musik
Det är inte på riktigt förrän det är på Facebook
Äntligen!
Så här ser den ut, min lilla bok om sång. Alltsedan jag började skriva under en vistelse på San Michele 2014 har den liksom puttrat lite långsamt i kreativitetens gryta. Det har tagit tid. Mycket tid. Jag har av och till undrat om den blev för lång, eller kanske för kort eller helt enkelt hade fel urval. Men jag har fått hjälp av kloka människor, och insett att sådär totalnöjd blir man väl aldrig.
I början var det lätt att skriva. Lätt och angenämt. Några timmars arbete utomhus varje dag, och resten av dagen avkopplande stunder med andra gäster på San Michele.
Sedan kom jag hem till Sverige och började prokrastinera, alltså skjuta upp till morgondagen eftersom det gick fint att skjuta upp utan att någon jagade mig med blåslampa. Jag skulle arbeta flitigt om sommaren var tillräckligt regnig, tänkte jag. Nåja.
Projektet har räddats av att det ändå har varit roligt, hela tiden, och att jag, när jag väl har kommit igång, haft svårt för att sluta. Någon har sagt att ens vetande är som ett klot – ju större det är, desto större är dess yta mot det okända. Sant är att det är lätt att hamna i sidospår och följdfrågor, och att det alltså kan bli hur långt och ostrukturerat som helst, om man inte ser upp.
Men nu finns boken materialiserad och klar, ”Sångaren och notbilden”, min arbetstitel, som aldrig blev ändrad under dessa sju år. Och så får det helt enkelt vara.
Metoo – från viskningar till rop
Ja, vi har vetat. Men inte allt, inte så mycket, inte så många detaljer.
Den som får höra av en kollega eller en student att det har varit problem med oönskade närmanden från en pedagog, en lärare, en dirigent, regissör eller kollega har bara precis så stor bild av helheten. Hur stort problemet egentligen är syns inte då. Men ja, vi pratar med kollegor ibland, varnar studenter och gör vårt bästa.
Men jag var absolut inte beredd på denna flodvåg av vittnesbörd. Att läsa andras berättelser gjorde mig sorgsen, äcklad och fruktansvärt arg och besviken. I läsningen av anonymiserade berättelser igenkände jag också människor jag har arbetat tillsammans med utan att ana vad de samtidigt gjorde mot andra. Det var svårt att tänka på och svårt att sova efter att ha förstått.
Vad som händer efter Metoo vet ingen av oss. Det är en unik uppslutning omkring uppropet, och berättelserna går inte att ignorera eller stoppa tillbaka i glömskan igen. De finns där, skaver, oroar och pockar på någon typ av handling.
Ingen av oss vill ha häxprocesser eller den rättslöshet som kan råda på nätet, där du är skyldig tills motsatsen bevisats. I rättssamhället är det som bekant tvärtom. Men den som blivit utsatt måste i möjligaste mån få slippa möta den som gjort sig skyldig till övergrepp. Skyddet av den som är utsatt måste gå först och tvinga skolledningar och chefer att agera.
Just det borde inte vara omöjligt. Det finns lagstiftning som har använts vid andra än konstnärliga högskolor, där man har kunnat lösa problemet.
Så jag hoppas, önskar och tror att Metoo-vrålet ska kunna rensa upp i en osund kultur. Att män som inte gillar trakasserier visar det. Och att operasångare fortsätter gå samman och ”sjunga ut ”. Utan rädsla för repressalier.
Sångskolor, sångskolor!
Den här våren har jag pendlat mellan nutid och dåtid, så långt tillbaka som till början av 1800-talet. Man kan ju undra hur kul det är med vad man tänkte om sång då, men det är det! Och även om vi berömmer oss av att tänka historiskt eller försöka uppföra musik någotsånär som den uppfördes när det begav sig, så tycker jag det blir mer och mer tydligt att vi inte gör det. Kanske skulle vi inte gilla det heller?
