingång för den operaovane. Skeendet blir tydligt som i ett kammarspel; sångarna kan variera sin dynamik eftersom orkestern inte har en volym som pressar rösterna utan rimligtvis måste kännas rätt bekväm.
Och så har man en oförställd och medryckande spel- och sångglädje som går över den (obefintliga) rampen!
Och vi, publiken, som nära nog sitter i knät på sångarna – vi har riktigt kul!
Sångsalong på Vallbyfestivalen
Nästa vecka återkommer Vallbyfestivalen, som under förra sommaren tog paus från större evenemang.Till min stora glädje är jag i år inbjuden att medverka som sångpedagog, och kommer att husera i Hammenhög i Kulturum, en centralt belägen lokal nära torget och Jeppsons stora möbelaffär.
Sånglektionerna kommer att pågå i två dagar, och det blir förstås spännande att få se vilka som dyker upp.
Att undervisa innebär ju alltid ett visst mått av improvisation och att fånga bollen i flykten. Men här lär det bli mycket av den varan. eller till och med bara den varan!
Mer om hur det går kommer i bloggen längre fram när jag vet hur det hela avlöpt.
Bonus blir att gå på konsert på torsdagskvällen i Vallby kyrka och bl.a. höra Sjostakovitj. Varje gång jag varit i Vallby på konsert har det varit osedvanligt vackert, och då ligger byn som ett smycke bland fält som står gyllene i kvällssolen. Landskapet är öppet och harmoniskt.
Dagens utflykt till Hammenhög för att titta på lokalen gjorde mig bekant med delar av kulturlivet på Österlen, och jag kan med andra ord avsluta dagen som jag helst vill – med att veta att jag lärt mig något nytt, och är klokare(?) än när jag steg upp på morgonen,
Veckan som gick – Svenskt Näringsliv och Kivik Art Centre
Den gångna veckan präglades av det medialt bevakade/påhoppade/utskrattade utspelet av Svenskt Näringsliv med titeln ”Konsten att strula till ett liv” av Stefan Fölster, Johan Kreicbergs och Malin Salén enligt Svenskt Näringslivs hemsida.
Författarna bekymrar sig över de unga studenternas oförmåga att fatta rationella beslut om yrkesval, deras slalom mellan kurser av olika innehåll och deras utdragna studietider, och förstås över de stackare som väljer ”fel” dvs. något humanistiskt/konstnärligt som kommer att ge dem en osäkrare anställning och en lägre livslön och pension. Det var i slutet av skrivelsen författarna föreslog att studenter på konstnärliga utbildningar skulle få lägre studiestöd än studenter på rätt sorts utbildningar. Detta som ett sätt att få dem att rätta in sig i ledet, förmodar jag.
Det var då det tog hus i helsicke.
Många blev engagerade skrev – en del roligare än andra. I Sydsvenska Dagbladet skrev exempelvis Per Svensson en mycket elegant sågning.
Frågan är väl hur en text som Svenskt Näringslivs släpps igenom.
Kanske är den obehagligaste eftersmaken den att människan reduceras till produkt – en så effektiv produkt som möjligt, som inte förslösar sitt liv med att lära sig något om det som gör oss till människor.
Motvikt till detta deprimerande tankegods blev ett besök på Kivik Art Centre i går. Kanske är det just konstens unika möjlighet att lära oss se på ett nytt sätt, att förstå att våra liv aldrig kommer att bli så där Svenskt-Näringslivs-raka och effektiva. Fantasi, form och natur som det ultimata motgiftet.
I kväll ska jag avsluta med SVT och programmet: Vad är en människa?
Svaret beror nog helt och hållet på vem man frågar.
Operagala från Baden-Baden.
Då och då sänds en operagala i TV, nu senast från Baden-Baden. Fyra framgångsrika sångare, en ung och pigg dirigent och ett repertoarval utan en enda överraskning på hela kvällen. Vem som satt ihop programmet minns jag inte, men uppenbarligen var det någon som antingen för egen del bara kände till standardrepertoaren, alternativt trodde att operaintresserade lyssnare helt enkelt inte skulle överleva att få se och höra något nytt och överraskande och av omsorg om oss skapade en riktig, riktigt slätstruken afton.
De medverkande sångarna tillhör vår tids megastjärnor, men även de hade svårt att fylla operahitsen med äkta entusiasm. Fast det kanske är förståeligt.
