spridda tankar

Vem var det som ringde i går kl. 19.48?

Publicerat den Uppdaterat den

Oktober
Ingen vill se en bild på en bränd madrass, så det blir en dagsfärsk naturbild i stället

Vi är på landet och sitter i soffan (fulsoffa  men bekväm) på övervåningen och ser Rapport. Allt är som vanligt.

Då ringer telefonen. Jag blir förvånad. Telefonen på landet ringer nämligen aldrig. Att den ens finns kvar beror på att jag tror att vi måste behålla den för att behålla vårt långsamma och skakiga bredband. 

Men det kan ju vara viktigt, så jag går ner till köket och tar telefonen. Tyst. Inget svar.

Men det luktar konstigt. Jag blänger på diskmaskinen, och undrar om det är den, men den är ju ny. Går in mot vardagsrummet, och möts av rök. Är det teven?

Brandvarnaren har inte gett ifrån sig ett pip ens, men någonstans händer något. Jag öppnar fönstren och försöker få luft.

Sedan vidare in i sovrummet, där luften är fruktansvärd.

Det brinner i en säng. Lukten av brinnande duntäcke blandad med lukten av brinnande madrass är hemsk.

Vi öppnar fönster för att överleva, drar ut sladdar till den värmedyna som tagit fyr och släcker med vatten. Det går fort. 

Redan efter en halvtimme är det mesta bortstädat med brända och blöta täcken i sopsäckar ute på gården i regnet. Madrassen får också stå i regnet, så där för säkerhets skull.

Jag vädrar, sätter fat med ättika i rummen och överblickar eländet. Byter brandvarnare. Det har gått bra efter omständigheterna. 

I dag till tippen där vi sorterade det brända som brännbart, för det var det ju. Sedan hem. Lukten finns egentligen bara kvar i sovrummet, och det tar säkert längre tid där att få bort den.

I morgon blir det Jysk i Simrishamn för återställande av sängen och beställning av nya moderna värmemadrasser. 

Vi hade tur. Massor av tur.

Men fortfarande undrar jag:

Vem var det som ringde?

Kan en kurs förvandla en tafflig amatör till ett fullblodsproffs?

Publicerat den Uppdaterat den

Mina kursböcker
Mina kursböcker

På en säng ligger ett antal kursböcker. De ingår i höstens projekt, en kurs i journalistik,  som under en termin ska låta mig nosa på diverse olika genrer inom skrivandet. Arbetsuppgifterna är mestadels roliga att ge sig i kast med. Vissa saker är förstås lite svårare, exempelvis sånt som att höra av sig till myndigheter och be om handlingar. Det kan jag dåligt – jag tycker bara att jag stör, och eftersom det inte är ”på riktigt” så skäms jag för att ta upp andras tid med struntsaker. Däremot har det varit  jätteroligt att skriva en nyhetsartikel som innebar att jag fick åka till Stockholms Tingsrätt och sitta med på en rättegång om grovt skattebrott. Mycket intressant faktiskt. Jag lärde mig en hel del bokföringsknep som jag aldrig kommer att tillämpa, och det är nog lika bra det. Helst hade jag velat vara med på tingsrättsförhandlingen om terroristbrott med Rakhmat Akilov också, men man kan inte få allt, och alla riktiga proffs och jag blev utslängda efter någon minut bara.

Varför gör jag då det här?

Jo, sedan några år är jag redaktör för Röstläget, Röstforums medlemstidning. Det var inte så att jag var särskilt kvalificerad när jag började, snarare tvärtom. Så känslan av att jag nog borde göra något åt det infann sig efter ett tag. Och efter två misslyckade försök att komma med på en distanskurs i journalistik vid Karlstads Universitet, så gick det slutligen vägen i höstas.

Så nu gör jag skrivläxor för kursen varje vecka, nyhetsartiklar, notiser och personresearch. Allt lämnas in elektroniskt, och egentligen saknar jag att inte se någon av lärarna någon enda gång.