I morgon kväll har jag fått uppdraget att summera 100 års sångskolor på 25 minuter, och var och en kan väl räkna ut hur mycket det blir utslaget per år. Fast det är förstås inte det som är det viktiga, utan att så gott det går försöka vaska fram intressanta särdrag, konflikter mellan olika ideal och annat som kan förgylla ett årsmötesföredrag i en sångintresserad förening. Helst ska åhörarna bli lagom debattglada efteråt. Så jag laddar, skriver stolpar, läser, pratar för mig själv och försöker hålla mig innanför ämnets gränser. Ämnet 1800-talets sångskolor är tämligen gränslöst, så det är bara att hoppas det bästa. Och till den som tror att det var bättre förr, så kan jag trösta med att det var det inte. Det har nog låtit tämligen förfärligt mången gång, inte minst i kyrkorna. De som levde för sådär tvåhundra år sedan hade aldrig i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig hundratals eller tusentals välsjungande musikskoleelever, där ungdomarna har nått total enighet om vad de sjunger, i vilket tempo det sker och vilka toner som gäller. Så var det inte alltid förr.
Sångskolorna innehöll alltså lite olika saker, beroende på om de hade som syfte att lyfta sångförmågan hos skolbarn eller hos operasångare. Och det finns förresten hur många sångskolor som helst på 1800-talet.
Mitt lilla föredrag heter Från hackskalor till Den yttersta egalité.
Och det är lätt att tro att hackskalor var något negativt. Det trodde i alla fall jag första gången jag stötte på begreppet. Men inte heller det stämmer. Tro mig,1800- talet är himla spännande, som en annan värld!
Om Vadstena Musiklinje, Almqvist och en sturig tysk
Varje gång något viktigt nedläggningshotas, blir man påmind om hur lätt det är att riva ner, och hur oerhört lång tid det tar att bygga upp. I veckan har ett upprop gått ut för att vi som vet hur viktig musikutbildningen i Vadstena är, ska skriva på namninsamlingen, engagera våra vänner och fästa uppmärksamheten på vad som skulle kunna hända. Och det är inte första gången. Kanske är det för att makthavare ser på konst och kultur som en trevlig dekoration vid olika evenemang, eller som något som har med talang att göra och som är så himla roligt att utövarna gärna lever på barkbröd i årtionden bara för att få ägna sig åt det.
Det grundläggande problemet tror jag är att man inte ser konst som kunnande eller kunskap. Det faller under radarn på så vis. Värdet blir då bara ett ekonomiskt värde (hur mycket är jag beredd att betala för den där konserten?) och alltså relativt, eftersom olika människor kommer att ge olika svar på den frågan. Och så blir det reducerat till något som bara har med tycke och smak att göra, ungefär som vilken kaffesort man föredrar.
Man kan ifrågasätta hur mycket kulturarbetare ska ägna sig åt teoretiska resonemang, men några av oss bör nog göra det. Ihärdigt ska vi påpeka att ingen av den musik som förgyller vår tillvaro kommer från ingenstans utan har uppstått utav en kombination av passion och hårt arbete. Och kunskap.
Det här terminen ska jag åstadkomma ännu en musikvetenskaplig uppsats, och än en gång har jag fastnat för en bråkig typ, nämligen Hæffner. Min förre bråkige typ, Arlberg, blev på sin tid ursäktad för sitt beteende med att han kom från Dalarna, och kommer man därifrån är man liksom lite dålig på att kompromissa. Vad man sade om Hæffner vet jag inte riktigt än. Kanske var det att han kom från Tyskland och liksom var lite dålig på att kompromissa? Vem vet?
Jag vet inte så mycket om honom, så jag kan lika gärna vädra mina fördomar offentligt tills dess att jag vet bättre:
1. Han fördärvade psalmsången och gjorde den vansinnigt tråkig, för det fick jag lära mig redan som barn så det är alltså sant.
2. Han fick sparken från det ena jobbet efter det andra. Han fick också sparken av sin fru. Se punkt 3.
3. Han var kolerisk och argsint och allmänt svårbegriplig när han röt på en grötig blandning av svenska och tyska.
4. Som kulturman var han inte i närheten av Hugo Rask i dragningskraft. Ingen Ester trånade där, så vitt jag vet idag.
Men spännande blir det att ta reda på vad som faktiskt hände, för visst gjorde han nytta också!
Och vad Almqvist anbelangar, så har det trevliga inträffat, att mina gamla inspelningar som har legat på en LP har digitaliserats och ingår i Lennart Hedwalls nya bok. I samband med digitaliseringen för cd-n i boken förklarade skivbolaget Bluebell, att vi fick göra precis vad vi ville med inspelningarna. Så då gör jag helt enkelt det! Nu ligger de tillgängliga på min hemsida, så den som vill är välkommen att lyssna.
