sång
Det är inte på riktigt förrän det är på Facebook
Äntligen!
Så här ser den ut, min lilla bok om sång. Alltsedan jag började skriva under en vistelse på San Michele 2014 har den liksom puttrat lite långsamt i kreativitetens gryta. Det har tagit tid. Mycket tid. Jag har av och till undrat om den blev för lång, eller kanske för kort eller helt enkelt hade fel urval. Men jag har fått hjälp av kloka människor, och insett att sådär totalnöjd blir man väl aldrig.
I början var det lätt att skriva. Lätt och angenämt. Några timmars arbete utomhus varje dag, och resten av dagen avkopplande stunder med andra gäster på San Michele.
Sedan kom jag hem till Sverige och började prokrastinera, alltså skjuta upp till morgondagen eftersom det gick fint att skjuta upp utan att någon jagade mig med blåslampa. Jag skulle arbeta flitigt om sommaren var tillräckligt regnig, tänkte jag. Nåja.
Projektet har räddats av att det ändå har varit roligt, hela tiden, och att jag, när jag väl har kommit igång, haft svårt för att sluta. Någon har sagt att ens vetande är som ett klot – ju större det är, desto större är dess yta mot det okända. Sant är att det är lätt att hamna i sidospår och följdfrågor, och att det alltså kan bli hur långt och ostrukturerat som helst, om man inte ser upp.
Men nu finns boken materialiserad och klar, ”Sångaren och notbilden”, min arbetstitel, som aldrig blev ändrad under dessa sju år. Och så får det helt enkelt vara.
Metoo – från viskningar till rop
Ja, vi har vetat. Men inte allt, inte så mycket, inte så många detaljer.
Den som får höra av en kollega eller en student att det har varit problem med oönskade närmanden från en pedagog, en lärare, en dirigent, regissör eller kollega har bara precis så stor bild av helheten. Hur stort problemet egentligen är syns inte då. Men ja, vi pratar med kollegor ibland, varnar studenter och gör vårt bästa.
Men jag var absolut inte beredd på denna flodvåg av vittnesbörd. Att läsa andras berättelser gjorde mig sorgsen, äcklad och fruktansvärt arg och besviken. I läsningen av anonymiserade berättelser igenkände jag också människor jag har arbetat tillsammans med utan att ana vad de samtidigt gjorde mot andra. Det var svårt att tänka på och svårt att sova efter att ha förstått.
Vad som händer efter Metoo vet ingen av oss. Det är en unik uppslutning omkring uppropet, och berättelserna går inte att ignorera eller stoppa tillbaka i glömskan igen. De finns där, skaver, oroar och pockar på någon typ av handling.
Ingen av oss vill ha häxprocesser eller den rättslöshet som kan råda på nätet, där du är skyldig tills motsatsen bevisats. I rättssamhället är det som bekant tvärtom. Men den som blivit utsatt måste i möjligaste mån få slippa möta den som gjort sig skyldig till övergrepp. Skyddet av den som är utsatt måste gå först och tvinga skolledningar och chefer att agera.
Just det borde inte vara omöjligt. Det finns lagstiftning som har använts vid andra än konstnärliga högskolor, där man har kunnat lösa problemet.
Så jag hoppas, önskar och tror att Metoo-vrålet ska kunna rensa upp i en osund kultur. Att män som inte gillar trakasserier visar det. Och att operasångare fortsätter gå samman och ”sjunga ut ”. Utan rädsla för repressalier.
För vi ses väl på ICVT?
Att det blir en internationell sångpedagogkongress i Stockholm i sommar är det många som vet. Men inte alla. Den som snabbt vill sätta sig in i vad det handlar om går till https://icvt2017.com och blir lite klokare, och den som vill anmäla sig har fortfarande en chans. Det går fint att köpa dagspass om man vill, och för att veta om man vill tar man sig en titt på programmet. Man behöver inte vara medlem någonstans heller, det är bara att anmäla sig.
Vi är många som kommer att medverka, och det enda negativa med det är väl att man missar någon annans kolossalt spännande presentation som äger rum samtidigt. Det är precis som vanligt, med andra ord. Under de år jag sjöng på Operan var jag ruskigt dålig på att gå på konserter själv, helt enkelt för att de lediga kvällarna under perioder var så få.
Men nu sitter jag hemma och förbereder. Det ska powerpointas, och på hygglig engelska dessutom. Det som är svårast med det är när man ska välja ett av flera tänkbara uttryck och känner sig osäker på de där fina nyanserna. Klavertrampet känns inte så långt borta, men jag hoppas förstås på lyssnarnas orubbliga välvilja.
