sång
Klassisk sångteknik del 2: Lär dig drilla som Jenny Lind
Den 16 mars 1914 skrev Gillis Bratt en lång kommentar till ett brev om sångteknik skrivet av Jenny Lind 1868. Hon hade blivit uppmanad att beskriva hur hon gjorde, hur hon tänkte och hur hon lärt sig sjunga.
Bratt ser henne som en av de största konstnärerna, men är samtidigt kritisk mot hennes röst, som han beskriver som skadad redan från tidiga år. Det är tydligt att han försöker balansera sin kritik – Jenny Lind var ju en ojämförligt stor artist. Man får också känslan av att han en aning stör sig på att hon i så hög grad ser sången byggd på intuition. Han var angelägen om att allt skulle kunna förklaras fysiologiskt och vetenskapligt medan hon kunde uttrycka sig så här:
-”Sångundervisningen är öfveralt miserabel. Jag har lärt mig själf att sjunga. Blott få saker kunde Garcia meddela mig – han förstod ej min individualitet – men det var så godt det – hvad jag synnerligast behövde veta voro 2 a 3 saker – ock dem hjälpte han mig med – resten visste jag sjelf – ock fåglarne med vår Herre till sångmästare gjorde det övriga.”
Bratt, som nog tycker hon kunde varit lite generösare mot alla sina lärare skriver i sin tur:
” – Omedelbart sticker hennes starka övertygelse i ögonen, att hon lärt sig i det närmaste allting själv genom eget arbete och trägna övningar. Oavsett om detta nu är rättvist mot alla dem, som lagt ner stor omsorg på hennes utbildning (Croelius, Berg, A.F. Lindblad, Garcia), så torde det sannolikt vara dessa oupphörliga och kanske icke alltid hälsosamma övningar, som gjorde hennes röst i förtid sliten.”
Fast i en annan mening säger han att hennes problem förmodligen grundades mycket tidigare, under tidiga tonår, när hon var tvungen att prestera på scenen.
När man läser ett brev av Jenny Lind hoppas man förstås på att få några häftiga tips. Och det får man! Problemet för min del är att jag inte förstår vad hon menar. Ta t ex det här med att öva drillar (absolut obligatoriskt för vissa typer av röster). Vi som sysslat med det här har säkert de flesta av oss utgått från övningar med snabba förflyttningar mellan två näraliggande toner. Och så småningom når man, om gud vill, fram till den där åtråvärda drillen. Men Jenny Linds recept behöver jag hjälp med att förstå.
Här kommer det i alla fall saxat ur brevet som en fortsättning på en beskrivning av hur man övar portamento:
– ” …Och tvärtom bindes nedåt drillen är ett alldeles egendomligt studium helt simpelt. Den lärde jag mig totalt ensam. I drillen är den öfversta noten hufvudsaken emedan den har samma svårighet – som när man vill hoppa uppåt nedifrån. Den nedersta tonen af drillen går af sig själf sedan den blifvit öfvad i sammanhang med den öfre. Drillen ska slås, ej sjungas. Det slaget fås ej på annat sätt än så här (ex) d.v.s. denna intervall – stora eller lilla secunden (denna sednaste svårare än den stora) är den sista öfningen för drillen. Den egentliga drill-öfningen bör börja med Octaven och så vidare, tills man kommer till lilla secunden (ex) den understa noten skall bara hänga i luften, men dock noga vidröra den ton man ämnar beröra, båda tonerna i drillen måste ledas, men den nedersta släppes af ok den öfversta hålles fast. Till slut blir det ett slag af – ok detta slag måste då repeteras. Denna öfning kan genast börjas med, ty ingenting stärker så för coloratur – portamento – piano som denna drillöfning då den göres rätt. Men den är ej lätt att med bläck och penna beskrifva. Sjunga en octave och binda upåt ok blott låta tonerna hänga tilsammans icke upphöra vid nedåtgåendet – är så nära jag kan beskriva:”
Här hänger jag bara delvis med, det måste erkännas. Portamentot är jag väl med på, och kanske till och med drillen som till att börja med övas med en oktavs fallhöjd. Och därefter upprepningar av frasen på två toner, om och om igen, om det nu är så hon menar. Man kan ju alltid testa. Sedan är det svårare att följa resonemanget för oss som inte är ruggigt intuitiva när det gäller det tekniska och som aldrig i livet hade klarat oss utan våra kloka pedagoger. Men det vore så kul om någon kunde klura ut vad hon menar, och om det möjligtvis bara är så att det ser krångligare ut än det är.