Vad får opera kosta?
Jag läser i Ystads Allehanda en insändare av Rickard Bark angående en ansökan om pengar till Ystadoperan. Förutom att det bara är sorgligt hela historien med anslagen så får man inte glömma vad Ystadoperan under Bark och Nilzén faktiskt har betytt från 1978 och framåt.
För mig var Ystadoperan ett sommarmåste under många år. Den lilla 1800-talsteatern är en pärla i sig, och extra lockande var det att man bestämde sig för att inte tänka kommersiellt, utan våga satsa på ganska okända verk. Om jag minns rätt så spelades något tidigare i Sverige ospelat verk vartannat år, och de andra åren ett 1900-talsverk. Det betydde att man alltid kom till föreställningen fylld av förväntan och nyfikenhet. Och som grädde på moset fick jag uppleva flera av mina framgångsrika sångarkollegor i början av sina karriärer.
Nu verkar det vara slut. Och visst, jag förstår att det inte går att driva vidare Ystadoperan med den grad av idealitet som var motorn under ett par decennier. Ändå känns det sorgligt att man inte erkänner Ystadoperans betydelse – inte minst som ögonöppnare för okända verk. De som hittade till operan som konstform på grund av Ystadoperan är nu såvitt jag förstår hängivna fans av de digitala operasändningarna. Publiken finns kvar. Det är pengarna som inte finns, men pris och värde är inte samma sak.
Jag kommer ihåg att vi fick fylla i enkäter på teatern för att man skulle se varifrån vi kom, vi som var publik. Och vi var förstås många utsocknes, medan Ystads kommun fick stå för fiolerna. Kanske kan man i en framtid logga in digitalt i sin sommarkommun och betala sin kommunalskatt där, så att man bidrar? Det skulle kännas fint, de skånska kommunerna skulle få ett välbehövligt tillskott, och kanske, kanske, hade Ystadoperan kunnat leva vidare.
Gamle Tandberg – min susande vän.
Det finns saker som jag ständigt skjuter upp. Dit hör det där med att digitalisera gamla rullband. Ibland undrar jag om jag innerst inne när en förhoppning om att det ska visa sig vara omöjligt, så att jag ska slippa.
Vår första rullbandspelare kom i huset precis i början på 50-talet och på de tidigaste inspelningarna låter vi alla väldigt konstlade och allmänt uppstressade. Mamma gillade inte alls mikrofonen och pratade ogärna när den var påslagen, och pappa gjorde små intervjuprogram med oss barn. Frågorna var enkla: -vad har du gjort i dag? -hur har det gått i skolan? -var det roligt?
Inte ens som barn är det lätt att svara något vettigt på det, men det hände att jag gick igång och pratade alldeles ruskigt mycket. För mycket. Det märktes väl mest på min lillebrors avmätta tonfall när det blev hans tur efteråt.
I dag har jag en gammal rullbandspelare kvar – en Tandberg från slutet av 60-talet. Förutom egna gamla band har jag dessutom kvar alla rullband som jag ärvde. Det är där ekvationen inte går ihop, med mindre än att jag lär mig sortera fram det omistliga och slänga inspelningar som ändå finns i Sveriges Radios arkiv.
I dag tänkte jag jobba med att leta upp något gammalt band, hitta en inspelning och digitalisera den. Det blev genast knepigt – en gammal förstärkare som gått bra ihop med gamle Tandberg hade jag lyckats slänga. Till slut lyckades jag ändå koppla ihop saker och ting på ett fungerande sätt, men bara för att konstatera att det lät helt fruktansvärt från de gamla banden. Det gick inte att lyssna på dem över huvud taget. Å andra sidan, sådana där gamla bandspelare är ju gjorda så att man kan fixa en del själv. Efter rengöring av tonhuvudena med tops doppade i bensin, och bortplockande av något skröfs som måste pillas bort med pincett blev det en helt annan upplevelse. Jag fick till min förvåning höra mig själv som 11-åring sjungande ”vintern ra” a cappella i C- dur med start på tvåstrukna C (hej hopp!) och en hel del annat som tilldrog sig under pappas intervjusejourer på Linnégatan.