Jag ska göra två föredragningar, en om Hiller och en om Levande musikarv, och jag sitter här och provpratar för mig själv och spelar in för att få en bild av hur det låter. Inspelningen raderar jag sedan kvickt som ögat innan jag har lyssnat, för jag vet precis var jag började staka mig och svära högt. Hjälpen är Google translate och Longman Dictionary of Contemporary English, New Edition från 1987. Och djupandning.
Lika nervös som man kan bli vid tanken på att det kommer någon som vill lyssna, lika jätteglad blir man ju när någon gör det. Så välkommen!
För vi ses väl på ICVT?
Eurovox 2015. Resedagbok.
Onsdag den 17 juni.
Jag vaknar tidigt. I dag ska jag resa till Riga. Det gäller att bli klar med allting, så att packningen inte sker i sista minuten. Jag kollar biljetterna. Verkar OK, faktiskt. Jag kollar klockan. Den är 07.10. Planet går kl. 15.
Jag kollar passet för att se att det kommit med. Det är ruskigt dyrt med engångspass. Allt ser bra ut.
Jag tömmer resväskan för att se efter om mobilladdaren och kameraladdaren kommit med. De ligger längst ner. Allt under kontroll. Jag packar om.
Jag kollar biljetterna.
Vankar runt i lägenheten och vattnar för säkerhets skull blommorna som håller på att dö av för mycket vatten.
Kollar om passet har gått ut. Det har det inte. Visserligen går tiden fort ibland, men ett pass som utfärdades i mars 2015 är fortfarande giltigt.
Jag kollar…..
Ungefär så där går det på i en nervös uppladdning innan jag ger mig av i sanslöst god tid till Arlanda.
Och sedan blir allt bättre!
Jag ska ju resa till Riga, där jag aldrig varit och dessutom ska jag vara deltagare utan personligt ansvar i Eurovox, europeiska sångpedagogers stora träff.
Flygresan är bekymmersfri, jag träffar en god vän på flygplatsen som också är i Riga i samma ärende som jag. Vi är sådana där som kommer dagen före. Men det är bra.
Kvällen avrundas med en god bouillabaise och småprat på en uteservering mitt emot Musikakademin där vi ska vara nästa dag.
Torsdag den 18 juni.
Vaknar och inser att det småregnar. Förmiddagen är ledig, så jag travar runt i gamla stan i Riga och njuter, regnet till trots. Det är verkligen fint utom domkyrkan som rent ut sagt är tråkig. Vad man betalar entré för att se är en gåta.
Därefter dags att gå till Musikaliska Akademin. Med namnlapp på blusen orienterar jag mig mellan kända och okända deltagare, och efter en liten körkonsert håller talpedagogen Kristin Linklater ett lysande inledningsanförande. Därefter följer annat smått och gott med en workshop bland annat.
Sedan är vi i gång!
De som vill går på operan den kvällen. Själv följer jag med till en folkloristisk pub. Gott öl, god mat och trevligt stimmigt. Levande musik i form av en dragspelare och en violinist går runt och vill ha igång oss med valfria folksånger. Vid mitt bord är vi lite olika folk men lyckas i alla fall enas om ”Vem kan segla.” Den finns inte bara i Sverige tydligen.
Fredag den 19 juni
Dagen inleddes med ett pass i gympasalen där vi skulle befria våra röster. Det gjorde vi säkert, och jag befriade mig från morgontröttheten på samma gång, så det blev en bra start.
Sedan diskussion om sångpedagogutbildningen i England och Tyskland. Sverige var inte uppe på tapeten, men vi har ändå högskoleutbildning till sångpedagog. Det finns nog inte på så många ställen, utan man försöker lösa utbildningsfrågan på diverse sätt i olika länder.
Masterclass på eftermiddagen. Olika stilar – det var kul!
Masterclass nummer två med tyska lieder leds av en inhoppad litauisk bas, eftersom ordinarie pedagog blivit sjuk.
Till min glädje förstod jag en del av vad han sa – han pratade ryska som många i Lettland. Det fanns förstås tolk, men jag märkte att det var lättare att förstå spontanprat än långa utläggningar när man hunnit glömma en del glosor.
På kvällen var jag och många andra på sångtävlingsfinal i operahuset.
