språk

Kan en kurs förvandla en tafflig amatör till ett fullblodsproffs?

Posted on Updated on

Mina kursböcker
Mina kursböcker

På en säng ligger ett antal kursböcker. De ingår i höstens projekt, en kurs i journalistik,  som under en termin ska låta mig nosa på diverse olika genrer inom skrivandet. Arbetsuppgifterna är mestadels roliga att ge sig i kast med. Vissa saker är förstås lite svårare, exempelvis sånt som att höra av sig till myndigheter och be om handlingar. Det kan jag dåligt – jag tycker bara att jag stör, och eftersom det inte är ”på riktigt” så skäms jag för att ta upp andras tid med struntsaker. Däremot har det varit  jätteroligt att skriva en nyhetsartikel som innebar att jag fick åka till Stockholms Tingsrätt och sitta med på en rättegång om grovt skattebrott. Mycket intressant faktiskt. Jag lärde mig en hel del bokföringsknep som jag aldrig kommer att tillämpa, och det är nog lika bra det. Helst hade jag velat vara med på tingsrättsförhandlingen om terroristbrott med Rakhmat Akilov också, men man kan inte få allt, och alla riktiga proffs och jag blev utslängda efter någon minut bara.

Varför gör jag då det här?

Jo, sedan några år är jag redaktör för Röstläget, Röstforums medlemstidning. Det var inte så att jag var särskilt kvalificerad när jag började, snarare tvärtom. Så känslan av att jag nog borde göra något åt det infann sig efter ett tag. Och efter två misslyckade försök att komma med på en distanskurs i journalistik vid Karlstads Universitet, så gick det slutligen vägen i höstas.

Så nu gör jag skrivläxor för kursen varje vecka, nyhetsartiklar, notiser och personresearch. Allt lämnas in elektroniskt, och egentligen saknar jag att inte se någon av lärarna någon enda gång.

När jag försöker omsätta det jag lärt mig och skriver för Röstläget blir det mestadels referat av möten och program och ibland utskrifter och sammanställningar av inspelningar. Till vårnumret ska jag försöka få till någon intressant intervju. Till den som vill läsa kan jag bara säga: välkommen att gå med i Röstforum! Det är rekommendabelt av en massa skäl.

Framsida Röstläget.
Framsida Röstläget.

Nu i kväll skickade Bokus en förfrågan om jag ville recensera en av kursböckerna. Svaret är nej. Läsläxorna hoppar mellan olika böcker och avsnitt och det blir nästintill omöjligt att säga något vettigt om en viss bok utan att sätta sig ner med den ett varv till. Det överlåter jag till någon som tycker det är kul att sätta poäng. Jag klarar mig så bra utan. Jag skriver hellre en stump: ett referat, en liten artikel eller en puff för ett kommande program.

Annonser

Vad är ett namn?

Posted on Updated on

Namn

Mycket av det som dyker upp på Facebook är betydelselösa lekar: – vad var du i ditt tidigare liv? – vilket djur är du? – hur kommer din framtid att bli? Man klickar av bara farten, och ser att femton av ens vänner fått samma svar. Då är det inte lika spännande längre.

Fast häromsistens lockades jag med i en liten tankeväckande lek: vem hade jag varit med ett annat namn? Om jag hade hetat mitt andra förnamn och min mammas flicknamn – hade jag varit en annan person då?

Mitt andra jag, som jag inte är, och som inte finns, heter Cecilia Norling. Det är absolut helt glasklart att vi inte är samma person. Jag kan nämligen se henne framför mig: hon är lång och snygg, har ett stillsamt sinnelag, milda gråa ögon och mörkt hår i pagefrisyr. Hon är eftertänksam och sansad, svär inte ens när det är befogat och brister aldrig ut i omotiverade sopranskratt. Vad hon lever på är jag inte helt säker på, men skulle kunna tänka mig att hon är författare, skönlitterär sådan.

Det där med författare har att göra med att jag understundom lekt med tanken på att plötsligt skriva en deckare som blir en riktig kioskvältare. Den ska utspelas på  Södermalm eller i Onslunda, där jag fläckvis kan uppvisa en bländande lokalkännedom. Den kommer att få ett fantastiskt genomslag och jag blir rik som ett troll. Då kallar jag mig Cecilia eller Cilla Norling och blir intervjuad i Skavlan.

Hur har Cecilia haft det under sin uppväxt? Till att börja med har hon sluppit bli retad som barn på grund av sitt konstiga förnamn. Det var inte så vanligt med ovanliga namn i 50-talets Göteborg och toleransen var inte överväldigande.

