retorik

Kan en kurs förvandla en tafflig amatör till ett fullblodsproffs?

Publicerat den Uppdaterat den

Mina kursböcker
Mina kursböcker

På en säng ligger ett antal kursböcker. De ingår i höstens projekt, en kurs i journalistik,  som under en termin ska låta mig nosa på diverse olika genrer inom skrivandet. Arbetsuppgifterna är mestadels roliga att ge sig i kast med. Vissa saker är förstås lite svårare, exempelvis sånt som att höra av sig till myndigheter och be om handlingar. Det kan jag dåligt – jag tycker bara att jag stör, och eftersom det inte är ”på riktigt” så skäms jag för att ta upp andras tid med struntsaker. Däremot har det varit  jätteroligt att skriva en nyhetsartikel som innebar att jag fick åka till Stockholms Tingsrätt och sitta med på en rättegång om grovt skattebrott. Mycket intressant faktiskt. Jag lärde mig en hel del bokföringsknep som jag aldrig kommer att tillämpa, och det är nog lika bra det. Helst hade jag velat vara med på tingsrättsförhandlingen om terroristbrott med Rakhmat Akilov också, men man kan inte få allt, och alla riktiga proffs och jag blev utslängda efter någon minut bara.

Varför gör jag då det här?

Jo, sedan några år är jag redaktör för Röstläget, Röstforums medlemstidning. Det var inte så att jag var särskilt kvalificerad när jag började, snarare tvärtom. Så känslan av att jag nog borde göra något åt det infann sig efter ett tag. Och efter två misslyckade försök att komma med på en distanskurs i journalistik vid Karlstads Universitet, så gick det slutligen vägen i höstas.

Så nu gör jag skrivläxor för kursen varje vecka, nyhetsartiklar, notiser och personresearch. Allt lämnas in elektroniskt, och egentligen saknar jag att inte se någon av lärarna någon enda gång.

När jag försöker omsätta det jag lärt mig och skriver för Röstläget blir det mestadels referat av möten och program och ibland utskrifter och sammanställningar av inspelningar. Till vårnumret ska jag försöka få till någon intressant intervju. Till den som vill läsa kan jag bara säga: välkommen att gå med i Röstforum! Det är rekommendabelt av en massa skäl.

Framsida Röstläget.
Framsida Röstläget.

Nu i kväll skickade Bokus en förfrågan om jag ville recensera en av kursböckerna. Svaret är nej. Läsläxorna hoppar mellan olika böcker och avsnitt och det blir nästintill omöjligt att säga något vettigt om en viss bok utan att sätta sig ner med den ett varv till. Det överlåter jag till någon som tycker det är kul att sätta poäng. Jag klarar mig så bra utan. Jag skriver hellre en stump: ett referat, en liten artikel eller en puff för ett kommande program.

Annonser

SSTPF- dag på Estniska huset

Publicerat den Uppdaterat den

Sång- och talpedagoger har mycket att tala om. Vi är ingen stor samling, men engagerad.
En stor del  av den här årsmötesdagen gick i alla fall i talets tecken – talrösten i det lilla och det stora rummet, textmedvetenhet hos sångare genom ordagranna översättningar och en bok i talteknik av en av våra medlemmar. Egentligen en ganska stor kontrast till de sångpedagogiska diskussioner som annars oftast dominerar.
I vår fyller vi 80 år som äldsta sångpedagogförbundet i världen. Något att fira, med andra ord, och kanske samtidigt dags att lufta vår historia, både den bättre och den mindre ärorika.
Når David Jones hade masterclass på Operahögskolan häromsistens så anknöt han till förra sekelskiftets svenska sångteknik som den utvecklade sig och påverkade den undervisning som bedrevs när vårt förbund bildades 1933. Gräver man bakåt i tiden för att söka ursprunget så hamnar man hos Fritz Arlberg och hans elever och lite senare Gillis Bratt, vars inflytande verkar ha varit enormt. Han undervisade både talare och sångare, och även dåtidens blivande lärare verkar ha fått en duvning talteknik.

Gillis Bratt, en av de stora.
Gillis Bratt, en av de stora.