Sex finalister kämpade om tre priser, fast i praktiken fanns det lite extrapriser också. Två sångare, en från utlandet och en inhemsk, fick exempelvis varsitt pris för att gjort det bästa framförandet av en sång av Jazeps Vitols, grundaren av både operan och musikakademin, och den tonsättare som gett tävlingen sitt namn. Det fanns ett ”Grand Prix” också, men det delades inte ut.
Stämningen var spontan, och publiken jublande ofta och gärna. En polsk sopran vann, och en norsk sopran kom tvåa. Själv höll jag tummarna för en armenisk bas, men det gjorde inte juryn så det hjälpte inte.
Sådant får man leva med, men det var en spännande avslutning på en välmatad dag.
Lördag den 20 juni
I dag är det dags för hemresa. Jag kollar biljetten och flygbussen lika ordentligt som vanligt, men bestämmer mig sedan för att bara ha kul!
Seminarier varvas med praktiska övningar där man inser att man kanske borde ha mer än två hjärnhalvor gör att hålla alla moment i huvudet samtidigt. Mycket prat i pauserna, som är generöst tilltagna (tack för det!).
På eftermiddagen lämnar jag kongressen och kliver ut i solskenet och trafikbullret. Det känns skönt att vara på hemväg också. Namnlappen sitter kvar på tröjan när jag kliver på flygbussen, fast nu spelar den ingen roll längre. Jag har avslutat min närvaro där, men de som finns kvar kan välja att vara med på ett nattligt midsommarfirande i kväll. Dans och sång till solen går upp!
Hemresan går fort,och jag får snart sparka av mig skorna, göra en kopp te, tanka ur kameran och skriva dessa rader. Jag undrar lite hur de andra har det på midsommarfirandet och tänker att jag har det bra.
Jag har haft roligt, och fått del av andras kloka tankar dessutom. Tack för det!
Sångskolor, sångskolor!
Den här våren har jag pendlat mellan nutid och dåtid, så långt tillbaka som till början av 1800-talet. Man kan ju undra hur kul det är med vad man tänkte om sång då, men det är det! Och även om vi berömmer oss av att tänka historiskt eller försöka uppföra musik någotsånär som den uppfördes när det begav sig, så tycker jag det blir mer och mer tydligt att vi inte gör det. Kanske skulle vi inte gilla det heller?
I morgon kväll har jag fått uppdraget att summera 100 års sångskolor på 25 minuter, och var och en kan väl räkna ut hur mycket det blir utslaget per år. Fast det är förstås inte det som är det viktiga, utan att så gott det går försöka vaska fram intressanta särdrag, konflikter mellan olika ideal och annat som kan förgylla ett årsmötesföredrag i en sångintresserad förening. Helst ska åhörarna bli lagom debattglada efteråt. Så jag laddar, skriver stolpar, läser, pratar för mig själv och försöker hålla mig innanför ämnets gränser. Ämnet 1800-talets sångskolor är tämligen gränslöst, så det är bara att hoppas det bästa. Och till den som tror att det var bättre förr, så kan jag trösta med att det var det inte. Det har nog låtit tämligen förfärligt mången gång, inte minst i kyrkorna. De som levde för sådär tvåhundra år sedan hade aldrig i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig hundratals eller tusentals välsjungande musikskoleelever, där ungdomarna har nått total enighet om vad de sjunger, i vilket tempo det sker och vilka toner som gäller. Så var det inte alltid förr.
Sångskolorna innehöll alltså lite olika saker, beroende på om de hade som syfte att lyfta sångförmågan hos skolbarn eller hos operasångare. Och det finns förresten hur många sångskolor som helst på 1800-talet.
Mitt lilla föredrag heter Från hackskalor till Den yttersta egalité.
Och det är lätt att tro att hackskalor var något negativt. Det trodde i alla fall jag första gången jag stötte på begreppet. Men inte heller det stämmer. Tro mig,1800- talet är himla spännande, som en annan värld!
Om Vadstena Musiklinje, Almqvist och en sturig tysk
Varje gång något viktigt nedläggningshotas, blir man påmind om hur lätt det är att riva ner, och hur oerhört lång tid det tar att bygga upp. I veckan har ett upprop gått ut för att vi som vet hur viktig musikutbildningen i Vadstena är, ska skriva på namninsamlingen, engagera våra vänner och fästa uppmärksamheten på vad som skulle kunna hända. Och det är inte första gången. Kanske är det för att makthavare ser på konst och kultur som en trevlig dekoration vid olika evenemang, eller som något som har med talang att göra och som är så himla roligt att utövarna gärna lever på barkbröd i årtionden bara för att få ägna sig åt det.