En ganska tidig inspelning jag själv gjorde med min 60-talsbandspelare var Elisabeth Schwarzkopf när hon sjunger Strauss’ Vier Letzte Lieder. Jag älskade den inspelningen. Nu finns den på Spotify ett musklick bort och jag lyssnade härom kvällen. Det var något som fattades – det lät inte som på rullbandet. Sedan kom jag på det: bandspelaren ger ifrån sig ett litet sus – det gör inte Spotify som är helt susfritt. Men jag saknade just det – det milda suset. Kanske kan man få köpa till lite sus när abstinensen faller på? För hur det än är – min Tandberg är gammal och trött och håller inte i oändlighet. Men susar gör den!
Halvvägs till himlen på skärvor från antiken
Hon är vacker, även om näsan är lite avslagen rent bokstavligt. Marmorn är ljus, och hon ligger på ett bord hemma hos Axel Munthe. Håret är samlat i något som ser ut som en lös knut.
Jag betraktar henne och funderar över hur fort eller långsamt tiden går. Här bland original och kopior av antika föremål känns det inte alls länge sedan vägarna längs berget trampades av romerska fötter där amerikanska och japanska turistgrupper nu går fram. Skönhetsidealet från antiken verkar ändå tidlöst – ansikten och klädsel är vackra även i våra nutida ögon. Bland kejsarbysterna i huset kände jag bara igen Augustus, han som var kejsare vid Jesu födelse. Sedan visade det sig att jag hade fel – bysten föreställde i stället Tiberius, som byggde åtskilliga pampiga byggnader på ön. Och apropå romerska kejsare – den som gillar action, intriger, förgiftningar av närstående (svampstuvning) och andra utstuderade mord får sitt lystmäte genom att följa de makthungrigas väg till de högsta positionerna i romarriket för tvåtusen år sedan!
När man som jag bor på San Michele arbetar man samtidigt med något. I mitt fall läser och skriver jag om uppförandepraxis i sång, och jag har sällan långtråkigt. Gamla sångmästare har undantagslöst mycket att säga om det förfall som ägt rum under deras livstid, och vore det sant, skulle den under hundratals år pågående vokala utförsbacken fört oss till ett läge, där egentligen ingen kunde ta en ton över huvud taget! Så är det självklart inte. Troligen är det väl så, att det vi lär oss som unga blir ett rättesnöre som vi hela tiden jämför med. Allt som avviker är automatiskt sämre. Det gäller säkert både sångskolning och språk, där många i min generation upplever att språket försämras.
I alla fall, jag hittar guldkorn medan jag läser beska och roliga kommentarer. Gamla sångmästare är ofta vältaliga. Och som avkoppling när jag på kvällen kryper upp i soffan i biblioteket i gästbostaden har jag Romarinnor och romare av Tore Janson.
I Axel Munthes hus som är museum idag lever antiken sida vid sida med inredningsideal från förra sekelskiftet – stora tunga mörka möbler mot italienskt vita väggar. Utanför själva huset finns gott om antika och nyare föremål föremål och till och med en sfinx! Och apropå Munthe – det var ju en släkting till honom som var förmyndare till Jenny Lind.
Men kvinnan på bilden, hon som jag inte vet vem hon har varit, får vara dagens tema. Vacker och något kantstött påminner hon oss om att det inte är det perfekta som är det vi uppskattar mest – det är i stället det som både hos ting och människor bär spår av liv och tid.
”Till en näktergal i Malmö.” Från Gullbergs poesi till persisk sång vid Röstforums årsmöte i Malmö 2014
När Christian Fex läste Gullbergs dikt om näktergalen i Malmö var det helt knäpptyst i rummet. Vi var många som satt och nästan höll andan, ditlockade av programmet som präglades av den kreativitet som gått som en röd tråd igenom hela förberedelseprocessen. I Malmö hade man också hittat det rätta stället att ha mötet på, gamla Mazettifabriken vid Bergsgatan i Malmö, det som numera heter Inter Arts Center och har en svag doft av choklad.
Avskalad inredning och ett konferensrum med röda väggar inramade glada återseenden och möten med helt nya medlemmar. Och så de viktiga volontärerna, smörjoljan i maskineriet, utan vilka inget hade fungerat som tänkt! Vi fick massor med kaffe, frukt och en storstilad buffé på lördagskvällen.
