Sångskolor, sångskolor!

Publicerat den

Voglers sångskola
Voglers sångskola

Den här våren har jag pendlat mellan nutid och dåtid, så långt tillbaka som till början av 1800-talet. Man kan ju undra hur kul det är med vad man tänkte om sång då, men det är det! Och även om vi berömmer oss av att tänka historiskt eller försöka uppföra musik någotsånär som den uppfördes när det begav sig, så tycker jag det blir mer och mer tydligt att vi inte gör det. Kanske skulle vi inte gilla det heller?
I morgon kväll har jag fått uppdraget att summera 100 års sångskolor på 25 minuter, och var och en kan väl räkna ut hur mycket det blir utslaget per år. Fast det är förstås inte det som är det viktiga, utan att så gott det går försöka vaska fram intressanta särdrag, konflikter mellan olika ideal och annat som kan förgylla ett årsmötesföredrag i en sångintresserad förening. Helst ska  åhörarna bli lagom debattglada efteråt.  Så jag laddar, skriver stolpar, läser, pratar för mig själv och försöker hålla mig innanför ämnets gränser. Ämnet 1800-talets sångskolor är tämligen gränslöst, så det är bara att hoppas det bästa. Och till den som tror att det var bättre förr, så kan jag trösta med att det var det inte. Det har nog låtit tämligen förfärligt mången gång, inte minst i kyrkorna. De som levde för sådär tvåhundra år sedan hade aldrig i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig hundratals eller tusentals välsjungande musikskoleelever, där ungdomarna har nått total enighet om vad de sjunger, i vilket tempo det sker och vilka toner som gäller. Så var det inte alltid förr.
Sångskolorna innehöll alltså lite olika saker, beroende på om de hade som syfte att lyfta sångförmågan hos skolbarn eller hos operasångare. Och det finns förresten hur många sångskolor som helst på 1800-talet.
Mitt lilla föredrag heter Från hackskalor till Den yttersta egalité.
Och det är lätt att tro att hackskalor var något negativt. Det trodde i alla fall jag första gången jag stötte på begreppet. Men inte heller det stämmer. Tro mig,1800- talet är himla spännande, som en annan värld!

Om Vadstena Musiklinje, Almqvist och en sturig tysk

Publicerat den Uppdaterat den

Varje gång något viktigt nedläggningshotas, blir man påmind om hur lätt det är att riva ner, och hur oerhört lång tid det tar att bygga upp. I veckan har ett upprop gått ut för att vi som vet hur viktig musikutbildningen i Vadstena är, ska skriva på namninsamlingen, engagera våra vänner och fästa uppmärksamheten på vad som skulle kunna hända. Och det är inte första gången. Kanske är det för att makthavare ser på konst och kultur som en trevlig dekoration vid olika evenemang, eller som något som har med talang att göra och som är så himla roligt att utövarna gärna lever på barkbröd i årtionden bara för att få ägna sig åt det.
Det grundläggande problemet tror jag är att man inte ser konst som kunnande eller kunskap. Det faller under radarn på så vis. Värdet blir då bara ett ekonomiskt värde (hur mycket är jag beredd att betala för den där konserten?) och alltså relativt, eftersom olika människor kommer att ge olika svar på den frågan. Och så blir det reducerat till något som bara har med tycke och smak att göra, ungefär som vilken kaffesort man föredrar.
Man kan ifrågasätta hur mycket kulturarbetare ska ägna sig åt teoretiska resonemang, men några av oss bör nog göra det. Ihärdigt ska vi påpeka att ingen av den musik som förgyller vår tillvaro kommer från ingenstans utan har uppstått utav en kombination av passion och hårt arbete. Och kunskap.