Dags alltså för vilda vokala experiment hemma och i studion! Vi får se vad som kommer ut. Kanske något helt nytt eller helt gammalt? Kanske en 1800-talsdrill – à la Jenny Lind?
Skriva om rösten – hur gör man det?
Då och då är det dags för förändringar. I mitt fall gör jag dem ofta lite smygande sådär. Som när jag ska lämna styrelsen i Röstforum i vår. Då kommer det inte att bli någon uppslitande skilsmässa, eftersom jag i samma veva lovade arbeta som medredaktör för Röstläget, Röstforums eminenta tidning.
Nu börjar jag undra vad jag gett mig in på.
Uppenbarligen ska hårdhandskarna fram, så mycket har jag förstått. Texter ska levereras av andra än mig även om det sker under yttersta pina och under mycket tjat. (Det är kanske ännu en situation där moderskapet gett mig ovärderlig rutin!) Fast helt kommer det nog inte att räcka – jag räknar kallt med att något måste jag åstadkomma alldeles själv också.
Men hur ska man skriva? Jag är ingen forskare men beroende av andras forskning, som jag gärna vill lyfta fram. Jag är inte heller någon recensent, och är alldeles för konflikträdd för att skriva så mycket som en negativ stavelse om någon bok. Inte heller har jag tänkt något så djupsinnigt om rösten att det innebär någon större ahaupplevelse för läsaren.
Samtidigt är rösten ett underbart ämne, kanske det bästa. Den är både praktisk och översinnlig på samma gång. Den är en sjungande själ och sinnrikt muskelsystem. Den är slem, övertoner, överkänslighet för nervositet och samtidigt det ultimata instrumentet för att träffa i hjärteroten. Den är individen, den är du och jag.
Hur skriver man om sånt?
Jag tror jag ska börja med något fint citat, det brukar se lite beläst ut. Sedan får man väl veckla in sig i ett resonemang som rör sig från det extremt individuella till det totalt världsomspännande. Då kan man efter några utvikningar landa väldigt elegant i ”World Voice Day” som vi firar den 16 april, mitt i stilla veckan!
Fast jag tar till det äldsta knepet av alla: jag läser andras kloka ord. Så gör jag!
Med Gilbert, Sullivan och Alfredson på operettens blåa bölja
Som nyanställd på Operan blev jag tillfrågad om jag ville vara med i operetten HMS Pinafore, som skulle sättas upp av Hans Alfredson på Oscarsteatern.
Jag blev helt häpen – vad kunde jag svara annat än ja!
Vad handlar Pinafore om? Jo, i korthet det här:
Den fryntlige kapten Corcoran (Erik Saedén) som basar över den tjärdoftande båten HMS PInafore har en dotter, den ljuva och spåniga Josephine.
Corcoran ser sin chans att komma in i de fina kretsarna genom att gifta bort Josephine med den mycket adlige sjöministern, Sir Joseph (Hans Alfredson), som har uttryckt intresse för den ljuva.
Josephine å sin sida är räddningslöst förälskad i den raske och redlige matrosen Ralph (Sven-Erik Vikström) och känslorna är besvarade.
Med andra ord samma typ av intrig som finns i massor av komiska operor.