Det grundläggande problemet tror jag är att man inte ser konst som kunnande eller kunskap. Det faller under radarn på så vis. Värdet blir då bara ett ekonomiskt värde (hur mycket är jag beredd att betala för den där konserten?) och alltså relativt, eftersom olika människor kommer att ge olika svar på den frågan. Och så blir det reducerat till något som bara har med tycke och smak att göra, ungefär som vilken kaffesort man föredrar.
Man kan ifrågasätta hur mycket kulturarbetare ska ägna sig åt teoretiska resonemang, men några av oss bör nog göra det. Ihärdigt ska vi påpeka att ingen av den musik som förgyller vår tillvaro kommer från ingenstans utan har uppstått utav en kombination av passion och hårt arbete. Och kunskap.
Det här terminen ska jag åstadkomma ännu en musikvetenskaplig uppsats, och än en gång har jag fastnat för en bråkig typ, nämligen Hæffner. Min förre bråkige typ, Arlberg, blev på sin tid ursäktad för sitt beteende med att han kom från Dalarna, och kommer man därifrån är man liksom lite dålig på att kompromissa. Vad man sade om Hæffner vet jag inte riktigt än. Kanske var det att han kom från Tyskland och liksom var lite dålig på att kompromissa? Vem vet?
Jag vet inte så mycket om honom, så jag kan lika gärna vädra mina fördomar offentligt tills dess att jag vet bättre:
1. Han fördärvade psalmsången och gjorde den vansinnigt tråkig, för det fick jag lära mig redan som barn så det är alltså sant.
2. Han fick sparken från det ena jobbet efter det andra. Han fick också sparken av sin fru. Se punkt 3.
3. Han var kolerisk och argsint och allmänt svårbegriplig när han röt på en grötig blandning av svenska och tyska.
4. Som kulturman var han inte i närheten av Hugo Rask i dragningskraft. Ingen Ester trånade där, så vitt jag vet idag.
Men spännande blir det att ta reda på vad som faktiskt hände, för visst gjorde han nytta också!
Och vad Almqvist anbelangar, så har det trevliga inträffat, att mina gamla inspelningar som har legat på en LP har digitaliserats och ingår i Lennart Hedwalls nya bok. I samband med digitaliseringen för cd-n i boken förklarade skivbolaget Bluebell, att vi fick göra precis vad vi ville med inspelningarna. Så då gör jag helt enkelt det! Nu ligger de tillgängliga på min hemsida, så den som vill är välkommen att lyssna.
Gamle Tandberg – min susande vän.
Det finns saker som jag ständigt skjuter upp. Dit hör det där med att digitalisera gamla rullband. Ibland undrar jag om jag innerst inne när en förhoppning om att det ska visa sig vara omöjligt, så att jag ska slippa.
Vår första rullbandspelare kom i huset precis i början på 50-talet och på de tidigaste inspelningarna låter vi alla väldigt konstlade och allmänt uppstressade. Mamma gillade inte alls mikrofonen och pratade ogärna när den var påslagen, och pappa gjorde små intervjuprogram med oss barn. Frågorna var enkla: -vad har du gjort i dag? -hur har det gått i skolan? -var det roligt?
Inte ens som barn är det lätt att svara något vettigt på det, men det hände att jag gick igång och pratade alldeles ruskigt mycket. För mycket. Det märktes väl mest på min lillebrors avmätta tonfall när det blev hans tur efteråt.
I dag har jag en gammal rullbandspelare kvar – en Tandberg från slutet av 60-talet. Förutom egna gamla band har jag dessutom kvar alla rullband som jag ärvde. Det är där ekvationen inte går ihop, med mindre än att jag lär mig sortera fram det omistliga och slänga inspelningar som ändå finns i Sveriges Radios arkiv.
I dag tänkte jag jobba med att leta upp något gammalt band, hitta en inspelning och digitalisera den. Det blev genast knepigt – en gammal förstärkare som gått bra ihop med gamle Tandberg hade jag lyckats slänga. Till slut lyckades jag ändå koppla ihop saker och ting på ett fungerande sätt, men bara för att konstatera att det lät helt fruktansvärt från de gamla banden. Det gick inte att lyssna på dem över huvud taget. Å andra sidan, sådana där gamla bandspelare är ju gjorda så att man kan fixa en del själv. Efter rengöring av tonhuvudena med tops doppade i bensin, och bortplockande av något skröfs som måste pillas bort med pincett blev det en helt annan upplevelse. Jag fick till min förvåning höra mig själv som 11-åring sjungande ”vintern ra” a cappella i C- dur med start på tvåstrukna C (hej hopp!) och en hel del annat som tilldrog sig under pappas intervjusejourer på Linnégatan.