Det här terminen ska jag åstadkomma ännu en musikvetenskaplig uppsats, och än en gång har jag fastnat för en bråkig typ, nämligen Hæffner. Min förre bråkige typ, Arlberg, blev på sin tid ursäktad för sitt beteende med att han kom från Dalarna, och kommer man därifrån  är man liksom lite dålig på att kompromissa. Vad man sade om Hæffner vet jag inte riktigt än. Kanske var det att han kom från Tyskland och liksom var lite dålig på att kompromissa? Vem vet?
Jag vet inte så mycket om honom, så jag kan lika gärna vädra mina fördomar offentligt tills dess att jag vet bättre:

1.    Han fördärvade psalmsången och gjorde den vansinnigt tråkig, för det fick jag lära mig redan som barn så det är alltså sant.
2.    Han fick sparken från det ena jobbet efter det andra. Han fick också sparken av sin fru. Se punkt 3.
3.    Han var kolerisk och argsint och allmänt svårbegriplig när han röt på en grötig blandning av svenska och tyska.
4.    Som kulturman var han inte i närheten av Hugo Rask i dragningskraft. Ingen Ester trånade där, så vitt jag vet idag.

Men spännande blir det att ta reda på vad som faktiskt hände, för visst gjorde han nytta också!

Almqvistboken
Almqvistboken

Och vad Almqvist anbelangar, så har det trevliga inträffat, att mina gamla inspelningar som har legat på en LP har digitaliserats och ingår i Lennart Hedwalls nya bok. I samband med digitaliseringen för cd-n i boken  förklarade skivbolaget Bluebell, att vi fick göra precis vad vi ville med inspelningarna. Så då gör jag helt enkelt det! Nu ligger de tillgängliga på min hemsida, så den som vill är välkommen att lyssna.

Möte med Alexander eller När jag lider mot Jul

Publicerat den

Det finns bra planering, det finns dålig planering, och så finns den där som på papperet ser helt OK ut, men som visar sig bli helt katastrofal.
Jag har varit i Skåne. Det har stormen Alexander också, och jag lyckades sammanstråla med ovädret som kom samtidigt som jag till Österlen. Fast lite blåst är ju ingenting, tänkte jag, och körde sista sträckan till huset som stod och väntade på mig. Det lyste välkomnande i fönstret, och jag klev in i ett ovanligt kallt kök, 6°. Så det var bara att gå ut i pannrummet och sätta upp värmen, tända lampor och göra det lite hemtrevligt. Då gick strömmen. Jag fick ett sms från Eon som talade om att strömmen hade gått. Jag tittade mot grannens fönster, och såg att de var snabba med att tända levande ljus. Efter ett par väldigt korta strömleveranser var den helt borta igen. Jag fick ett nytt sms från Eon om att strömmen hade gått.
Så där satt jag i ett utkylt hus utan ström. Dags för plan B. Plan B består i att tända upp en brasa i kaminen när man väl har hittat fram till den, och invänta varmare tider. Jag är dålig på att tända brasor, men hopskrynklade Aftonbladetsidor fick så småningom fart på veden. Eon skickade sms om att man fortfarande inte hade någon plan för när strömmen skulle komma tillbaka, men plan B möjliggjorde i alla fall varm dryck från kastruller uppe på kaminen. Det är första gången jag prövat eftersom jag inte varit tvungen tidigare, men nu vet jag att det går. Fast sakta.
Under natten kom på nytt sms från Eon, som först lovade strömmen tillbaka kl 10 på morgonen, men senare ändrade sig till kl. 3. Halv fyra small det till i värmesystemet och det var det vackraste ljudet jag hört på länge.
Egentligen skulle jag här lagt upp bildbevis från gårdagskvällen, men när jag försökte ta en bild på brasan med mobilen, såg den bara helt lila ut. Inget att ha. I övrigt var det helt svart, och det kan väl var och en tänka sig vad det blir för bild.
Hemresan blev desto bättre, med promenad i Lund innan jag gick på det varma och punktliga tåget hem.
Det finaste jag såg i dag var uret i domkyrkan i Lund, strax innan jag blev utkörd eftersom det skulle bli luciakonsert och icke ackrediterade personer måste lämna lokalen.
Tänk, så man uppskattar att vara i hemmets varma vrå efter en sådan här upplevelse! Och Alexander har smitit österut, såvitt jag förstår, saknad av ingen.

