musik
Att vara med uppsats
I min hjärna finns en speciell avdelning som just nu mest är en degblandare – vissa ingredienser vänds runt och bearbetas för att bli smidiga och kunna jäsa upp till rätt format (något som alltför ofta tyvärr misslyckas när det gäller mer ätbart bröd). Så här långt har jag kommit: jag har bestämt ämne, jag har börjat skapa text, jag har börjat försöka strukturera det hela. Jag har börjat bli nervös. Ämnet är roligt, jag har valt det alldeles själv och gillar både tonsättaren och verket.
Nu återstår förutom själva skrivprocessen en hel del fotarbete för att få fram mera matnyttigt om hur verket i fråga har spelats och mottagits. I morgon bär det av till KB som inrymmer ljud-och bildarkivet. Spännande!
Kontakt måste tas med förlaget så att jag får veta om jag kan använda partituret på bild i min uppsats. Frågeställningar måste vässas och göras akademiskt användbara. Och uppsatsen/brödet ska jäsa.
Vad det blir när det blir färdigt? – jo just en liten uppsats om ”Stamp Music”
Holländarn
Just nu ägnar jag mig åt tonsättaren Ingvar Lidholm. Mest för att jag ska skriva en liten uppsats om Stamp Music, men också för att det ger mycket. Hans opera Holländarn från 1967 fick pris i Montreux och man kan avnjuta den på DVD. Hur har den stått sig? Förvånansvärt väl tycker jag. Bildspråket låg säkert i framkant på den tiden, men är fortfarande fint. Jag gillar dessutom svartvitt, och Erik Saedén och Elisabet Söderström är fenomenala.Musiken är både enkel och komplicerad, och trots atonalitet upplever jag fraserna som extremt sångbara. Man kan alltid lyssna efter det som inte sjungs, men tydligt framsägs av orkestern. När relationen mellan Holländarn och Lilith börja gnissla, så hör man känslorna. Desperation och kyla kommer nära.
Men musikaliskt fick Jussi Björling avsluta min dag med ”Di quella pira”. Sång på liv och död – helt som det ska vara!
Passionsmusik
Det är ett privilegium att gilla klassikerna också – det blir ett så stort spektrum av uttrycksmedel jag kan välja mellan när jag går på konsert! Den gångna kvällen var behaglig med Buxtehudes Membra Jesu Nostri i S:ta Eugenia kyrka. Musiken är inte dramatisk i stora uttryck, men använder sig av att variera och att återknyta så att man som lyssnare känner igen sig.
Vokalensemblen med många vackert klingande röster blir en tidsmaskin och jag kan försvinna en stund i en meditativ känsla. Kanske lät det sådär? Eller kanske inte? Hade han kvinnor i kören? Jag vet inte, men hade gärna smugit in och lyssnat en stund när det begav sig sådär 1680.
Tidiga minnen av Buxtehudes orgelmusik har jag från Oscar Fredriks kyrka på 50-talet. Han spelades ganska ofta, och jag tror att hans musik förekom varje Kyndelsmässodag. Jag gillar honom.
Tack för i kväll, Dietrich!
Uttrycksfull sång
…var temat idag på Singers Studio. Vad är det som får oss att uppfatta att sången är uttrycksfull, och att vi utan problem tolkar vad sångaren menar?
Johan Sundberg berättade och visade på de olika parametrarna. När vi som sångare avlägsnar oss från den exakta nottolkningen med små tempoförskjutningar, dynamiska variationer och diverse annat, så börjar framförandet att ”leva.”
Hur gör man då som sångare för att nå det optimala uttrycket? Hur ska det vi gör bli fängslande för dem som lyssnar?
I eftermiddagens masterclass med Håkan Hagegård plockade han varsamt bort det ”onödiga”, det arbete som sångare så gärna gör på varje ton, och som stör både uttryck och intryck. Schubert får enkelhet och visartad sångbarhet, och Alban berg avslutar eftermiddagen med nr.1 av ”Sieben Frühe Lieder” med text av Carl Hauptmann.
Dämmern Wolken über Nacht und Tal,
Nebel schweben, Wasser rauschen sacht.
Nun entschleiert sich's mit einemmal:
O gib Acht! Gib Acht!
Weites Wunderland ist aufgetan.
Silbern ragen Berge, traumhaft groß,
Stille Pfade silberlicht talan
Aus verborg'nem Schoß;
Und die hehre Welt so traumhaft rein.
Stummer Buchenbaum am Wege steht
Schattenschwarz, ein Hauch vom fernen Hain
Einsam leise weht.
Und aus tiefen Grundes Düsterheit
Blinken Lichter auf in stummer Nacht.
Trinke Seele! Trinke Einsamkeit!
O gib Acht! Gib Acht!
Carl Hauptmann - så här såg han ut!
