Eurovox 2015. Resedagbok.
Onsdag den 17 juni.
Jag vaknar tidigt. I dag ska jag resa till Riga. Det gäller att bli klar med allting, så att packningen inte sker i sista minuten. Jag kollar biljetterna. Verkar OK, faktiskt. Jag kollar klockan. Den är 07.10. Planet går kl. 15.
Jag kollar passet för att se att det kommit med. Det är ruskigt dyrt med engångspass. Allt ser bra ut.
Jag tömmer resväskan för att se efter om mobilladdaren och kameraladdaren kommit med. De ligger längst ner. Allt under kontroll. Jag packar om.
Jag kollar biljetterna.
Vankar runt i lägenheten och vattnar för säkerhets skull blommorna som håller på att dö av för mycket vatten.
Kollar om passet har gått ut. Det har det inte. Visserligen går tiden fort ibland, men ett pass som utfärdades i mars 2015 är fortfarande giltigt.
Jag kollar…..
Ungefär så där går det på i en nervös uppladdning innan jag ger mig av i sanslöst god tid till Arlanda.
Och sedan blir allt bättre!
Jag ska ju resa till Riga, där jag aldrig varit och dessutom ska jag vara deltagare utan personligt ansvar i Eurovox, europeiska sångpedagogers stora träff.
Flygresan är bekymmersfri, jag träffar en god vän på flygplatsen som också är i Riga i samma ärende som jag. Vi är sådana där som kommer dagen före. Men det är bra.
Kvällen avrundas med en god bouillabaise och småprat på en uteservering mitt emot Musikakademin där vi ska vara nästa dag.
Torsdag den 18 juni.
Vaknar och inser att det småregnar. Förmiddagen är ledig, så jag travar runt i gamla stan i Riga och njuter, regnet till trots. Det är verkligen fint utom domkyrkan som rent ut sagt är tråkig. Vad man betalar entré för att se är en gåta.
Därefter dags att gå till Musikaliska Akademin. Med namnlapp på blusen orienterar jag mig mellan kända och okända deltagare, och efter en liten körkonsert håller talpedagogen Kristin Linklater ett lysande inledningsanförande. Därefter följer annat smått och gott med en workshop bland annat.
Sedan är vi i gång!
De som vill går på operan den kvällen. Själv följer jag med till en folkloristisk pub. Gott öl, god mat och trevligt stimmigt. Levande musik i form av en dragspelare och en violinist går runt och vill ha igång oss med valfria folksånger. Vid mitt bord är vi lite olika folk men lyckas i alla fall enas om ”Vem kan segla.” Den finns inte bara i Sverige tydligen.
Fredag den 19 juni
Dagen inleddes med ett pass i gympasalen där vi skulle befria våra röster. Det gjorde vi säkert, och jag befriade mig från morgontröttheten på samma gång, så det blev en bra start.
Sedan diskussion om sångpedagogutbildningen i England och Tyskland. Sverige var inte uppe på tapeten, men vi har ändå högskoleutbildning till sångpedagog. Det finns nog inte på så många ställen, utan man försöker lösa utbildningsfrågan på diverse sätt i olika länder.
Masterclass på eftermiddagen. Olika stilar – det var kul!
Masterclass nummer två med tyska lieder leds av en inhoppad litauisk bas, eftersom ordinarie pedagog blivit sjuk.
Till min glädje förstod jag en del av vad han sa – han pratade ryska som många i Lettland. Det fanns förstås tolk, men jag märkte att det var lättare att förstå spontanprat än långa utläggningar när man hunnit glömma en del glosor.
På kvällen var jag och många andra på sångtävlingsfinal i operahuset.
Sex finalister kämpade om tre priser, fast i praktiken fanns det lite extrapriser också. Två sångare, en från utlandet och en inhemsk, fick exempelvis varsitt pris för att gjort det bästa framförandet av en sång av Jazeps Vitols, grundaren av både operan och musikakademin, och den tonsättare som gett tävlingen sitt namn. Det fanns ett ”Grand Prix” också, men det delades inte ut.
Stämningen var spontan, och publiken jublande ofta och gärna. En polsk sopran vann, och en norsk sopran kom tvåa. Själv höll jag tummarna för en armenisk bas, men det gjorde inte juryn så det hjälpte inte.