En ganska tidig inspelning jag själv gjorde med min 60-talsbandspelare var Elisabeth Schwarzkopf när hon sjunger Strauss’ Vier Letzte Lieder. Jag älskade den inspelningen. Nu finns den på Spotify ett musklick bort och jag lyssnade härom kvällen. Det var något som fattades – det lät inte som på rullbandet. Sedan kom jag på det: bandspelaren ger ifrån sig ett litet sus – det gör inte Spotify som är helt susfritt. Men jag saknade just det – det milda suset. Kanske kan man få köpa till lite sus när abstinensen faller på? För hur det än är – min Tandberg är gammal och trött och håller inte i oändlighet. Men susar gör den!
På Capri är himlen alltid ny
Det går inte att tröttna på en utsikt som hela tiden förändras. Nu när jag skriver detta glimmar ljusen över havet på kvällen och luften stillnar.
Anacapri är ingen jättestad, men det hindrar inte att det nästan varje dag finns något nytt att upptäcka. Le Boffe i centrum är den äldsta delen, med smala slingrande gränder som inte har en rät vinkel någonstans. Centralt mitt i gyttret ligger en öppen plats och Chiesa di Santa Sofia. För en vecka sedan gick vi på konsert där. Det var oförglömligt. En mix av Bach, Pergolesi, Reger och Nino Rota piggar alltid upp, men mest fascinerad var jag av sångarna som ställt sig bakom altaret, med tre damer främst. Altaret hade inget antependium som hängde ner till golvet, så vi besökare kunde begrunda frånvaron av samstämmighet inte bara i intonationen, utan också i kjollängd. Alten hade långt och svart. Den ena sopranen, som också reciterade diverse texter, hade svarta långbyxor, och sopranen med starkaste rösten, mest vibrato och flest solopartier hade kortkort. Riktigt kortkort.
Av detta blir man på gott humör. Applåderna åskade efter varje stycke, och ibland helt opåkallat efter det att någon läst upp en text som skulle sjungas, men alla var väldigt glada. Prästen log. Organisten log brett mot menigheten när han fick applåder och de som satt längst fram i kyrkan dolde inte sin entusiasm.
Så vad gör det då med intonation som svävar och osynkad kjollängd?
Lämnar man Anacapri och går en fin gångväg (förmodligen den enda som inte går brant upp och ner hela tiden) så kan man så småningom hamna i en filosofisk park. Filosofen som har gjort den heter Gunnar Adler Karlsson, har ett hus mitt emot parken och har satt ut keramikskyltar i gräset med citat på diverse språk av de stora manliga tänkarna. Parken är ganska orensad och ser inte så parkaktig ut, men det är kul att se vilka citat man känner igen. Och vilka filosofer som man borde kommit ihåg efter idéhistorian, men som dessvärre känns som skuggor och borta. Lyckligtvis är det så väl ordnat, att det mitt emot denna samling ädla tankar finns en restaurang med fantastisk utsikt och mycket god mat. Där kan man sitta och se när ”havet kräver tillbaka sin Apollon”, som de gamla romarna beskrev solnedgången. Det är en mycket vacker tanke, som åtminstone fungerar när man är i hyfsad närhet till just havet.
Sett från San Michele är himlen alltid ny. Den förändras hela tiden. Och jag, som tagit på mig rollen som husets kompostflicka får min belöning varje gång jag med min fyllda plastlåda från IKEA klättrat uppför de branta trapporna till de två gröna tunnorna på höjden. Då stannar jag i andakt en stund. Då förändras himlen.
Halvvägs till himlen på skärvor från antiken
Hon är vacker, även om näsan är lite avslagen rent bokstavligt. Marmorn är ljus, och hon ligger på ett bord hemma hos Axel Munthe. Håret är samlat i något som ser ut som en lös knut.