Uret i domkyrkan.
Uret i domkyrkan.

Vad får opera kosta?

Publicerat den

Jag läser i Ystads Allehanda en insändare av Rickard Bark angående en ansökan om pengar till Ystadoperan. Förutom att det bara är sorgligt hela historien med anslagen så får man inte glömma vad Ystadoperan under Bark och Nilzén faktiskt har betytt från 1978 och framåt.

Ystads Teater. Bilden från kommunens webbplats.
Ystads Teater. Bilden från kommunens webbplats.

För mig var Ystadoperan ett sommarmåste under många år. Den lilla 1800-talsteatern är en pärla i sig, och extra lockande var det att man bestämde sig för att inte tänka kommersiellt, utan våga satsa på ganska okända verk. Om jag minns rätt så spelades något tidigare i Sverige ospelat verk vartannat år, och de andra åren ett 1900-talsverk. Det betydde att man alltid kom till föreställningen fylld av förväntan och nyfikenhet. Och som grädde på moset fick jag uppleva flera av mina framgångsrika sångarkollegor i början av sina karriärer.
Nu verkar det vara slut. Och visst, jag förstår att det inte går att driva vidare Ystadoperan med den grad av idealitet som var motorn under ett par decennier. Ändå känns det sorgligt att man inte erkänner Ystadoperans betydelse – inte minst som ögonöppnare för okända verk. De som hittade till operan som konstform på grund av Ystadoperan är nu såvitt jag förstår hängivna fans av de digitala operasändningarna. Publiken finns kvar. Det är pengarna som inte finns, men pris och värde är inte samma sak.
Jag kommer ihåg att vi fick fylla i enkäter på teatern för att man skulle se varifrån vi kom, vi som var publik. Och vi var förstås många utsocknes, medan Ystads kommun fick stå för fiolerna. Kanske kan man i en framtid logga in digitalt i sin sommarkommun och betala sin kommunalskatt där, så att man bidrar?  Det skulle kännas fint, de skånska kommunerna skulle få ett välbehövligt tillskott, och kanske, kanske, hade Ystadoperan kunnat leva vidare.

Min kamp (med texten)

Publicerat den

Jag har vederfarits äran att upphöjas till redaktör för en tidning, nämligen Röstforums egen tidning, Röstläget. Till den ska läsvärda texter samlas in och presenteras på ett aptitligt sätt. Eftersom tidningen kommer ut två gånger om året, och det bara finns ett årsmöte när det händer en massa intressant, ser uppgiften lite olika ut beroende på om det handlar om höstnumret eller vårnumret. Efter det välspäckade årsmötet på våren ska man vänligt men bestämt få de medverkande att skicka in material till tidningen. Det gäller att vara snabb med första propån, för då kan man vara lite generös med hur mycket tid de medverkande får på sig. Hur som helst, efter vårens årsmöte i Malmö kan alla medlemmar i Röstforum nu se fram mot en mycket välmatad tidning.
Ett helt annat läge blir det till våren. Visserligen måste det preciseras var och när årsmötet blir, och vad man kan se fram mot i form av intressant program. Men i övrigt gäller det nog för redaktören att vara inställd på att skapa lite själv. Så det är bra om det finns några intressanta evenemang under hösten och vintern. Pedagogdagen den 11 oktober ger säkert stoff för lite skriverier, men sedan??
Nå, det är ingen idé att oroa sig i förväg, däremot att förbereda sig i förväg.
Och när man har en massa böcker som man inte vet att man har, så kan man fynda hemma också. För några dagar sedan dök ”Lilla murvelboken” upp när jag letade efter något annat. Murvel är jag väl inte, men hoppas absolut att en och annan lärdom kan sippra in.Röstläget
Röstläget ser ut på sitt gamla sätt, men det är faktiskt för sista gången – en ny snygg grafisk profil ska vara enhetlig för tidningen och den nya webbsidan.
Jag vet hur den ser ut, den grafiska profilen, men avslöjar ingenting. NI ska väl ha något att se fram mot i vår också!