Sådant får man leva med, men det var en spännande avslutning på en välmatad dag.
Lördag den 20 juni
I dag är det dags för hemresa. Jag kollar biljetten och flygbussen lika ordentligt som vanligt, men bestämmer mig sedan för att bara ha kul!
Seminarier varvas med praktiska övningar där man inser att man kanske borde ha mer än två hjärnhalvor gör att hålla alla moment i huvudet samtidigt. Mycket prat i pauserna, som är generöst tilltagna (tack för det!).
På eftermiddagen lämnar jag kongressen och kliver ut i solskenet och trafikbullret. Det känns skönt att vara på hemväg också. Namnlappen sitter kvar på tröjan när jag kliver på flygbussen, fast nu spelar den ingen roll längre. Jag har avslutat min närvaro där, men de som finns kvar kan välja att vara med på ett nattligt midsommarfirande i kväll. Dans och sång till solen går upp!
Hemresan går fort,och jag får snart sparka av mig skorna, göra en kopp te, tanka ur kameran och skriva dessa rader. Jag undrar lite hur de andra har det på midsommarfirandet och tänker att jag har det bra.
Jag har haft roligt, och fått del av andras kloka tankar dessutom. Tack för det!
Perenn odlingsångest
Det där med odling har aldrig varit min grej. Förmodligen är jag lite rädd för okontrollerat växande som resulterar i fula växter som är svåra att ta bort. Inte kan jag skylla på något egentligen – trädgården i min barndoms sommarstuga i Kyrkenorum var välansad och det var på något sätt självklart att den skulle vara det. Själv har jag dragit mig undan trädgårdsarbete i möjligaste mån, och var och en kan ju tänka sig att det inte leder till något imponerande resultat. Till mig kommer inga bussresor att anordnas för att se den fantasieggande, vackert prunkande trädgården, ömt vårdad av undertecknad.
Men nu känns det som om jag har närmat mig en vändpunkt. Jag har beslutat mig för att försöka och hoppas att entusiasmen kommer med fliten, sådär som att det ska bli roligare bara för att jag försöker.
Så här har det gått hittills:
Perenner inköptes på Lidl (billigt, eftersom jag innerst inne tror att jag ska misslyckas och då inte vill slänga en massa pengar i sjön), förpackade i förföriskt blommiga små askar. Jag tittar på blomprakten som ska kunna bli en meter hög och fluffig därtill och försöker fantisera om hur det skulle se ut.
Paketen är pedagogiskt prydda med anvisningar om planteringsdjup och avstånd till andra plantor. Det verkar faktiskt inte så svårt när det kommer till kritan.
Det är inte förrän jag står med den blivande växten i hand som jag inser att jag hade behövt en anvisning till – nämligen om vad som är upp och ner på den. Det kan jag nämligen inte se. Men jag bestämmer mig i alla fall, och förföljs senare av en gnagande känsla av att jag borde lagt de här konstiga rotbitarna på tvären så att växten själv fick välja vad som skulle upp och vad som skulle ner.
Vad händer annars?
Då ser jag plötsligt sädesärlan på taknocken, några dagar tidigare än normalt, men så välkommen som ett av de bästa vårtecknen! Och vem bryr sig väl om rottrådar i sådana lägen?
Sångskolor, sångskolor!
Den här våren har jag pendlat mellan nutid och dåtid, så långt tillbaka som till början av 1800-talet. Man kan ju undra hur kul det är med vad man tänkte om sång då, men det är det! Och även om vi berömmer oss av att tänka historiskt eller försöka uppföra musik någotsånär som den uppfördes när det begav sig, så tycker jag det blir mer och mer tydligt att vi inte gör det. Kanske skulle vi inte gilla det heller?