Hon har säkert gått på flickskola några år, och sedan på flickläroverk. Jag gick också på flickskola under några rätt kämpiga år, och gladde mig storligen den dag jag själv fick välja mitt gymnasium och känna som om jag kom ut i friska luften. Den som i likhet med mig har gått i flickskola och vantrivts kan förstå vad jag menar.

Det där med namn är något att ta på allvar. Namnet påverkar hur man blir bemött. Cecilia får det nog helt OK i det avseendet. Och själv började jag trivas med mitt ovanliga namn i tonåren, och har fortsatt med det.

Så hur går det med mitt andra jag? Svårt att veta, eftersom hon inte finns, men får du en vänförfrågan på Facebook av Cecilia Norling, så kanske det är läge att fråga vart jag har tagit vägen.

Klassisk sångteknik del 2: Lär dig drilla som Jenny Lind

Posted on

Den 16 mars 1914 skrev Gillis Bratt en lång kommentar till ett brev om sångteknik skrivet av Jenny Lind 1868. Hon hade blivit uppmanad att beskriva hur hon gjorde, hur hon tänkte och hur hon lärt sig sjunga.

Bratt ser henne som en av de största konstnärerna, men är samtidigt kritisk mot hennes röst, som han beskriver som skadad redan från tidiga år. Det är tydligt att han försöker balansera sin kritik – Jenny Lind var ju en ojämförligt stor artist. Man får också känslan av att han en aning stör sig på att hon i så hög grad ser sången byggd på intuition. Han var angelägen om att allt skulle kunna förklaras fysiologiskt och vetenskapligt medan hon kunde uttrycka sig så här:

-”Sångundervisningen är öfveralt miserabel. Jag har lärt mig själf att sjunga. Blott få saker kunde Garcia meddela mig – han förstod ej min individualitet – men det var så godt det – hvad jag synnerligast behövde veta voro 2 a 3 saker – ock dem hjälpte han mig med – resten visste jag sjelf – ock fåglarne med vår Herre till sångmästare gjorde det övriga.”

Bratt, som nog tycker hon kunde varit lite generösare mot alla sina lärare skriver i sin tur:

” – Omedelbart sticker hennes starka övertygelse i ögonen, att hon lärt sig i det närmaste allting själv genom eget arbete och trägna övningar. Oavsett om detta nu är rättvist mot alla dem, som lagt ner stor omsorg på hennes utbildning (Croelius, Berg, A.F. Lindblad, Garcia), så torde det sannolikt vara dessa oupphörliga och kanske icke alltid hälsosamma övningar, som gjorde hennes röst i förtid sliten.”
Fast i en annan mening säger han att hennes problem förmodligen grundades mycket tidigare, under tidiga tonår, när hon var tvungen att prestera på scenen.

Jenny Lind som Sömngångerskan som presterar massor av drillar i sömnen.
Jenny Lind som Sömngångerskan som presterar massor av drillar. I  sömnen.

När man läser ett brev av Jenny Lind hoppas man förstås på att få några häftiga tips. Och det får man! Problemet för min del är att jag inte förstår vad hon menar. Ta t ex det här med att öva drillar (absolut obligatoriskt för vissa typer av röster). Vi som sysslat med det här har säkert de flesta av oss utgått från övningar med snabba förflyttningar mellan två näraliggande toner. Och så småningom når man, om gud vill, fram till den där åtråvärda drillen. Men Jenny Linds recept behöver jag hjälp med att förstå.

Här kommer det i alla fall saxat ur brevet som en fortsättning på en beskrivning av hur man övar portamento:

– ” …Och tvärtom bindes nedåt drillen är ett alldeles egendomligt studium helt simpelt. Den lärde jag mig totalt ensam. I drillen är den öfversta noten hufvudsaken emedan den har samma svårighet – som när man vill hoppa uppåt nedifrån. Den nedersta tonen af drillen går af sig själf sedan den blifvit öfvad i sammanhang med den öfre. Drillen ska slås, ej sjungas. Det slaget fås ej på annat sätt än så här (ex) d.v.s. denna intervall – stora eller lilla secunden (denna sednaste svårare än den stora) är den sista öfningen för drillen. Den egentliga drill-öfningen bör börja med Octaven och så vidare, tills man kommer till lilla secunden (ex) den understa noten skall bara hänga i luften, men dock noga vidröra den ton man ämnar beröra, båda tonerna i drillen måste ledas, men den nedersta släppes af ok den öfversta hålles fast. Till slut blir det ett slag af – ok detta slag måste då repeteras. Denna öfning kan genast börjas med, ty ingenting stärker så för coloratur – portamento – piano som denna drillöfning då den göres rätt. Men den är ej lätt att med bläck och penna beskrifva. Sjunga en octave och binda upåt ok blott låta tonerna hänga tilsammans icke upphöra vid nedåtgåendet – är så nära jag kan beskriva:”