Vad handlade årets Röstforum om? Jo, om användningen av bröstkorgen i klassisk bel-canto-sång, rörfonation (MYCKET i ropet idag), utbildningen av förskollärare i barnsång, om formellt och informellt ledarskap i kör och om rumsakustik (jag fick lära mig något för mig helt nytt: att akustiken i skogen är fantastiskt bra för hörbarheten i talet). Vi lyssnade på textinterpretation, hade köruppvärmning och paneldebatt om röstträning i kör. Vi testade gospelsång, övertonssång och persiska kvartstoner, dock inte samtidigt. Vi fick uppsatser om röst presenterade för oss.
Samtidigt har vi i och med dagens årsmöte lämnat föreningsformen och blivit ett förbund. Eller som Christer Leopold formulerade det när han hjälpte oss i styrelsen att se skillnad på förening och förbund: en förening är som en båt – ett förbund är som en hel flotta.
Och nu har jag med vemod och med saknad lämnat styrelsen. Samtidigt var det hög tid och kanske också precis rätt tid. I stället ska jag jobba med Röstläget så att vi får in texter som kan publiceras i höstnumret. Då blir det dags både att minnas skimret från aprildagarna på IAC och att se fram mot nästa stora möte och nästa vår.
Klassisk sångteknik del 2: Lär dig drilla som Jenny Lind
Den 16 mars 1914 skrev Gillis Bratt en lång kommentar till ett brev om sångteknik skrivet av Jenny Lind 1868. Hon hade blivit uppmanad att beskriva hur hon gjorde, hur hon tänkte och hur hon lärt sig sjunga.
Bratt ser henne som en av de största konstnärerna, men är samtidigt kritisk mot hennes röst, som han beskriver som skadad redan från tidiga år. Det är tydligt att han försöker balansera sin kritik – Jenny Lind var ju en ojämförligt stor artist. Man får också känslan av att han en aning stör sig på att hon i så hög grad ser sången byggd på intuition. Han var angelägen om att allt skulle kunna förklaras fysiologiskt och vetenskapligt medan hon kunde uttrycka sig så här:
-”Sångundervisningen är öfveralt miserabel. Jag har lärt mig själf att sjunga. Blott få saker kunde Garcia meddela mig – han förstod ej min individualitet – men det var så godt det – hvad jag synnerligast behövde veta voro 2 a 3 saker – ock dem hjälpte han mig med – resten visste jag sjelf – ock fåglarne med vår Herre till sångmästare gjorde det övriga.”
Bratt, som nog tycker hon kunde varit lite generösare mot alla sina lärare skriver i sin tur:
” – Omedelbart sticker hennes starka övertygelse i ögonen, att hon lärt sig i det närmaste allting själv genom eget arbete och trägna övningar. Oavsett om detta nu är rättvist mot alla dem, som lagt ner stor omsorg på hennes utbildning (Croelius, Berg, A.F. Lindblad, Garcia), så torde det sannolikt vara dessa oupphörliga och kanske icke alltid hälsosamma övningar, som gjorde hennes röst i förtid sliten.”
Fast i en annan mening säger han att hennes problem förmodligen grundades mycket tidigare, under tidiga tonår, när hon var tvungen att prestera på scenen.
När man läser ett brev av Jenny Lind hoppas man förstås på att få några häftiga tips. Och det får man! Problemet för min del är att jag inte förstår vad hon menar. Ta t ex det här med att öva drillar (absolut obligatoriskt för vissa typer av röster). Vi som sysslat med det här har säkert de flesta av oss utgått från övningar med snabba förflyttningar mellan två näraliggande toner. Och så småningom når man, om gud vill, fram till den där åtråvärda drillen. Men Jenny Linds recept behöver jag hjälp med att förstå.