När jag försöker omsätta det jag lärt mig och skriver för Röstläget blir det mestadels referat av möten och program och ibland utskrifter och sammanställningar av inspelningar. Till vårnumret ska jag försöka få till någon intressant intervju. Till den som vill läsa kan jag bara säga: välkommen att gå med i Röstforum! Det är rekommendabelt av en massa skäl.

Framsida Röstläget.
Framsida Röstläget.

Nu i kväll skickade Bokus en förfrågan om jag ville recensera en av kursböckerna. Svaret är nej. Läsläxorna hoppar mellan olika böcker och avsnitt och det blir nästintill omöjligt att säga något vettigt om en viss bok utan att sätta sig ner med den ett varv till. Det överlåter jag till någon som tycker det är kul att sätta poäng. Jag klarar mig så bra utan. Jag skriver hellre en stump: ett referat, en liten artikel eller en puff för ett kommande program.

För vi ses väl på ICVT?

Publicerat den Uppdaterat den

Kungliga Musikhögskolan
Här ska vi vara!

Att det blir en internationell sångpedagogkongress i Stockholm i sommar är det många som vet. Men inte alla. Den som snabbt vill sätta sig in i vad det handlar om går till https://icvt2017.com och blir lite klokare, och den som vill anmäla sig har fortfarande en chans. Det går fint att köpa dagspass om man vill, och för att veta om man vill tar man sig en titt på programmet. Man behöver inte vara medlem någonstans heller, det är bara att anmäla sig.

Vi är många som kommer att medverka, och det enda negativa med det är väl att man missar någon annans kolossalt spännande presentation som äger rum samtidigt. Det är precis som vanligt, med andra ord. Under de år jag sjöng på Operan var jag ruskigt dålig på att gå på konserter själv, helt enkelt för att de lediga kvällarna under perioder var så få.

Men nu sitter jag hemma och förbereder. Det ska powerpointas, och på hygglig engelska dessutom. Det som är svårast med det är när man ska välja ett av flera tänkbara uttryck och känner sig osäker på de där fina nyanserna. Klavertrampet känns inte så långt borta, men jag hoppas förstås på lyssnarnas orubbliga välvilja.

Jag ska göra två föredragningar, en om Hiller och en om Levande musikarv, och jag sitter här och provpratar för mig själv och spelar in för att få en bild av hur det låter. Inspelningen raderar jag sedan kvickt som ögat innan jag har lyssnat, för jag vet precis var jag började staka mig och svära högt. Hjälpen är Google translate och Longman Dictionary of Contemporary English, New Edition från 1987. Och djupandning.

Lika nervös som man kan bli vid tanken på att det kommer någon som vill lyssna, lika jätteglad blir man ju när någon gör det. Så välkommen!

För vi ses väl på ICVT?

Vad är ett namn?

Publicerat den Uppdaterat den

Namn

Mycket av det som dyker upp på Facebook är betydelselösa lekar: – vad var du i ditt tidigare liv? – vilket djur är du? – hur kommer din framtid att bli? Man klickar av bara farten, och ser att femton av ens vänner fått samma svar. Då är det inte lika spännande längre.

Fast häromsistens lockades jag med i en liten tankeväckande lek: vem hade jag varit med ett annat namn? Om jag hade hetat mitt andra förnamn och min mammas flicknamn – hade jag varit en annan person då?

Mitt andra jag, som jag inte är, och som inte finns, heter Cecilia Norling. Det är absolut helt glasklart att vi inte är samma person. Jag kan nämligen se henne framför mig: hon är lång och snygg, har ett stillsamt sinnelag, milda gråa ögon och mörkt hår i pagefrisyr. Hon är eftertänksam och sansad, svär inte ens när det är befogat och brister aldrig ut i omotiverade sopranskratt. Vad hon lever på är jag inte helt säker på, men skulle kunna tänka mig att hon är författare, skönlitterär sådan.