Hur det löser sig? Jo, mot slutet dyker Buttercup (Kerstin Meyer) upp som dea ex machina och bekänner till allmän häpnad att hon för länge, länge sedan i en plötslig impuls hade bytt ut bebisarna Corcoran och Potter mot varandra. Alltså är Corcoran egentligen Potter och adlig och behöver inte gifta bort sin dotter med Potter (eller då Corcoran?) för att komma in i de fina kretsarna. Josephine får den raske och redlige och fd Potter å sin sida hittar på nolltid en ersättare till Josephine, så han är nöjd han med. Slutet gott, allting gott precis som det ska vara!
Vi hade en lycklig repetitionsperiod. Det skämtades friskt under repetitionerna, och kreativiteten sprudlade. Under en paus i en dialogrepetition föreslog Hans A bl a att jag skulle låta Josephine läspa. Riktigt rejält. Jag såg fram att testa detta på Erik S för att se hans reaktion. Så när det var dags spärrade jag upp ögonen och levererade allvarligt: -Jag älÞkar honom! Erik stirrade mållös på mig en bråkdels sekund, och brast sedan ut i ett smittsamt skratt. Då visste vi att det blev kul och kunde behålla det. En annan kväll bröts repetitionen för en ”skeppsskorpa” som visade sig vara en generös buffé med allehanda gott!
Den Alfredsonska översättningen var en pärla, fyndig och idérik.
Så jag slutar med ett citat ur en tersett i andra akten. Det här är Sir Josephs vers, där han förklarar hur han ser på det kommande äktenskapet med Josephine:
Skjut salut och hissa flaggan
det är dags att putsa vaggan.
Demokratisk är väl tanken
att hon delar min madrass.
Hennes anor ger jag fanken!
Hon är bara meeeedelklass!
Fast det är ju inget fel på det heller.
Mina tidiga jular. Minnen från en körig ungdom.
Jag är kyrkomusikerbarn. Detta faktum har stundom fyllt mig med självmedlidande, men numera med tacksamhet. Som så många kyrkomusikerdöttrar fick jag namnet Cecilia, och visste allt om hur en pneumatisk orgel såg ut inifrån långt innan jag hade sett en TV för första gången.
Att börja i barnkören vid fem års ålder var inget val, det var lika självklart som att jag skulle börja skolan ett par år senare.
Den vars far är körledare har begränsade alternativ, särskilt på söndagar. När jag hade blivit stor nog att sjunga i den sk ”hymnkören” vid sådär 14 års ålder satt jag fast. Alla högmässor var plikt. Vi satt på läktaren en liten tapper skara, tuggade Tenor och sjöng. Jag kunde alla psalmer i 1937 års psalmbok och fick hål i tänderna av allt godisätandet. Den som är född in i en kyrkokör kan inte skolka/vara ledig/bli sjuk eller på annat sätt utebli. Samtidigt så lär man sig tidigt att arbetstider kan ligga lite hur som helst. Man lär sig också mässans koder, när man ska stå och sitta och allt annat som förväntas av en.
Tidigt förstod jag att normala människor var lediga över jul, och att det var efterlängtat. Vi var inte lediga. Hemma utbröt snarast ett tempo som inte gick av för hackor. I vår femtiotalsfamilj slet mamma i köket för att alla måltider skulle stå klara när far kom hem på snabb matpaus mellan spelningarna. Hon blev allt blekare och tröttare, men den som hela tiden springer fram och tillbaka till kyrkan märker knappt det.
När man gick från vår lägenhet på Linnégatan till Oscar Fredriks kyrka, så innefattade kortaste vägen en lång stentrappa. Pappa hade mirakulös kondition och sprang uppför den, med mig misslynt följande efter, suckande och pustande.
Det myckna ätandet på julen gjorde ju inte saken bättre. Den som vill kan ju försöka sig på branta trappor efter en massa julmat. Fast det var inte synd om mig. Tomten kom till oss varje år. Det var bara en tråkig tillfällighet att pappa aldrig var hemma då – han hade alltid gått upp till kyrkan för att stämma rörverket inför julottan.