Här kommer det i alla fall saxat ur brevet som en fortsättning på en beskrivning av hur man övar portamento:
– ” …Och tvärtom bindes nedåt drillen är ett alldeles egendomligt studium helt simpelt. Den lärde jag mig totalt ensam. I drillen är den öfversta noten hufvudsaken emedan den har samma svårighet – som när man vill hoppa uppåt nedifrån. Den nedersta tonen af drillen går af sig själf sedan den blifvit öfvad i sammanhang med den öfre. Drillen ska slås, ej sjungas. Det slaget fås ej på annat sätt än så här (ex) d.v.s. denna intervall – stora eller lilla secunden (denna sednaste svårare än den stora) är den sista öfningen för drillen. Den egentliga drill-öfningen bör börja med Octaven och så vidare, tills man kommer till lilla secunden (ex) den understa noten skall bara hänga i luften, men dock noga vidröra den ton man ämnar beröra, båda tonerna i drillen måste ledas, men den nedersta släppes af ok den öfversta hålles fast. Till slut blir det ett slag af – ok detta slag måste då repeteras. Denna öfning kan genast börjas med, ty ingenting stärker så för coloratur – portamento – piano som denna drillöfning då den göres rätt. Men den är ej lätt att med bläck och penna beskrifva. Sjunga en octave och binda upåt ok blott låta tonerna hänga tilsammans icke upphöra vid nedåtgåendet – är så nära jag kan beskriva:”
Här hänger jag bara delvis med, det måste erkännas. Portamentot är jag väl med på, och kanske till och med drillen som till att börja med övas med en oktavs fallhöjd. Och därefter upprepningar av frasen på två toner, om och om igen, om det nu är så hon menar. Man kan ju alltid testa. Sedan är det svårare att följa resonemanget för oss som inte är ruggigt intuitiva när det gäller det tekniska och som aldrig i livet hade klarat oss utan våra kloka pedagoger. Men det vore så kul om någon kunde klura ut vad hon menar, och om det möjligtvis bara är så att det ser krångligare ut än det är.
Dags alltså för vilda vokala experiment hemma och i studion! Vi får se vad som kommer ut. Kanske något helt nytt eller helt gammalt? Kanske en 1800-talsdrill – à la Jenny Lind?
Om stöld, lån, eller bara lite hederlig inspiration kl 03.37
Då och då reser jag till Arvika för att lära mig om komposition.
Det är en sällsam upplevelse att skriva musik. Sällsam och uppslukande. Ofta märker jag inte att det har gått flera timmar förrän jag känner att ögonen svider och jag har vuxit fast i stolen och i tankarna.
Det finns förstås mycket gemensamt med att skriva text, men när det gäller musik är jag mycket osäkrare på vad som är min stil, och om jag över huvud taget har någon. Som sångare är det så självklart att rösten är unik och även det personliga uttrycket, men när man ger sig på något helt nytt och bara är nybörjare, så inser man vilken lång väg det är att gå.
Jag har inte alls behövt träla med kontrapunktövningar och andra nyttigheter. Skönt, egentligen! Jag får vila på gamla bortglömda lagrar och hoppas att något sitter där. Bach och Palestrina vakar väl över mig. Eller?
Nåja, jag har så fria händer att jag ibland inte vet vad jag ska börja med. Ibland vaknar jag (som i morse) runt halv-fyra-tiden med idéer som trängs och väsnas. Problemet är: vems idéer?
Mina? Någon specifik komponists? Allmängods? Stöld? Lån? Och varför känns den där frasen så bekant? Aha! – stulen från Samson et Dalila!!
Jag minns att pappa en gång berättade att han hade fått en sådan lysande musikalisk idé. Han var verkligen glad över den. Åtminstone tills han upptäckte att det var ledmotivet i Chaplins ”Rampljus”.
Nå, den hann aldrig bli publicerad, så ingen skada var skedd.
Jag har haft en föreställning om att inspiration (i den mån den existerar) kommer flytande ner ovanifrån som en blid ström av goda infall. Verkligheten är mer osövd, svettig och fylld av osäkerhet. Vad är en bra idé? Egentligen?
Fast ibland lägger jag rubbet åt sidan. Det är alldeles för mycket annat som måste tas om hand. Livet sköter sig inte själv. Ändå kan jag komma på mig själv med att stå i Coop Extra, stirra på de omogna med vackert röda jordgubbarna tills någon knuffar på mig och fundera på om jag borde ta bort eller lägga till några takter i det där stycket jag håller på med. Eller om jag skulle arbeta om slutet (att få till ett slut är lite knepigt och borde faktiskt kräva en alldeles egen kurs).
Då och då reser jag till Arvika. Gissa om det är värt det!
Iwas blogg 