I min bokhylla har jag boken Talröstens Fysiologi ur Pedagogisk Synpunkt, där den trängs med en hel del andra röstböcker från samma tid. Det är små tunna, slitna  böcker som jag ärvt – små guldgruvor för den som vill veta hur man undervisade förr.
Bratt gör upp räkningen med alla felaktiga företeelser han har råkat på, men skriver framför allt om hur han vill ha det i stället. Andning, artikulation och resonans är centrala begrepp, och även om mycket känns gammaldags i beskrivningen, så blir jag imponerad av den möda han gör sig för att vara tydlig.

Oj, hur kan det här låta!
Oj, hur kan det här låta!

Vem som står för illustrationerna i 1922 års upplaga vet jag inte, men men jag KAN bara inte motstå den här stackars mannen som knappast lär få ur sig något avspänt läte i den positionen.
Ja, sång- och talpedagoger har mycket att tala om. Både idag och säkert de närmaste 80 åren!

Flicka med fiol

Publicerat den Uppdaterat den

I en låda märkt ”Bilder” hittar jag den. Bilden på flickan med fiolen.
Den är tagen hemma på Linnégatan i Göteborg någon gång i slutet på 50-talet, när jag hade hållit på att spela några år.

Fiolen och jag.
Fiolen och jag.

Upprinnelsen till fiolspelet var lite speciell – en gång i veckan gick jag på Dalcrozerytmik, och en dag fanns där en gäst, en ung italiensk dirigent som hette Pierino Gamba. Han var i tjugoårsåldern  och hade slagit igenom redan som liten grabb med dirigentbegåvning och kortbyxor.
Han var väldigt stilig i mina ögon, och när han av okänd anledning föreslog att jag borde börja spela fiol, så blev det så.
Jag spelade under några år tills det tog slut utan att någon hemma protesterade. I normala fall blev jag ständigt påmind att jag skulle öva, men som jag minns det var det ingen hemma som saknade mitt fiolspel den dagen jag gav upp.

Att jag över huvud kom att tänka på bilden med fiolen berodde på mitt ivriga letande efter ett riktigt bra ämne till mitt avslutande tal på retorikkursen. Efter diverse fantasifulla idéer har jag landat i att jag ska tala om retorik(!) och musik och knyta ihop den säcken.

Francesca och lutan.
Francesca och lutan.

 

Till hjälp ska jag ta Giulio Caccinis dotter Francesca – en annan tonsättardotter med rött hår och flätor. Även hon sjöng och spelade att antal instrument, och inte nog med det, i vuxen ålder var hon den första kvinnan som komponerade en opera.  Den fick titeln ”Ruggieros befrielse.”
Dessutom förtäljer Wikipedia att hon har en krater på Venus uppkallad efter sig. Inte illa!

Någon opera har inte jag skrivit än – det projektet ligger i framtiden. Men fiolen har jag faktiskt kvar, och vem vet, den kanske bara längtar efter att bli spelad på!

Om ”actio” i retoriken.

Publicerat den Uppdaterat den

Föreläsningen är nästan slut och vi alla i föreläsningssal fem är en aning trötta.
Då händer det.
Föreläsaren försvinner in bakom en skärm medan hon fortfarande pratar. Efter någon minut är hon tillbaka, nu i topp och kort kjol i stället för svarta långbyxor och en tunn kavaj. Hon hänger på höften, ler tveksamt, drar och pillar i håret och ger oss en oförglömlig demonstration av hur man snabbt kan sänka sin status som talare och gå från att vara subjekt till objekt.
Det är nog ingen av oss som glömmer den här demonstrationen – den är förmodligen effektivare för att stanna i minnet än åtskilligt läsande om samma sak.
Det var alltså ”actio” vi talade om igår – den delen av retoriken som handlar om själva framförandet och vad vi gör med vår kropp och vår röst.
Det är inte heller så enkelt som att man alltid ska sträva efter att vara subjekt och högstatus – det finns en del att tjäna på att förflytta sig mellan de olika positionerna.
Fast det tyckte inte Quintilianus, en av de största under romartiden. Han ansåg att man alltid skulle behålla en hög status. Å andra sidan skulle en talare vara en ”vir bonus” , en människa med god karaktär och vandel. Ett föredöme, med andra ord.

Marcus Fabius Q, ständigt aktuell.
Marcus Fabius Q, ständigt aktuell.

Själv har jag förmånen att få öva mig i talekonst redan i helgen – både på Singing-in-the-brain– seminariet på SMI och på SSTPF-stämman dagen därpå. Nu ser jag verkligen fram mot det! Och jag ska sända Quintilianus en tanke medan jag försöker vara en ”mulier bona!”