Jag betraktar henne och funderar över hur fort eller långsamt tiden går. Här bland original och kopior av antika föremål känns det inte alls länge sedan vägarna längs berget trampades av romerska fötter där amerikanska och japanska turistgrupper nu går fram. Skönhetsidealet från antiken verkar ändå tidlöst – ansikten och klädsel är vackra även i våra nutida ögon. Bland kejsarbysterna i huset kände jag bara igen Augustus, han som var kejsare vid Jesu födelse. Sedan visade det sig att jag hade fel – bysten föreställde i stället Tiberius, som byggde åtskilliga pampiga byggnader på ön. Och apropå romerska kejsare – den som gillar action, intriger, förgiftningar av närstående (svampstuvning) och andra utstuderade mord får sitt lystmäte genom att följa de makthungrigas väg till de högsta positionerna i romarriket för tvåtusen år sedan!
När man som jag bor på San Michele arbetar man samtidigt med något. I mitt fall läser och skriver jag om uppförandepraxis i sång, och jag har sällan långtråkigt. Gamla sångmästare har undantagslöst mycket att säga om det förfall som ägt rum under deras livstid, och vore det sant, skulle den under hundratals år pågående vokala utförsbacken fört oss till ett läge, där egentligen ingen kunde ta en ton över huvud taget! Så är det självklart inte. Troligen är det väl så, att det vi lär oss som unga blir ett rättesnöre som vi hela tiden jämför med. Allt som avviker är automatiskt sämre. Det gäller säkert både sångskolning och språk, där många i min generation upplever att språket försämras.
I alla fall, jag hittar guldkorn medan jag läser beska och roliga kommentarer. Gamla sångmästare är ofta vältaliga. Och som avkoppling när jag på kvällen kryper upp i soffan i biblioteket i gästbostaden har jag Romarinnor och romare av Tore Janson.
I Axel Munthes hus som är museum idag lever antiken sida vid sida med inredningsideal från förra sekelskiftet – stora tunga mörka möbler mot italienskt vita väggar. Utanför själva huset finns gott om antika och nyare föremål föremål och till och med en sfinx! Och apropå Munthe – det var ju en släkting till honom som var förmyndare till Jenny Lind.
Men kvinnan på bilden, hon som jag inte vet vem hon har varit, får vara dagens tema. Vacker och något kantstött påminner hon oss om att det inte är det perfekta som är det vi uppskattar mest – det är i stället det som både hos ting och människor bär spår av liv och tid.
”Till en näktergal i Malmö.” Från Gullbergs poesi till persisk sång vid Röstforums årsmöte i Malmö 2014
När Christian Fex läste Gullbergs dikt om näktergalen i Malmö var det helt knäpptyst i rummet. Vi var många som satt och nästan höll andan, ditlockade av programmet som präglades av den kreativitet som gått som en röd tråd igenom hela förberedelseprocessen. I Malmö hade man också hittat det rätta stället att ha mötet på, gamla Mazettifabriken vid Bergsgatan i Malmö, det som numera heter Inter Arts Center och har en svag doft av choklad.
Avskalad inredning och ett konferensrum med röda väggar inramade glada återseenden och möten med helt nya medlemmar. Och så de viktiga volontärerna, smörjoljan i maskineriet, utan vilka inget hade fungerat som tänkt! Vi fick massor med kaffe, frukt och en storstilad buffé på lördagskvällen.
Vad handlade årets Röstforum om? Jo, om användningen av bröstkorgen i klassisk bel-canto-sång, rörfonation (MYCKET i ropet idag), utbildningen av förskollärare i barnsång, om formellt och informellt ledarskap i kör och om rumsakustik (jag fick lära mig något för mig helt nytt: att akustiken i skogen är fantastiskt bra för hörbarheten i talet). Vi lyssnade på textinterpretation, hade köruppvärmning och paneldebatt om röstträning i kör. Vi testade gospelsång, övertonssång och persiska kvartstoner, dock inte samtidigt. Vi fick uppsatser om röst presenterade för oss.
Samtidigt har vi i och med dagens årsmöte lämnat föreningsformen och blivit ett förbund. Eller som Christer Leopold formulerade det när han hjälpte oss i styrelsen att se skillnad på förening och förbund: en förening är som en båt – ett förbund är som en hel flotta.
Och nu har jag med vemod och med saknad lämnat styrelsen. Samtidigt var det hög tid och kanske också precis rätt tid. I stället ska jag jobba med Röstläget så att vi får in texter som kan publiceras i höstnumret. Då blir det dags både att minnas skimret från aprildagarna på IAC och att se fram mot nästa stora möte och nästa vår.
Iwas blogg 