I morgon kväll har jag fått uppdraget att summera 100 års sångskolor på 25 minuter, och var och en kan väl räkna ut hur mycket det blir utslaget per år. Fast det är förstås inte det som är det viktiga, utan att så gott det går försöka vaska fram intressanta särdrag, konflikter mellan olika ideal och annat som kan förgylla ett årsmötesföredrag i en sångintresserad förening. Helst ska åhörarna bli lagom debattglada efteråt. Så jag laddar, skriver stolpar, läser, pratar för mig själv och försöker hålla mig innanför ämnets gränser. Ämnet 1800-talets sångskolor är tämligen gränslöst, så det är bara att hoppas det bästa. Och till den som tror att det var bättre förr, så kan jag trösta med att det var det inte. Det har nog låtit tämligen förfärligt mången gång, inte minst i kyrkorna. De som levde för sådär tvåhundra år sedan hade aldrig i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig hundratals eller tusentals välsjungande musikskoleelever, där ungdomarna har nått total enighet om vad de sjunger, i vilket tempo det sker och vilka toner som gäller. Så var det inte alltid förr.
Sångskolorna innehöll alltså lite olika saker, beroende på om de hade som syfte att lyfta sångförmågan hos skolbarn eller hos operasångare. Och det finns förresten hur många sångskolor som helst på 1800-talet.
Mitt lilla föredrag heter Från hackskalor till Den yttersta egalité.
Och det är lätt att tro att hackskalor var något negativt. Det trodde i alla fall jag första gången jag stötte på begreppet. Men inte heller det stämmer. Tro mig,1800- talet är himla spännande, som en annan värld!
Om Vadstena Musiklinje, Almqvist och en sturig tysk
Varje gång något viktigt nedläggningshotas, blir man påmind om hur lätt det är att riva ner, och hur oerhört lång tid det tar att bygga upp. I veckan har ett upprop gått ut för att vi som vet hur viktig musikutbildningen i Vadstena är, ska skriva på namninsamlingen, engagera våra vänner och fästa uppmärksamheten på vad som skulle kunna hända. Och det är inte första gången. Kanske är det för att makthavare ser på konst och kultur som en trevlig dekoration vid olika evenemang, eller som något som har med talang att göra och som är så himla roligt att utövarna gärna lever på barkbröd i årtionden bara för att få ägna sig åt det.
Det grundläggande problemet tror jag är att man inte ser konst som kunnande eller kunskap. Det faller under radarn på så vis. Värdet blir då bara ett ekonomiskt värde (hur mycket är jag beredd att betala för den där konserten?) och alltså relativt, eftersom olika människor kommer att ge olika svar på den frågan. Och så blir det reducerat till något som bara har med tycke och smak att göra, ungefär som vilken kaffesort man föredrar.
Man kan ifrågasätta hur mycket kulturarbetare ska ägna sig åt teoretiska resonemang, men några av oss bör nog göra det. Ihärdigt ska vi påpeka att ingen av den musik som förgyller vår tillvaro kommer från ingenstans utan har uppstått utav en kombination av passion och hårt arbete. Och kunskap.
Det här terminen ska jag åstadkomma ännu en musikvetenskaplig uppsats, och än en gång har jag fastnat för en bråkig typ, nämligen Hæffner. Min förre bråkige typ, Arlberg, blev på sin tid ursäktad för sitt beteende med att han kom från Dalarna, och kommer man därifrån är man liksom lite dålig på att kompromissa. Vad man sade om Hæffner vet jag inte riktigt än. Kanske var det att han kom från Tyskland och liksom var lite dålig på att kompromissa? Vem vet?
Jag vet inte så mycket om honom, så jag kan lika gärna vädra mina fördomar offentligt tills dess att jag vet bättre:
1. Han fördärvade psalmsången och gjorde den vansinnigt tråkig, för det fick jag lära mig redan som barn så det är alltså sant.
2. Han fick sparken från det ena jobbet efter det andra. Han fick också sparken av sin fru. Se punkt 3.
3. Han var kolerisk och argsint och allmänt svårbegriplig när han röt på en grötig blandning av svenska och tyska.
4. Som kulturman var han inte i närheten av Hugo Rask i dragningskraft. Ingen Ester trånade där, så vitt jag vet idag.
Men spännande blir det att ta reda på vad som faktiskt hände, för visst gjorde han nytta också!
Och vad Almqvist anbelangar, så har det trevliga inträffat, att mina gamla inspelningar som har legat på en LP har digitaliserats och ingår i Lennart Hedwalls nya bok. I samband med digitaliseringen för cd-n i boken förklarade skivbolaget Bluebell, att vi fick göra precis vad vi ville med inspelningarna. Så då gör jag helt enkelt det! Nu ligger de tillgängliga på min hemsida, så den som vill är välkommen att lyssna.