Det där med författare har att göra med att jag understundom lekt med tanken på att plötsligt skriva en deckare som blir en riktig kioskvältare. Den ska utspelas på  Södermalm eller i Onslunda, där jag fläckvis kan uppvisa en bländande lokalkännedom. Den kommer att få ett fantastiskt genomslag och jag blir rik som ett troll. Då kallar jag mig Cecilia eller Cilla Norling och blir intervjuad i Skavlan.

Hur har Cecilia haft det under sin uppväxt? Till att börja med har hon sluppit bli retad som barn på grund av sitt konstiga förnamn. Det var inte så vanligt med ovanliga namn i 50-talets Göteborg och toleransen var inte överväldigande.

Hon har säkert gått på flickskola några år, och sedan på flickläroverk. Jag gick också på flickskola under några rätt kämpiga år, och gladde mig storligen den dag jag själv fick välja mitt gymnasium och känna som om jag kom ut i friska luften. Den som i likhet med mig har gått i flickskola och vantrivts kan förstå vad jag menar.

Det där med namn är något att ta på allvar. Namnet påverkar hur man blir bemött. Cecilia får det nog helt OK i det avseendet. Och själv började jag trivas med mitt ovanliga namn i tonåren, och har fortsatt med det.

Så hur går det med mitt andra jag? Svårt att veta, eftersom hon inte finns, men får du en vänförfrågan på Facebook av Cecilia Norling, så kanske det är läge att fråga vart jag har tagit vägen.

Vem vakar över mig?

Publicerat den

Det är ingen mening alls att vara konspiratoriskt lagd och se sammanhang som inte finns. Det räcker så fint med de sammanhang som faktiskt finns.
I högra spalten på facebook kommer annonser upp. Jag förstår att det måste finnas annonser – någon måste såklart betala för det som vi har roligt med eftersom vi blivit lovade att inte behöva betala själva.
Det som stör mig är att mina köp på nätet speglas i annonserna i högerspalten, ibland med löjeväckande resultat. För ett tag sedan köpte jag en ny router. Den gamla hade kämpat länge och slutligen lagt av. Jag beställde, betalade och fick hem den nya routern som fungerar alldeles utmärkt. Hur kan då någon få för sig att jag veckan därefter vill köpa ännu en???  En annan modell kanske? Eller samma en gång till? Längre än så måste ju en så kallad sällanköpsvara hålla.
Jag köpte också böcker på nätet, flera av samma författare. Samma där, men inte riktigt lika pinsamt. Nu blev jag föreslagen några av de titlar jag i alla fall inte hade köpt av den författaren. Så dök även dammsugartillbehör och annat jag köpt upp i högerspalten som skräp som flyter upp till flodens yta.

Profilbild
Vem vakar över mig?

Det är knepigt att förhålla sig till information som trålas upp och används i marknadsföring. Mina köp, mitt Spotifylyssnande och mycket annat är inte bara mitt, det tillhör uppenbarligen också den som vill betala för informationen.
Det händer att jag funderar på vad som skulle krävas för att undgå radarn. Kanske kontant betalning i alla affärer, gammaldags lyssnande på radio eller egna skivor, och att inte koppla upp sig alls. Kundkorten på COOP och ICA måste förstås också klippas sönder. Alltså känns det inte realistiskt med tanke på de behov jag har, mina studier och allt annat som kräver uppkoppling.
Men ändå undrar jag ibland: finns det ett liv därute, någonstans under tjuren Ferdinands tecknade korkek, där man kan vara, alldeles obevakad, och lukta på blommorna utan att en annons om väldoftande blommor dyker upp?

Ditt horoskop 4 augusti 1959

Publicerat den

Det är bra att städa. Då och då snubblar man över små guldkorn och saker man helt hade glömt. Bland annat hade jag helt förträngt mitt journalistiska förflutna, måhända på goda grunder. Men i alla fall: under somrarna när jag var barn gjorde jag en tidning. Den hette HAVSÖLANDS-POSTEN och såldes inom familjens krets för det facila priset av 15 öre. Det marint inspirerade namnet hade nog att göra med somrarna i vår lilla gröna stuga utanför Stenungsund med utsikt över havet. Jag var inte ensam i familjen om att ge ut en tidning. Inte heller om att tillverka örtté, en annan hobby. Allt skedde i benhård syskonkonkurrens med bitvis småfula medel.