Vem vakar över mig?

Publicerat den

Det är ingen mening alls att vara konspiratoriskt lagd och se sammanhang som inte finns. Det räcker så fint med de sammanhang som faktiskt finns.
I högra spalten på facebook kommer annonser upp. Jag förstår att det måste finnas annonser – någon måste såklart betala för det som vi har roligt med eftersom vi blivit lovade att inte behöva betala själva.
Det som stör mig är att mina köp på nätet speglas i annonserna i högerspalten, ibland med löjeväckande resultat. För ett tag sedan köpte jag en ny router. Den gamla hade kämpat länge och slutligen lagt av. Jag beställde, betalade och fick hem den nya routern som fungerar alldeles utmärkt. Hur kan då någon få för sig att jag veckan därefter vill köpa ännu en???  En annan modell kanske? Eller samma en gång till? Längre än så måste ju en så kallad sällanköpsvara hålla.
Jag köpte också böcker på nätet, flera av samma författare. Samma där, men inte riktigt lika pinsamt. Nu blev jag föreslagen några av de titlar jag i alla fall inte hade köpt av den författaren. Så dök även dammsugartillbehör och annat jag köpt upp i högerspalten som skräp som flyter upp till flodens yta.

Profilbild
Vem vakar över mig?

Det är knepigt att förhålla sig till information som trålas upp och används i marknadsföring. Mina köp, mitt Spotifylyssnande och mycket annat är inte bara mitt, det tillhör uppenbarligen också den som vill betala för informationen.
Det händer att jag funderar på vad som skulle krävas för att undgå radarn. Kanske kontant betalning i alla affärer, gammaldags lyssnande på radio eller egna skivor, och att inte koppla upp sig alls. Kundkorten på COOP och ICA måste förstås också klippas sönder. Alltså känns det inte realistiskt med tanke på de behov jag har, mina studier och allt annat som kräver uppkoppling.
Men ändå undrar jag ibland: finns det ett liv därute, någonstans under tjuren Ferdinands tecknade korkek, där man kan vara, alldeles obevakad, och lukta på blommorna utan att en annons om väldoftande blommor dyker upp?

Ditt horoskop 4 augusti 1959

Publicerat den

Det är bra att städa. Då och då snubblar man över små guldkorn och saker man helt hade glömt. Bland annat hade jag helt förträngt mitt journalistiska förflutna, måhända på goda grunder. Men i alla fall: under somrarna när jag var barn gjorde jag en tidning. Den hette HAVSÖLANDS-POSTEN och såldes inom familjens krets för det facila priset av 15 öre. Det marint inspirerade namnet hade nog att göra med somrarna i vår lilla gröna stuga utanför Stenungsund med utsikt över havet. Jag var inte ensam i familjen om att ge ut en tidning. Inte heller om att tillverka örtté, en annan hobby. Allt skedde i benhård syskonkonkurrens med bitvis småfula medel.

Gamla Stenungsund, bild från kommunens hemsida. Fast bilden är äldre än berättelsen.
Gamla Stenungsund, bild från kommunens hemsida. Fast bilden är äldre än berättelsen.

Ett exemplar av tidningen dök i alla fall upp häromdagen. Det journalistiska materialet är inte överväldigande – det inskränker sig till att redaktören har blivit getingstucken och att det är torka. För den minnesgode var just sommaren 1959 extremt torr och vi hade så mycket getingar att jag inte någon gång senare i livet har sett lika många. Ett korsord fanns med i tidningen och reklam för Iwa-té. Men största utrymmet fick ändå horoskopet. Det där med stjärnbilder kände jag nog inte till, och texten presenteras här med den ofrivilliga hopskrivningen som jag inte kunde göra något åt på pappas reseskrivmaskin.