Möte med Alexander eller När jag lider mot Jul
Det finns bra planering, det finns dålig planering, och så finns den där som på papperet ser helt OK ut, men som visar sig bli helt katastrofal.
Jag har varit i Skåne. Det har stormen Alexander också, och jag lyckades sammanstråla med ovädret som kom samtidigt som jag till Österlen. Fast lite blåst är ju ingenting, tänkte jag, och körde sista sträckan till huset som stod och väntade på mig. Det lyste välkomnande i fönstret, och jag klev in i ett ovanligt kallt kök, 6°. Så det var bara att gå ut i pannrummet och sätta upp värmen, tända lampor och göra det lite hemtrevligt. Då gick strömmen. Jag fick ett sms från Eon som talade om att strömmen hade gått. Jag tittade mot grannens fönster, och såg att de var snabba med att tända levande ljus. Efter ett par väldigt korta strömleveranser var den helt borta igen. Jag fick ett nytt sms från Eon om att strömmen hade gått.
Så där satt jag i ett utkylt hus utan ström. Dags för plan B. Plan B består i att tända upp en brasa i kaminen när man väl har hittat fram till den, och invänta varmare tider. Jag är dålig på att tända brasor, men hopskrynklade Aftonbladetsidor fick så småningom fart på veden. Eon skickade sms om att man fortfarande inte hade någon plan för när strömmen skulle komma tillbaka, men plan B möjliggjorde i alla fall varm dryck från kastruller uppe på kaminen. Det är första gången jag prövat eftersom jag inte varit tvungen tidigare, men nu vet jag att det går. Fast sakta.
Under natten kom på nytt sms från Eon, som först lovade strömmen tillbaka kl 10 på morgonen, men senare ändrade sig till kl. 3. Halv fyra small det till i värmesystemet och det var det vackraste ljudet jag hört på länge.
Egentligen skulle jag här lagt upp bildbevis från gårdagskvällen, men när jag försökte ta en bild på brasan med mobilen, såg den bara helt lila ut. Inget att ha. I övrigt var det helt svart, och det kan väl var och en tänka sig vad det blir för bild.
Hemresan blev desto bättre, med promenad i Lund innan jag gick på det varma och punktliga tåget hem.
Det finaste jag såg i dag var uret i domkyrkan i Lund, strax innan jag blev utkörd eftersom det skulle bli luciakonsert och icke ackrediterade personer måste lämna lokalen.
Tänk, så man uppskattar att vara i hemmets varma vrå efter en sådan här upplevelse! Och Alexander har smitit österut, såvitt jag förstår, saknad av ingen.
Vad får opera kosta?
Jag läser i Ystads Allehanda en insändare av Rickard Bark angående en ansökan om pengar till Ystadoperan. Förutom att det bara är sorgligt hela historien med anslagen så får man inte glömma vad Ystadoperan under Bark och Nilzén faktiskt har betytt från 1978 och framåt.
För mig var Ystadoperan ett sommarmåste under många år. Den lilla 1800-talsteatern är en pärla i sig, och extra lockande var det att man bestämde sig för att inte tänka kommersiellt, utan våga satsa på ganska okända verk. Om jag minns rätt så spelades något tidigare i Sverige ospelat verk vartannat år, och de andra åren ett 1900-talsverk. Det betydde att man alltid kom till föreställningen fylld av förväntan och nyfikenhet. Och som grädde på moset fick jag uppleva flera av mina framgångsrika sångarkollegor i början av sina karriärer.
Nu verkar det vara slut. Och visst, jag förstår att det inte går att driva vidare Ystadoperan med den grad av idealitet som var motorn under ett par decennier. Ändå känns det sorgligt att man inte erkänner Ystadoperans betydelse – inte minst som ögonöppnare för okända verk. De som hittade till operan som konstform på grund av Ystadoperan är nu såvitt jag förstår hängivna fans av de digitala operasändningarna. Publiken finns kvar. Det är pengarna som inte finns, men pris och värde är inte samma sak.
Jag kommer ihåg att vi fick fylla i enkäter på teatern för att man skulle se varifrån vi kom, vi som var publik. Och vi var förstås många utsocknes, medan Ystads kommun fick stå för fiolerna. Kanske kan man i en framtid logga in digitalt i sin sommarkommun och betala sin kommunalskatt där, så att man bidrar? Det skulle kännas fint, de skånska kommunerna skulle få ett välbehövligt tillskott, och kanske, kanske, hade Ystadoperan kunnat leva vidare.