Jag hade kompisar i kören. Det gjorde det till ett trevligt socialt sammanhang, och efter våra obligatoriska högmässor kunde vi smita ner till församlingshemmet, dricka starkt kokekaffe och spela kort. Detta var naturligtvis helt förbjudet, så kodordet för kortlek var psalmbok.
En vana som jag nog lade mig till med rätt tidigt var att ta tiden på predikningarna. Jag hade järnkoll på våra präster – jag visste precis hur länge de brukade predika. Så fort det var dags för predikan att börja tittade jag på klockan och tog en Tenor.
Numera är jag en mycket sporadisk gudstjänstbesökare. Men jag sjunger villigt och glatt med i psalmerna, vet när jag ska sitta eller stå och sist men inte minst – så fort predikan börjar tittar jag på klockan. Det är bara Tenoren som fattas.
Konst och vetenskap. PEVOC i Prag.
Nu har jag deltagit i mitt andra PEVOC i mitt liv. Förkortningen står för Pan-European Voice Conference och första gången jag var med var i Stockholm 2001. Den gången blev jag ombedd att medverka, inte som talare men som pubvärdinna som med allmänt uppmuntrande attityd skulle förmå de tillresta högdjuren att komma loss och sjunga. En mycket flexibel pianist fanns på plats, och sedan gällde det att få igång dem. Efter en lite trevande inledning lossnade det rejält och blev otroligt kul. Jag fick sjunga duett oförberett med en av världens ledande röstforskare och en deltagare från Danmark hade slagit vad med sina kompisar om att hon skulle våga framträda, och i så fall skulle de betala den dyra middagen på Wasamuseet för henne. Hon fick sin middag.
Årets PEVOC ramades in av vad som måste vara en av Europas vackraste städer, Prag. Vi höll till i Rudolfinum, filharmonins hus med flera konsertsalar, och i konservatoriet som ligger alldeles bredvid.
En konferens som den här innehåller massor med programpunkter som körs parallellt, och det är knepigt att välja ibland. Samtidigt är det just blandningen mellan olika inriktningar som ger inspiration och respekt för andra yrkeskategorier.
En förhoppning inför framtiden är ett närmare samarbete och utbyte mellan oss ”på golvet” och forskare. Vi som sjunger och undervisar har frågor att ställa, och de som forskar får i sin tur kontakt med sångens och undervisningens vardagstillvaro.
Min final inför hemresan var en föreställning på den teater i Prag där Mozarts Don Giovanni hade urpremiär. Teatern är en pärla! Den är inte alls stor men salongen har fem balkongrader, så man har byggt på höjden i alla fall. Dagens Don Giovanni-uppsättning var modern och kul, sånär som på ett par obegripliga videoinslag medan någon av solisterna sjöng en aria.
Att spekulera över hur framtiden kommer att se ut är förstås bara spekulation, men ibland kan man undra: Vem kommer vi att möta där: den sjungande människan eller den sjungande roboten?
Svaret får vi kanske på nästa PEVOC.
Elisabeth Schwarzkopf och jakten på den perfekta inspelningen
Jag vet inte om alla som har spelat in då och då tänker tillbaka och önskar att ett och annat skulle gå att ändra. Det går inte. Man får vackert försona sig med att det blev som det blev – somt blev bättre och annat skulle man gärna gjort om ifall det varit möjligt. Men tiden går och rösten förändras. Instrumentet är inte detsamma.
Gårdagen tillbringade jag på en bilverkstad i sällskap med en bok om Elisabeth Schwarzkopf. Den handlar främst om hennes inspelningar, och hur hon i sällskap med författaren Alan Sanders lyssnar igenom alla(?) sina inspelningar.
Det är inget unikt med att hon är självkritisk, men jag är fascinerad av att oerhört mycket handlar om bekymmer för intonation och vokalfärg. Många av inspelningarna sågar hon därför att hon tycker hon sjunger i underkant. Samtidigt gör hon oerhört intressanta reflektioner om användningen av röstens olika ”åldrar” inom en och samma sång – en äldre röst kan försöka sjunga ”ungt” och en enstaka stavelse kan avsiktligt få klinga yngre än stavelsen som kommer alldeles efter. Däremot är det knepigare att tänka klangen ”äldre”; det skulle nog bli mest parodiskt att försöka låta gammal om man bara är några och tjugo. Alltså är det viktigt vilken repertoar man väljer som sångare också ur det perspektivet.