Januari: Inom den närmaste tiden gör ni en resa.
Febr: Inomden närmaste tiden gör ni ett par misslyckanden.
Mars: Försumma inte en gammal vän.
April: En släkting hör av sig.
Maj: Ni blir getingstucken.
Juni: Bli inte ovän med chefen på jobbet.
Juli: Ni blir manetbränd vid badet.
Aug: Glöm inte bort en släktings födelsedag.
Sept: Ligg i med arbetet.
Okt: Laga den trasiga strumpan.
Nov: Keep smiling.
Dec: Överbelasta inte barnen med arbete.

Leta rätt på er födelsemånad och se vad stjärnorna spår er.

Jag förmodar horoskop som så mycket annat kan återvinnas, så håll till godo. HAVSÖLANDS-POSTEN är å andra sidan nedlagd, oklart sedan när, så några fler horoskopfynd kanske det inte blir. Fast vem vet? Det är som sagt bra att städa. Vad som helst kan dyka upp.

Sommarliv del 2. Mellan måleri och målning.

Publicerat den

Det är som vanligt när man har hus – något måste göras.
Pianot ska stämmas och logdörrarna ska målas vackert faluröda. Det förstnämnda gör inte jag, det sistnämnda går hyfsat bra, även om en del av det faluröda förstås hamnar på mig.
Och mitt piano (min gamla trotjänare som är sådär 90 år) låter glädjande fräscht efter årets stämning och det blir åter nöjsamt att spela.

Pushwagners boogie-woogie
Pushwagners boogie-woogie

På sommaren ser jag också på konst.
I Tomelilla konsthall pågår en roligt utställning (ja, ni vet att jag rekommenderar Tomelilla konsthall med jämna mellanrum!). Konstnären är norrman och har pseudonymen Pushwagner. Först tänkte jag att det kanske fanns någon typ av Wagnerinspiration där, men det handlar mer om samhällskritik och pseudonymen Pushwagner är byggt på orden push wagon. Enligt infotexten ska det handla om kundvagn, men googlar man push wagon så får man fram det som vi kallar lära-gå-vagn för små barn.
Reser man sedan från Tomelilla till Malmö, så är utställningen av Tora Vega Holmström ett måste.
Som kvinnlig konstnär under det tidiga 1900-talet mötte hon både framgångar och motgångar. Men vi sentida kan fröjda oss åt en alldeles utmärkt utställning på Malmö Moderna. Olika stilar, olika influenser, trettio- och fyrtiotalets mörka år som avspeglas i färgskalan, resor till Medelhavet – allt speglas och är oerhört spännande att se.

Tora Vegas självporträtt
Tora Vegas självporträtt

Väl hemma på gården är det dags att gå en rond mot logdörrarna. Och sedan när kvällen sakta mörknar och svalorna svirrar över gården spelar jag på mitt nystämda piano. Ljudet sprider sig över gården och jag känner trots många tvättar en svag doft av färg från mina händer som blandas med doften av gräs och örter.
En doft av sommar.

Det ljuva livet på landet. Fas 1: Kriget mot mården.