Min kamp (med texten)
Jag har vederfarits äran att upphöjas till redaktör för en tidning, nämligen Röstforums egen tidning, Röstläget. Till den ska läsvärda texter samlas in och presenteras på ett aptitligt sätt. Eftersom tidningen kommer ut två gånger om året, och det bara finns ett årsmöte när det händer en massa intressant, ser uppgiften lite olika ut beroende på om det handlar om höstnumret eller vårnumret. Efter det välspäckade årsmötet på våren ska man vänligt men bestämt få de medverkande att skicka in material till tidningen. Det gäller att vara snabb med första propån, för då kan man vara lite generös med hur mycket tid de medverkande får på sig. Hur som helst, efter vårens årsmöte i Malmö kan alla medlemmar i Röstforum nu se fram mot en mycket välmatad tidning.
Ett helt annat läge blir det till våren. Visserligen måste det preciseras var och när årsmötet blir, och vad man kan se fram mot i form av intressant program. Men i övrigt gäller det nog för redaktören att vara inställd på att skapa lite själv. Så det är bra om det finns några intressanta evenemang under hösten och vintern. Pedagogdagen den 11 oktober ger säkert stoff för lite skriverier, men sedan??
Nå, det är ingen idé att oroa sig i förväg, däremot att förbereda sig i förväg.
Och när man har en massa böcker som man inte vet att man har, så kan man fynda hemma också. För några dagar sedan dök ”Lilla murvelboken” upp när jag letade efter något annat. Murvel är jag väl inte, men hoppas absolut att en och annan lärdom kan sippra in.
Röstläget ser ut på sitt gamla sätt, men det är faktiskt för sista gången – en ny snygg grafisk profil ska vara enhetlig för tidningen och den nya webbsidan.
Jag vet hur den ser ut, den grafiska profilen, men avslöjar ingenting. NI ska väl ha något att se fram mot i vår också!
Vem vakar över mig?
Det är ingen mening alls att vara konspiratoriskt lagd och se sammanhang som inte finns. Det räcker så fint med de sammanhang som faktiskt finns.
I högra spalten på facebook kommer annonser upp. Jag förstår att det måste finnas annonser – någon måste såklart betala för det som vi har roligt med eftersom vi blivit lovade att inte behöva betala själva.
Det som stör mig är att mina köp på nätet speglas i annonserna i högerspalten, ibland med löjeväckande resultat. För ett tag sedan köpte jag en ny router. Den gamla hade kämpat länge och slutligen lagt av. Jag beställde, betalade och fick hem den nya routern som fungerar alldeles utmärkt. Hur kan då någon få för sig att jag veckan därefter vill köpa ännu en??? En annan modell kanske? Eller samma en gång till? Längre än så måste ju en så kallad sällanköpsvara hålla.
Jag köpte också böcker på nätet, flera av samma författare. Samma där, men inte riktigt lika pinsamt. Nu blev jag föreslagen några av de titlar jag i alla fall inte hade köpt av den författaren. Så dök även dammsugartillbehör och annat jag köpt upp i högerspalten som skräp som flyter upp till flodens yta.
Det är knepigt att förhålla sig till information som trålas upp och används i marknadsföring. Mina köp, mitt Spotifylyssnande och mycket annat är inte bara mitt, det tillhör uppenbarligen också den som vill betala för informationen.
Det händer att jag funderar på vad som skulle krävas för att undgå radarn. Kanske kontant betalning i alla affärer, gammaldags lyssnande på radio eller egna skivor, och att inte koppla upp sig alls. Kundkorten på COOP och ICA måste förstås också klippas sönder. Alltså känns det inte realistiskt med tanke på de behov jag har, mina studier och allt annat som kräver uppkoppling.
Men ändå undrar jag ibland: finns det ett liv därute, någonstans under tjuren Ferdinands tecknade korkek, där man kan vara, alldeles obevakad, och lukta på blommorna utan att en annons om väldoftande blommor dyker upp?