Hennes inspelning av Richard Strauss: ”Vier letzte Lieder” med Georg Szell som dirigent hörde jag för första gången när den var ny, i slutet av 60-talet. Jag hade den på rullband, älskade den reservationslöst och jämförde alla andra inspelningar av sångerna med den. Idag är den tillgängligare, den finns på Naxos och kan avlyssnas precis när som helst. Och det finns fler inspelningar att jämföra med för den som är lagd åt det hållet.
Skillnaden mellan att spela in och att sjunga för publik beskriver hon som att det kan bli för ”privat” när man sjunger för mikrofonen och inte för publiken. Och visst fattas det något – publiken som andas med! Det blir som skillnaden mellan monolog och dialog. I flera av inspelningarna hon var mest nöjd med lyste också konserttillfällets spontanitet igenom.
Och trots mängden av repertoar att välja mellan återkommer jag då och då till hennes inspelning av ”Vier letzte Lieder”, denna skönt glimmande och självlysande sammanfattning av liv och avslut. När jag lyssnar och sluter ögonen befinner jag mig i trädgårdar badande i septembersol och lysande i gyllene höstfärger.
Jo, visst är jag glad att det finns inspelningar. Egna och andras. Och att vi inte kan gå in och göra om.
Hans sanna hem är sagan, hans själ är lyra och dikt.
Det är en fin eftermiddag med soldis och värme när vi far till Simrishamn för att gå på körkonsert kl 18. Huvudnumret är Lars-Erik Larssons Förklädd Gud. Kyrkan är proppfull långt dessförinnan av förväntansfull publik och alla försöker nogsamt att undvika platserna i mitten av bänkraderna där man mest får stirra in de stora och breda pelarna. Tre körer har slagit sig ihop, musikerna kommer från Malmös symfoniorkester och recitatören och de två unga solisterna har också anknytning till Skåne.
Det blir en tankeväckande kväll, inte minst för att de medverkande körsångarna uttrycker sådan lycka, en känsla som blir alltmer påtaglig allteftersom kvällen går och som överskuggar mycket annat. Just då tänker jag inte på tonansats och intonation och allt det där jag annars har svårt att låta bli att tänka på när jag lyssnar på sång.
Jag tänker på människor, och människors behov av just detta – att fyllas av musik och att för en stund glömma allt det andra. Jag tänker på de mänskliga behov som inte kan fyllas av något man kan handla i närmaste köpcentrum. Jag tänker på skapandets lycka och de ögonblick då själen får vingar. Jag tänker på den vetenskapsnyhet som kablades ut häromsistens, nämligen att vi alla är gjorda av stjärnstoft. Jag ser på kören och tänker att var och en av oss är en bit av universum och vår sång en del av rymdernas sång.
Så är konserten slut, vi jublar och vi går ut, berörda och delaktiga. Fyllda av tankar, delar av ett och samma sjungande stjärnstoft går vi åt olika håll, promenerar eller sätter oss i våra bilar.
Vårt sanna hem är sagan, vår själ är lyra och dikt…
Röstforums årsmöte 2013: ”Från cell till klingande röst”
Så var det över – det stora årsmötet! Både nytt och samtidigt välbekant, precis som det brukar vara. Ny miljö och nya presentationer, men lika välarrangerat och kul som vanligt. ”Något för alla” var det någon som sa, när vi stillsamt troppade ut till treans blåbuss som tog oss in till stan, ett gäng i taget. Och inte bara det – man får ju inte bara det man förväntar sig, utan mer än så.