Här hänger jag bara delvis med, det måste erkännas. Portamentot är jag väl med på, och kanske till och med drillen som till att börja med övas med en oktavs fallhöjd. Och därefter upprepningar av frasen på två toner, om och om igen, om det nu är så hon menar. Man kan ju alltid testa. Sedan är det svårare att följa resonemanget för oss som inte är ruggigt intuitiva när det gäller det tekniska och som aldrig i livet hade klarat oss utan våra kloka pedagoger. Men det vore så kul om någon kunde klura ut vad hon menar, och om det möjligtvis bara är så att det ser krångligare ut än det är.
Dags alltså för vilda vokala experiment hemma och i studion! Vi får se vad som kommer ut. Kanske något helt nytt eller helt gammalt? Kanske en 1800-talsdrill – à la Jenny Lind?

 

Med Gilbert, Sullivan och Alfredson på operettens blåa bölja

Posted on Updated on

Som nyanställd på Operan blev jag tillfrågad om jag ville vara med i operetten HMS Pinafore, som skulle sättas upp av Hans Alfredson på Oscarsteatern.
Jag blev helt häpen – vad kunde jag svara annat än ja!

Vad handlar Pinafore om? Jo, i korthet det här:
Den fryntlige kapten Corcoran (Erik Saedén)  som basar över den tjärdoftande båten HMS PInafore har en dotter, den ljuva och spåniga Josephine.
Corcoran ser sin chans att komma in i de fina kretsarna genom att gifta bort Josephine med den mycket adlige sjöministern, Sir Joseph (Hans Alfredson), som har uttryckt intresse för den ljuva.
Josephine å sin sida är räddningslöst förälskad i den raske och redlige matrosen Ralph (Sven-Erik Vikström) och känslorna är besvarade.
Med andra ord samma typ av intrig som finns i massor av komiska operor.
Hur det löser sig? Jo, mot slutet dyker Buttercup (Kerstin Meyer) upp som dea ex machina och bekänner till allmän häpnad att hon för länge, länge sedan i en plötslig impuls hade bytt ut bebisarna Corcoran och Potter mot varandra. Alltså är Corcoran egentligen Potter och adlig och behöver inte gifta bort sin dotter med Potter (eller då Corcoran?) för att komma in i de fina kretsarna. Josephine får den raske och redlige och fd Potter å sin sida hittar på nolltid en ersättare till Josephine, så han är nöjd han med. Slutet gott, allting gott precis som det ska vara!

Avgörande scen?
Avgörande scen?

Vi hade en lycklig repetitionsperiod. Det skämtades friskt under repetitionerna, och kreativiteten sprudlade. Under en paus i en dialogrepetition föreslog Hans A bl a att jag skulle låta Josephine läspa. Riktigt rejält. Jag såg fram att testa detta på Erik S för att se hans reaktion. Så när det var dags spärrade jag upp ögonen och levererade allvarligt:  -Jag älÞkar honom!  Erik stirrade mållös på mig en bråkdels sekund, och brast sedan ut i ett smittsamt skratt. Då visste vi att det blev kul och kunde behålla det. En annan kväll bröts repetitionen för en ”skeppsskorpa” som visade sig vara en generös buffé med allehanda gott!
Den Alfredsonska översättningen var en pärla, fyndig och idérik.
Så jag slutar med ett citat ur en tersett i andra akten. Det här är Sir Josephs vers, där han förklarar hur han ser på det kommande äktenskapet med Josephine:

Skjut salut och hissa flaggan
det är dags att putsa vaggan.
Demokratisk är väl tanken
att hon delar min madrass.
Hennes anor ger jag fanken!
Hon är bara meeeedelklass!

Fast det är ju inget fel på det heller.

Om skarvar i rösten och att läsa ryska på danska

Posted on

Kommande helg (ja, tiden dit krymper med förfärande hastighet) kommer jag att tala om skarvar i rösten och ge praktiska exempel på hur man kan jobba bort dem eller åtminstone minska problemet. När jag blev tillfrågad om att medverka vid Röstforums årsmöte och prata om detta, svarade jag glatt – Ja, det kan jag väl! För jag tror ju alltid att allting ordnar upp sig.

Det som har hänt (nå, förutom att jag har förberett detta skarvseminarium) är att det gått upp för mig att just det här med skarvar tydligen är både väldigt intressant och engagerande. Det lär kunna utlösa kontroverser och starka känslor eftersom det handlar om register.

Jag vet inte alls om det är sant – det lär jag väl få se – men det är ju inte så att det vimlar av glada små handböcker med lyckliga människor på omslaget som blivit av med sina skarvar genom en eller annan förträfflig metod. Alltså verkar det finnas ett hyfsat stort intresse som kanske blir ännu större just därför.