Ditt horoskop 4 augusti 1959
Det är bra att städa. Då och då snubblar man över små guldkorn och saker man helt hade glömt. Bland annat hade jag helt förträngt mitt journalistiska förflutna, måhända på goda grunder. Men i alla fall: under somrarna när jag var barn gjorde jag en tidning. Den hette HAVSÖLANDS-POSTEN och såldes inom familjens krets för det facila priset av 15 öre. Det marint inspirerade namnet hade nog att göra med somrarna i vår lilla gröna stuga utanför Stenungsund med utsikt över havet. Jag var inte ensam i familjen om att ge ut en tidning. Inte heller om att tillverka örtté, en annan hobby. Allt skedde i benhård syskonkonkurrens med bitvis småfula medel.
Ett exemplar av tidningen dök i alla fall upp häromdagen. Det journalistiska materialet är inte överväldigande – det inskränker sig till att redaktören har blivit getingstucken och att det är torka. För den minnesgode var just sommaren 1959 extremt torr och vi hade så mycket getingar att jag inte någon gång senare i livet har sett lika många. Ett korsord fanns med i tidningen och reklam för Iwa-té. Men största utrymmet fick ändå horoskopet. Det där med stjärnbilder kände jag nog inte till, och texten presenteras här med den ofrivilliga hopskrivningen som jag inte kunde göra något åt på pappas reseskrivmaskin.
Januari: Inom den närmaste tiden gör ni en resa.
Febr: Inomden närmaste tiden gör ni ett par misslyckanden.
Mars: Försumma inte en gammal vän.
April: En släkting hör av sig.
Maj: Ni blir getingstucken.
Juni: Bli inte ovän med chefen på jobbet.
Juli: Ni blir manetbränd vid badet.
Aug: Glöm inte bort en släktings födelsedag.
Sept: Ligg i med arbetet.
Okt: Laga den trasiga strumpan.
Nov: Keep smiling.
Dec: Överbelasta inte barnen med arbete.
Leta rätt på er födelsemånad och se vad stjärnorna spår er.
Jag förmodar horoskop som så mycket annat kan återvinnas, så håll till godo. HAVSÖLANDS-POSTEN är å andra sidan nedlagd, oklart sedan när, så några fler horoskopfynd kanske det inte blir. Fast vem vet? Det är som sagt bra att städa. Vad som helst kan dyka upp.
Sommarliv del 2. Mellan måleri och målning.
Det är som vanligt när man har hus – något måste göras.
Pianot ska stämmas och logdörrarna ska målas vackert faluröda. Det förstnämnda gör inte jag, det sistnämnda går hyfsat bra, även om en del av det faluröda förstås hamnar på mig.
Och mitt piano (min gamla trotjänare som är sådär 90 år) låter glädjande fräscht efter årets stämning och det blir åter nöjsamt att spela.
På sommaren ser jag också på konst.
I Tomelilla konsthall pågår en roligt utställning (ja, ni vet att jag rekommenderar Tomelilla konsthall med jämna mellanrum!). Konstnären är norrman och har pseudonymen Pushwagner. Först tänkte jag att det kanske fanns någon typ av Wagnerinspiration där, men det handlar mer om samhällskritik och pseudonymen Pushwagner är byggt på orden push wagon. Enligt infotexten ska det handla om kundvagn, men googlar man push wagon så får man fram det som vi kallar lära-gå-vagn för små barn.
Reser man sedan från Tomelilla till Malmö, så är utställningen av Tora Vega Holmström ett måste.
Som kvinnlig konstnär under det tidiga 1900-talet mötte hon både framgångar och motgångar. Men vi sentida kan fröjda oss åt en alldeles utmärkt utställning på Malmö Moderna. Olika stilar, olika influenser, trettio- och fyrtiotalets mörka år som avspeglas i färgskalan, resor till Medelhavet – allt speglas och är oerhört spännande att se.
Väl hemma på gården är det dags att gå en rond mot logdörrarna. Och sedan när kvällen sakta mörknar och svalorna svirrar över gården spelar jag på mitt nystämda piano. Ljudet sprider sig över gården och jag känner trots många tvättar en svag doft av färg från mina händer som blandas med doften av gräs och örter.
En doft av sommar.
- ← Föregående
- 1
- 2
- 3
- …
- 20
- Nästa →
Iwas blogg 