När det enda överraskningsmomentet under kvällen består i att de två kvinnliga sångarna bytte till andra klänningar mitt i konserten så är det svårt att uppleva något konstnärligt lyft. Ett klädbyte kan inte ersätta en konstnärlig vilja eller en helhetstanke med programmet.
Tanken infinner sig: tror ansvariga att vi (publiken) inte tål något nytt? Alls? Eller tycker man att operakonsten är så totalt museal så att den lika gärna kan reduceras till vackra toner producerade av vackert förpackade sångare? Som en påse praliner, fast i klingande form? Operapublik lär ju vara konservativ, och är nog ofta det. Men trots allt vallfärdar publik många gånger till banbrytande nya uppsättningar och nya och ospelade verk, så helt otänkbart borde det inte vara att göra något nytt.
Tro mig – vi tål det!
Möte med förhinder
…eller kanske inte, mötet ägde ju faktiskt rum. Det var SAMI:s årsmöte på Nalen i går kväll, och känslan efteråt var sådan att jag inte kunde varken tala eller skriva om det samma kväll. Bristen på möte mellan medlemmar med olika åsikter var monumental, det kändes som om vi stod på olika planeter. Vad som saknades allra mest, och som gjorde mig verkligt ledsen var bristen på respekt för dem som tyckte annorlunda än man själv, och ja, jag HATAR mobbstämning, alldeles oavsett vem som står bakom. Det känns som om det är legitimt att sluta tänka och bara gå med den egna gruppen.
Mötet kommer att fortsätta, vi blev inte färdiga på fem timmar, och jag ser inte fram mot det men kommer att gå dit. Det är viktigt ändå.
Jag avrundade kvällen med att köra några kända romanstexter i Google språkverktyg och lägga upp på Facebook. Det blev hysteriskt roligt och hjälpte något.
Avrundar dagens skriverier med ett par rader av Alf Henrikson:
NYARE SVENSK FILOSOFI
”Trötthet och leda
försvinner på freda
men olust och vånda
är tillbaka på månda”
Just så!
Situation Stockholm
Jag köper Situation Stockholm. Jag läser också Situation Stockholm. Inte av något dunkelt medlidande med de hemlösa utan av intresse och med respekt. Det finns inget ”Tyck-synd-om-oss” i texterna, även om jag inte skulle haft någon som helst svårighet att förstå ett och annat utbrott inför livets orättvisor.
I senaste numret finns det artiklar om olika trossamfund ( men VAR är muslimerna???), och en intervju med Suzanne Osten där hon berättar om sin passion att på scenen levandegöra barns och föräldrars relationer. Det är forskning och konst i skön förening.
Konst och forskning är annars inte det lättaste. Att beskriva vad man gör, att beskriva konstnärliga processer så att det kan ge något litet av det som är essensen och kreativiteten. Annars kan det bli som torkade blommor i förhållande till de levande och doftande.
Sven Kristerssons avhandling ”Sångaren på den tomma spelplatsen” som man kan köpa från Göteborgs Universitet är spännande och välskriven och ger också mig lust att syssla med kartläggning av hur saker och ting förhåller sig i skapandet. Kanske är det nyfikenheten, den ständiga följeslagaren, som måste få sitt. Varje dag.
Kan vi äntligen börja prata om kultur?
Glad och nästan rörd över Juholts start på sitt tal inser jag att det bara var så längesedan detta sades. Att vi inte är konsumenter i första hand, utan levande, skapande människor. Att kulturen lär oss det viktiga om oss själva, våra liv, och våra medmänniskor. Skulle sedan Juholt glömma vad han lovat, får han med mig att göra!
Uppsala i eftermiddags på angenäm skivrelease hos god vän. Tågresan förgylldes av läsning, och plötsligen befinner jag mig i en novell där Niklas Rådström låter John Coltrane, på väg till Milano, under ett oväder hamna i Wien och möta Franz Schubert. Det utspinnner sig ett samtal om vad musik egentligen är.
”Kanske är det vad musik egentligen är. Ett hjärta som vägrar att sluta slå. En ton, en ensam ton bara, som klingar och som aldrig tar slut.”
Just så – låt musiken aldrig ta slut!
- ← Föregående
- 1
- …
- 3
- 4
- 5
- Nästa →
Iwas blogg 