Något nytt varje dag
Det har funnits perioder, när jag haft som mål (och mestadels lyckats också) att lära mig något nytt varje dag, något som jag inte kunde när jag gick upp på morgonen. I går var det så – jag lyckades förstå ett amerikanskt system från 60-talet som man kan använda för att analysera atonal musik. Det innebär en del pyssel med tonklasser (också det ett begrepp jag slapp lära mig förr i tiden), klassificera intervallen mellan tonerna, hitta bästa varianten av tonklasserna vända upp och ner på hela härligheten och sedan rätt igen. Därefter dyka ner i en tabell och fiska upp en sifferbeteckning.
Detta tyckte jag att jag förstod i går. I morse kändes det mest som önsketänkande.
Men mitt studerandeliv innebär nog faktiskt att jag får min önskan uppfylld. Varje kväll är det någon ny kunskap som trängs med allt det gamla i ett välfyllt vindsförråd.
Avslutar med ett ordspråk från min kalender:
”Den som säger att det är omöjligt ska inte avbryta den som håller på att göra det.”
Spotify och jag
Till Spotify har jag ett förhållande, jag såsom de flesta. Det som framför allt fick mig att gå igång var att jag upptäckte att jag kunde ägna mig åt hejdlösa nostalgitrippar när det gäller musik. Återupptäckten av musik jag gillade i tidiga tonåren fick mig att sitta länge framför datorn. Mina musikminnen är en hejdlös mix av allt möjligt – de klassiska rötterna finns där, men även rockmusik, storbandsjazz under gymnasietiden, amerikanska protestsånger från slutet av 60-talet och skalder/vissångare som Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström, som också hörde till mina sena gymnasieår.
I kväll botaniserar jag igen på Spotify för att se om Arnold Schönbergs ”Farben” månne finns där. Och verkligen, det gör den! Lyssnar och tycker det är häpnadsväckande musik.
Sedan letar jag upp Harry Arnold, han med radiojazzbandet, som jag lyssnade till på radio i början av 60-talet. De bästa låtarna spelade jag in på rullband och sparade. Bandspelare hade vi haft hemma sedan början av 50-talet, när pappa kom hem med en Grundig som faktiskt fungerade åt båda hållen, om jag minns rätt. Nåväl, Harry Arnold låter som jag minns, och det är härligt med något som ger samma känsla nu som då. Jag flyttar mig tyngdlöst mellan mina åldrar med musiken som tidsmaskin. Och när jag hör ”Stand by!” vet jag att programmet strax ska börja.
Kan vi äntligen börja prata om kultur?
Glad och nästan rörd över Juholts start på sitt tal inser jag att det bara var så längesedan detta sades. Att vi inte är konsumenter i första hand, utan levande, skapande människor. Att kulturen lär oss det viktiga om oss själva, våra liv, och våra medmänniskor. Skulle sedan Juholt glömma vad han lovat, får han med mig att göra!
Uppsala i eftermiddags på angenäm skivrelease hos god vän. Tågresan förgylldes av läsning, och plötsligen befinner jag mig i en novell där Niklas Rådström låter John Coltrane, på väg till Milano, under ett oväder hamna i Wien och möta Franz Schubert. Det utspinnner sig ett samtal om vad musik egentligen är.
”Kanske är det vad musik egentligen är. Ett hjärta som vägrar att sluta slå. En ton, en ensam ton bara, som klingar och som aldrig tar slut.”
Just så – låt musiken aldrig ta slut!
Efter festen
Lyckad middag med en av mina styrelser i fredags. Njuter fortfarande av eftersmak och blommor.
Annars tillbringat kvällen med storheter som Sibelius och Stravinsky. Och avrundar kanhända med att skapa en Facebook-grupp åt sångpedagogförbundet.
Våren är här!
”Bara den som ser det osynliga kan åstadkomma det omöjliga”
Ibland tror jag att jag älskar bra citat! De där som får en att känna att man har hela världens samlade vishet i sin hand. Senaste fyndet (rubriken här ovan ) hittade jag under ett tvådagars symposium om hjärnan och kreativitet.
Något är det med sådana symposier som gör en helt utmattad i alla fall. Det är kanske ansträngningen att inte missa så mycket som ett kommatecken…
En av presentationerna handlade om mycket starka upplevelser av musik. Berättelserna om upplevelserna blir också starka och gripande. Musik blir det ju först i hjärnan, och den verkar kunna göra musiken utan yttre stimuli och dessutom kunna tolka den på ett mycket kreativt sätt.
Kreativiteten lever och frodas under bra och tillåtande omständigheter. Vad vi bör portförbjuda är bara kritik under det skapande skeendet och bli det vi är – den lekande människan (homo ludens).
Veckans konsert – dagens njutning!
Visst älskar jag Tjajkovskijs femma, och särskilt när den framförs med Gergiev och Marinskijteaterns orkester! Och lite älskar jag också SVT Play, bara för att det finns, så att en alldeles vanlig onsdagskväll kan få en guldkant.
I morgon ska jag ägna mig åt seminarier om musik och kreativitet på Södertörns Högskola. Ser fram mot det….
- ← Föregående
- 1
- …
- 7
- 8
- 9
- Nästa →
Iwas blogg 