Publicerat den

För en vecka sedan trodde jag att det bodde vesslor på vår vind mellan ytter- och innervägg. Det var fel. Det var mårdar. Alltså, full stridsberedskap i slutet av förra veckan. Nu skulle de fördrivas med vilka medel som helst! Men hur?
Jag kollade på nätet, först Anticimex. Anticimex tar hand om diverse objudna gäster, dock inte mårdar. De ingår inte i Anticimexrepertoaren så vitt jag kan se. De kanske är för stora eller något?
Nästa tanke: fällor. Det finns olika sorter: de som inte tar död på mården utan där mården eventuellt kan lirka sig ut, och de som tar död på mården alldeles omedelbart. Men vad gör man sedan?  Ska en levande mård transporteras iväg till någon plats långt bort och släppas där, och vad gör man med en död mård?? Alternativet fällor lockade inte, fast jag blev erbjuden att låna en av den snällare sorten.
Men det lokala jaktlaget, då? Det fins ett, men det kanske är lika bra att jag inte vet var telefonnumret till ledaren är. Blotta tanken på med handeldvapen försedda karlar som hukar bakom buskarna i trädgården i gryningen  känns tveksam. Och hur länge ska de sitta där?
Nej, taktiken blev en annan: nu skulle mårdarna STÖRAS ut! Här skulle inte erbjudas någon mysig bostad i rofylld miljö längre – här skulle bjudas på andra bullar. En radio placerades utanför ingången till boet, och sedan dånade P4 Kristianstad på maxvolym över vår fridfulla lilla gård. Första dagen orkade jag med fram till dess att vi skulle sitta ute och äta middag. Då stängde jag av och gick in i köket för att hämta ut maten. Under tiden puttade mården ner radion med ett brak i backen. Efter maten knöt jag fast radion i stupröret och satte på den igen, så nästa gång mården puttade ner den blev den hängande snällt där uppe. Under helgen bjöds det på blandad musik, pratprogram och fotbollsreferat. Utan pauser och på högsta volym. Däremot fick det vara tyst på nätterna – något annat hade inte jag stått ut med. Jag bestämde mig för att hålla ut i en vecka, alltså fram till midsommar. På måndagen (dag tre) började mårdarna få nog. Efter ett slagsmål i väggen på måndagskvällen när en av dem skrek (ganska obehagligt ljud!) har det varit lugnt i huset. Nu är P4 avstängt, och tystnaden råder. Men skulle de komma tillbaka, börjas det igen.

”I P4 Kristianstad hör du lokala nyheter, lokala aktualiteter och lokal kultur. Du bjuds på en heltäckande, angelägen kanal där du bor.”

Så vad var det som fick dem att flytta? Musiken? De pigga pratprogrammen? Fotbollsreferaten?

Svårt att svara på. Frågan kvarstår: hur mår den, mården?

Mitt vapen i mårdkriget.
Mitt vapen i mårdkriget.

Skattjakt i Onslunda

Publicerat den

Så länge jag kan minnas har man haft loppis i Onslunda varje sommar. Söndagen före midsommarhelgen brakar det lös. Då gäller det att vädret är vackert, och så är det inte varje gång. Men idag hade jag strålande sol och cykelväder de 2,5 kilometerna dit, och därmed lättparkerat för min del. På vägen blev jag omkörd av en strid ström med bilar, många med släpkärran beslutsamt fastkrokad. Vår bil var det inte jag som körde, men den kom också dit i alla fall.
Onslunda loppis är trevligt och mycket välorganiserat. Jag var med under många år och stod i klädtältet. Det var en upplevelse det med – de snygga högarna vi hade lagt upp förvandlades på mindre än en minut till totalt kaos när vi hade släppt in de köplystna.. Efter det var det omöjligt att förstå hur någon kunde hitta något alls, men i år var det storlekssorterat, och det hjälper en del. Annars kan jag numera strosa runt, köpa ett och annat och hälsa på dem jag känner. Fikabrödet är hembakat och gott och valmöjligheterna att köpa är enorma: trädgårdsmöbler, soffor och skåp, husgeråd, cyklar, gräsklippare, tavlor, kompletta uppslagsverk mm mm. Det är nog bara storleken på det egna hemmet som sätter gränsen.
Vi handlade mer än vi själva kunde ta hem, och skulle aldrig klara oss utan hjälp av goda människor med praktiska fordon. Men det finns också i Onslunda.

Onslunda loppis 2014. BIlden från OIF:s facebooksida.
Onslunda loppis 2014. BIlden från OIF:s facebooksida.

Nu kan vi smälta dagens övningar, fundera på var skåpen ska stå och stillsamt ladda för nästa år. Då blir det åter skattjakt i Onslunda.