Några hemligheter om vad jag kommer att göra avslöjas däremot inte i denna blogg.

Mestadels läser jag dock ryska. Läroboken är dansk, och är man som jag lite smålat orkar man inte alltid ta fram det svenska lexikonet utan slår i den rysk-danska ordlistan bak i boken. Det går ganska bra. Knepigare är det på andra hållet, när jag måste tänka ut vad det svenska ordet heter på danska innan jag söker. Det är alls inget fel på boken, men innehållsmässigt märks att den inte är svensk. Om den hade varit det hade inte den ryska familjen Ivanovij druckit så mycket vodka och vin. Tror jag.

Den här affischen kunde jag inte motstå.
Den här affischen kunde jag inte motstå.

Så helt klart kommer jag inte att ha några bekymmer att inhandla starkvaror nästa gång jag kommer till Ryssland, Jag kommer säkert att till och med böja dem i rätt kasus!

Vägen in i ryska rummet

Posted on

Det är alldeles oanat kul att läsa språk på nytt! Aldrig hade jag väl trott att jag med glädje skulle svettas över ett tangentbord där de kyrilliska tecknen inte har något gemensamt med sina västerländska motsvarigheter (med glädjande undantag för C) och där jag måste köra med diverse minnesknep för att komma framåt över huvud taget.  Om och om igen letar jag och har i alla fall gjort megaframsteg under våra två studieveckor. Snigelfarten från de första dagarna börjar försvinna.

Ja, det är roligt med ryska! Det tycker både vi och lärarna och vissa lektioner förirrar(?) sig ut i intressanta diskussioner om den ryska folksjälen, kommunisttiden, ryssars känsla för det kollektiva, livegenskapen och annat som flödar fritt från alla associationers källa. Mycket skratt och nya världar som öppnas.
När jag var barn kunde jag inte föreställa mig att det fanns färger bakom järnridån. Hur skulle det kunna finnas?  – alla bilder från Sovjetunionen som jag såg under den tidigare delen av 50-talet var korniga tidningsbilder i svartvitt. Och förresten fanns det inte sommar bakom järnridån heller – det var jag säker på. Eftersom det då skulle funnits gröna löv och gräs. Så småningom gick det ändå upp för mig att jag hade missförstått något där, men det tog sin tid. Även teveprogrammen var ju svartvita på den tiden.

сталкер
сталкер

När jag numera slutat plugga för dagen känns det fint med belöning – gärna i form av rysk film. På YouTube hittade jag Tarkovskijs ”Stalker”, som jag såg när den var ny och som var helt oförglömlig. Nu såg jag om den. Det är fortfarande i mina ögon en helt makalös film. Vägvisaren och männen i den förbjudna zonen, de dolda farorna, de hemliga önskningarna som ska kunna bli sanna i det innersta rummet – allt berättat på ett suggestivt sätt. Drömlikt, i ett långsamt tempo följer man berättelsen.
Vad filmen innerst inne handlar om? Kanske om tron och trons kraft att förändra världen? Kanske om att möta sina innersta tankar i ett rum i en värld som vi måste erövra med svårighet?
Inga pekpinnar, bara andlöst spännande. Rysk folksjäl eller inte – en filmupplevelse är det i alla fall.
Det är alldeles oanat kul att läsa språk på nytt! Allt det där man inte visste, alla ord man inte tidigare kände igen, alla kulturupplevelser som väntar – vilken lyx!

Ny riktning – denna gång österut

Posted on

Snart  – om bara några timmar ska jag bli en del av en för mig ny institution på SU, den slaviska. På något sätt har varje institution sin egen ton, åtminstone inbillar jag mig det. Vilken är den slaviska tonen?
Det är ryska som väntar, sk RyNyb, att utläsa ryska för nybörjare. Att jag småfuskat mig igenom några kurser på studieförbund för eoner av tid sedan känns ändå ganska bortglömt, så det där att börja på helt ny kula blir nog bra.

Grammatik
Ny favorit??

En rimligt ny grammatik hittade jag i en bokhylla, så det blir till att fräscha upp de gamla kunskaperna där med. Jag inser när jag bläddrar i den att det inte heter ”imperfekt” mer som det gjorde när jag gick i skolan. Någonstans på vägen har man bytt ut det i smyg. Numera heter det preteritum, något som kanske alla utom jag har koll på. Och predikatsfyllnad är också borta, så det var ju lika bra att jag ändå hade glömt vad det var för något.
”Älska grammatik! ”-  det får bli mitt nya fältrop. Även om jag förgäves får leta efter predikatsfyllnaden.