Gamla Stenungsund, bild från kommunens hemsida. Fast bilden är äldre än berättelsen.
Gamla Stenungsund, bild från kommunens hemsida. Fast bilden är äldre än berättelsen.

Ett exemplar av tidningen dök i alla fall upp häromdagen. Det journalistiska materialet är inte överväldigande – det inskränker sig till att redaktören har blivit getingstucken och att det är torka. För den minnesgode var just sommaren 1959 extremt torr och vi hade så mycket getingar att jag inte någon gång senare i livet har sett lika många. Ett korsord fanns med i tidningen och reklam för Iwa-té. Men största utrymmet fick ändå horoskopet. Det där med stjärnbilder kände jag nog inte till, och texten presenteras här med den ofrivilliga hopskrivningen som jag inte kunde göra något åt på pappas reseskrivmaskin.

Januari: Inom den närmaste tiden gör ni en resa.
Febr: Inomden närmaste tiden gör ni ett par misslyckanden.
Mars: Försumma inte en gammal vän.
April: En släkting hör av sig.
Maj: Ni blir getingstucken.
Juni: Bli inte ovän med chefen på jobbet.
Juli: Ni blir manetbränd vid badet.
Aug: Glöm inte bort en släktings födelsedag.
Sept: Ligg i med arbetet.
Okt: Laga den trasiga strumpan.
Nov: Keep smiling.
Dec: Överbelasta inte barnen med arbete.

Leta rätt på er födelsemånad och se vad stjärnorna spår er.

Jag förmodar horoskop som så mycket annat kan återvinnas, så håll till godo. HAVSÖLANDS-POSTEN är å andra sidan nedlagd, oklart sedan när, så några fler horoskopfynd kanske det inte blir. Fast vem vet? Det är som sagt bra att städa. Vad som helst kan dyka upp.

Sommarliv del 2. Mellan måleri och målning.

Publicerat den

Det är som vanligt när man har hus – något måste göras.
Pianot ska stämmas och logdörrarna ska målas vackert faluröda. Det förstnämnda gör inte jag, det sistnämnda går hyfsat bra, även om en del av det faluröda förstås hamnar på mig.
Och mitt piano (min gamla trotjänare som är sådär 90 år) låter glädjande fräscht efter årets stämning och det blir åter nöjsamt att spela.

Pushwagners boogie-woogie
Pushwagners boogie-woogie

På sommaren ser jag också på konst.
I Tomelilla konsthall pågår en roligt utställning (ja, ni vet att jag rekommenderar Tomelilla konsthall med jämna mellanrum!). Konstnären är norrman och har pseudonymen Pushwagner. Först tänkte jag att det kanske fanns någon typ av Wagnerinspiration där, men det handlar mer om samhällskritik och pseudonymen Pushwagner är byggt på orden push wagon. Enligt infotexten ska det handla om kundvagn, men googlar man push wagon så får man fram det som vi kallar lära-gå-vagn för små barn.
Reser man sedan från Tomelilla till Malmö, så är utställningen av Tora Vega Holmström ett måste.
Som kvinnlig konstnär under det tidiga 1900-talet mötte hon både framgångar och motgångar. Men vi sentida kan fröjda oss åt en alldeles utmärkt utställning på Malmö Moderna. Olika stilar, olika influenser, trettio- och fyrtiotalets mörka år som avspeglas i färgskalan, resor till Medelhavet – allt speglas och är oerhört spännande att se.

Tora Vegas självporträtt
Tora Vegas självporträtt

Väl hemma på gården är det dags att gå en rond mot logdörrarna. Och sedan när kvällen sakta mörknar och svalorna svirrar över gården spelar jag på mitt nystämda piano. Ljudet sprider sig över gården och jag känner trots många tvättar en svag doft av färg från mina händer som blandas med doften av gräs och örter.
En doft av sommar.