Det kändes helt OK med mitt ”skarvseminarium” som jag kämpat med, och själva årsmötet förde oss ännu ett steg närmare en förbundsstruktur, som ska göra det lättare att komma igång med lokala grupper. Själv drömmer jag om den dagen vi bildar en riktig gräsrotsröströrelse. Denna folkliga vokala resning kommer då ofelbart att leda till att utbildnings- och kulturministrar inser sitt ansvar och inför röstträning inom lärarutbildning och alla andra utbildningar där det behövs.
Kanske är det där bara en dröm? Men vem vet? – tankens makt är större än vi tror och laddningen inför World Voice Day på tisdag där många enskilda envetna eldsjälar har bidragit till att Sverige ligger i topp med antalet evenemang gör att jag vet att det omöjliga och otroliga går det också. Möjligtvis tar det lite längre tid bara.
Om skarvar i rösten och att läsa ryska på danska
Kommande helg (ja, tiden dit krymper med förfärande hastighet) kommer jag att tala om skarvar i rösten och ge praktiska exempel på hur man kan jobba bort dem eller åtminstone minska problemet. När jag blev tillfrågad om att medverka vid Röstforums årsmöte och prata om detta, svarade jag glatt – Ja, det kan jag väl! För jag tror ju alltid att allting ordnar upp sig.
Det som har hänt (nå, förutom att jag har förberett detta skarvseminarium) är att det gått upp för mig att just det här med skarvar tydligen är både väldigt intressant och engagerande. Det lär kunna utlösa kontroverser och starka känslor eftersom det handlar om register.
Jag vet inte alls om det är sant – det lär jag väl få se – men det är ju inte så att det vimlar av glada små handböcker med lyckliga människor på omslaget som blivit av med sina skarvar genom en eller annan förträfflig metod. Alltså verkar det finnas ett hyfsat stort intresse som kanske blir ännu större just därför.
Några hemligheter om vad jag kommer att göra avslöjas däremot inte i denna blogg.
Mestadels läser jag dock ryska. Läroboken är dansk, och är man som jag lite smålat orkar man inte alltid ta fram det svenska lexikonet utan slår i den rysk-danska ordlistan bak i boken. Det går ganska bra. Knepigare är det på andra hållet, när jag måste tänka ut vad det svenska ordet heter på danska innan jag söker. Det är alls inget fel på boken, men innehållsmässigt märks att den inte är svensk. Om den hade varit det hade inte den ryska familjen Ivanovij druckit så mycket vodka och vin. Tror jag.
Så helt klart kommer jag inte att ha några bekymmer att inhandla starkvaror nästa gång jag kommer till Ryssland, Jag kommer säkert att till och med böja dem i rätt kasus!
Vincerò! Vincerò!
Efter de sista tonerna bryts hela föreställningen, tenoren kliver ut ur rollen och bugar och ler, sjunger för säkerhets skull arian en extra gång, och den som till äventyrs biter på naglarna och inte vet om Turandot VERKLIGEN tänker avrätta varenda kotte i Peking får vackert vänta.
Teveföreställningen från Verona utlovar extra allt, och rent visuellt är det säkert praktfullt för den som är där. Det är knepigare med kamerans närbilder när vi ser att sångarna sjunger till dirigenten och gör dialogerna rent ologiska på det sättet.
Fast mest, förutom sångarnas prestationer, så oroar jag mig för hur det ska gå med deras äktenskap, Calafs och Turandots alltså. Hon har verkligen problem, och den där isblicken hon har kan väl inte vara kul att möta vid frukostbordet över kaffet och frukostfrallan. Hennes statistik på mordoffer är också i värsta Jack-the-Ripper-stil. Vad är det som säger att hon verkligen slutat?
Kommer Calaf att oroa sig för eventuella återfall och ängsligt se sig över axeln? Känna efter om drinken före middagen har en besk bismak? Bittermandel???
Återfallsfrekvensen för Turandotar i avrättningssvängen är okänd. Men ett litet ”vincerò” kan kanske få henne på bättre tankar. Om inte annat kan man väl ta det två gånger.
- ← Föregående
- 1
- 2
- 3
- …
- 8
- Nästa →
Iwas blogg 