Det ljuva livet på landet. Fas 1: Kriget mot mården.

Publicerat den

För en vecka sedan trodde jag att det bodde vesslor på vår vind mellan ytter- och innervägg. Det var fel. Det var mårdar. Alltså, full stridsberedskap i slutet av förra veckan. Nu skulle de fördrivas med vilka medel som helst! Men hur?
Jag kollade på nätet, först Anticimex. Anticimex tar hand om diverse objudna gäster, dock inte mårdar. De ingår inte i Anticimexrepertoaren så vitt jag kan se. De kanske är för stora eller något?
Nästa tanke: fällor. Det finns olika sorter: de som inte tar död på mården utan där mården eventuellt kan lirka sig ut, och de som tar död på mården alldeles omedelbart. Men vad gör man sedan?  Ska en levande mård transporteras iväg till någon plats långt bort och släppas där, och vad gör man med en död mård?? Alternativet fällor lockade inte, fast jag blev erbjuden att låna en av den snällare sorten.
Men det lokala jaktlaget, då? Det fins ett, men det kanske är lika bra att jag inte vet var telefonnumret till ledaren är. Blotta tanken på med handeldvapen försedda karlar som hukar bakom buskarna i trädgården i gryningen  känns tveksam. Och hur länge ska de sitta där?
Nej, taktiken blev en annan: nu skulle mårdarna STÖRAS ut! Här skulle inte erbjudas någon mysig bostad i rofylld miljö längre – här skulle bjudas på andra bullar. En radio placerades utanför ingången till boet, och sedan dånade P4 Kristianstad på maxvolym över vår fridfulla lilla gård. Första dagen orkade jag med fram till dess att vi skulle sitta ute och äta middag. Då stängde jag av och gick in i köket för att hämta ut maten. Under tiden puttade mården ner radion med ett brak i backen. Efter maten knöt jag fast radion i stupröret och satte på den igen, så nästa gång mården puttade ner den blev den hängande snällt där uppe. Under helgen bjöds det på blandad musik, pratprogram och fotbollsreferat. Utan pauser och på högsta volym. Däremot fick det vara tyst på nätterna – något annat hade inte jag stått ut med. Jag bestämde mig för att hålla ut i en vecka, alltså fram till midsommar. På måndagen (dag tre) började mårdarna få nog. Efter ett slagsmål i väggen på måndagskvällen när en av dem skrek (ganska obehagligt ljud!) har det varit lugnt i huset. Nu är P4 avstängt, och tystnaden råder. Men skulle de komma tillbaka, börjas det igen.

”I P4 Kristianstad hör du lokala nyheter, lokala aktualiteter och lokal kultur. Du bjuds på en heltäckande, angelägen kanal där du bor.”

Så vad var det som fick dem att flytta? Musiken? De pigga pratprogrammen? Fotbollsreferaten?

Svårt att svara på. Frågan kvarstår: hur mår den, mården?

Mitt vapen i mårdkriget.
Mitt vapen i mårdkriget.

Skattjakt i Onslunda

Publicerat den

Så länge jag kan minnas har man haft loppis i Onslunda varje sommar. Söndagen före midsommarhelgen brakar det lös. Då gäller det att vädret är vackert, och så är det inte varje gång. Men idag hade jag strålande sol och cykelväder de 2,5 kilometerna dit, och därmed lättparkerat för min del. På vägen blev jag omkörd av en strid ström med bilar, många med släpkärran beslutsamt fastkrokad. Vår bil var det inte jag som körde, men den kom också dit i alla fall.
Onslunda loppis är trevligt och mycket välorganiserat. Jag var med under många år och stod i klädtältet. Det var en upplevelse det med – de snygga högarna vi hade lagt upp förvandlades på mindre än en minut till totalt kaos när vi hade släppt in de köplystna.. Efter det var det omöjligt att förstå hur någon kunde hitta något alls, men i år var det storlekssorterat, och det hjälper en del. Annars kan jag numera strosa runt, köpa ett och annat och hälsa på dem jag känner. Fikabrödet är hembakat och gott och valmöjligheterna att köpa är enorma: trädgårdsmöbler, soffor och skåp, husgeråd, cyklar, gräsklippare, tavlor, kompletta uppslagsverk mm mm. Det är nog bara storleken på det egna hemmet som sätter gränsen.
Vi handlade mer än vi själva kunde ta hem, och skulle aldrig klara oss utan hjälp av goda människor med praktiska fordon. Men det finns också i Onslunda.

Onslunda loppis 2014. BIlden från OIF:s facebooksida.
Onslunda loppis 2014. BIlden från OIF:s facebooksida.

Nu kan vi smälta dagens övningar, fundera på var skåpen ska stå och stillsamt ladda för nästa år. Då blir det åter skattjakt i Onslunda.

Gamle Tandberg – min susande vän.

Publicerat den Uppdaterat den

Det finns saker som jag ständigt skjuter upp. Dit hör det där med att digitalisera gamla rullband. Ibland undrar jag om jag innerst inne när en förhoppning om att det ska visa sig vara omöjligt, så att jag ska slippa.

Vår första rullbandspelare kom i huset precis i början på 50-talet och på de tidigaste inspelningarna låter vi alla väldigt konstlade och allmänt uppstressade. Mamma gillade inte alls mikrofonen och pratade ogärna när den var påslagen, och pappa gjorde små intervjuprogram med oss barn. Frågorna var enkla: -vad har du gjort i dag? -hur har det gått i skolan? -var det roligt?
Inte ens som barn är det lätt att svara något vettigt på det, men det hände att jag gick igång och pratade alldeles ruskigt mycket. För mycket. Det märktes väl mest på min lillebrors avmätta tonfall när det blev hans tur efteråt.
I dag har jag en gammal rullbandspelare kvar –  en Tandberg från slutet av 60-talet. Förutom egna gamla band har jag dessutom kvar alla rullband som jag ärvde. Det är där ekvationen inte går ihop, med mindre än att jag lär mig sortera fram det omistliga och slänga inspelningar som ändå finns i Sveriges Radios arkiv.

Tandberg med stilla sus.
Tandberg med stilla sus.

I dag tänkte jag jobba med att leta upp något gammalt band, hitta en inspelning och digitalisera den. Det blev genast knepigt – en gammal förstärkare som gått bra ihop med gamle Tandberg hade jag lyckats slänga. Till slut lyckades jag ändå koppla ihop saker och ting på ett fungerande sätt, men bara för att konstatera att det lät helt fruktansvärt från de gamla banden. Det gick inte att lyssna på dem över huvud taget. Å andra sidan, sådana där gamla bandspelare är ju gjorda så att man kan fixa en del själv. Efter rengöring av tonhuvudena med tops doppade i bensin, och bortplockande av något skröfs som måste pillas bort med pincett blev det en helt annan upplevelse. Jag fick till min förvåning höra mig själv som 11-åring sjungande ”vintern ra” a cappella i C- dur med start på tvåstrukna C (hej hopp!) och en hel del annat som tilldrog sig under pappas intervjusejourer på Linnégatan.
En ganska tidig inspelning jag själv gjorde med min 60-talsbandspelare var Elisabeth Schwarzkopf när hon sjunger Strauss’ Vier Letzte Lieder. Jag älskade den inspelningen. Nu finns den på Spotify ett musklick bort och jag lyssnade härom kvällen. Det var något som fattades – det lät inte som på rullbandet. Sedan kom jag på det: bandspelaren ger ifrån sig ett litet sus – det gör inte Spotify som är helt susfritt. Men jag saknade just det – det milda suset. Kanske kan man få köpa till lite sus när abstinensen faller på? För hur det än är – min Tandberg är gammal och trött och håller inte i oändlighet. Men susar gör den!